Om himlar, Mendelssohn och mera..

Ungefär i samma stund som Merete Mazarella skrev in i sin dator det tänkvärda citatet från Hans Ruins far, om stjärnhimlen ovan oss, dök ett par efterhängsna rader av Erik Gustaf Geijer om människans ensamhet under stjärnvalvet upp i mitt huvud, dels den vackra dikten På nyårsdagen 1838 som litteraturhistoriker alltsedan dess älskat att lägga ut som en förtäckt politisk kommentar till hans avfall från konservatismen och nyorientering mot liberalismen:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Och dels hans panteistiska Natthimmelen som jag aldrig kan erinra mig utan att jag samtidigt hör Erik Sædéns tolkning (den klassiska på Swedish Society Discofil) av denna romans, i Geijers egen enkelt sköna tonsättning:

Van Gogh - Stjärnhimmel

Van Gogh - Stjärnhimmel

Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
Föll ock en strimma in i min själ.

Och nu när citaten om stjärnhimlar trängs i huvudet dök dessutom Kants bekanta rad, ur hans Kritik av det rena förnuftet (1781), upp i minnet:

– ”Två ting fyller själen med ständigt större förundran och bävan, alltsom tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen över mig och sedelagen inom mig.”

Crux - Södra korset

Telepati att vi i norr och söder tänkte på stjärnor samtidigt? Det var nog snarare så enkelt att det råkade vara stjärnklart både på norra och södra halvklotet i går (fast med ett knappt halvt dygns förskjutning, nyazeeländsk vintertid ligger tio timmar före nordisk sommartid). Ovan vår utpost i västra Auckland – mycken grönska, klar luft – lågar stjärnhimlen minst lika klar som på Geijers tid, natt efter natt. Hela vintergatan – the Milky Way – syns kväll efter kväll, som just utspilld mjölk. Karlavagnen får vi klara oss utan, i stället finns Södra Korset, både ovan våra huvuden, och på Nya Zeelands flagga (och på Australiens, fast då med en femte stjärna).

Och nu när jag tänker vidare om stjärnedikter ser jag att det generösa Västerås stadsbibliotek tillhandahåller en hel katalog sådana på internet, med bidrag av Edith Södergran, Alf Henrikson, Stig Dagerman och andra.

Fast man borde förstås ha tagit med Tomas Tranströmers underbara Storm också:

Vintergatan - klicka för större bild!

Vintergatan - klicka för större bild!

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt ovan trädet.

När nu en ny natt börjat härnere, med ett lika förunderligt stjärnbestrött himlavalv, når mig Margareta Zetterströms rader om hur uppskattningen av Felix Mendelssohn växlat mellan förbehållsamhet och entusiasm, inte minst i Sverige. Det senare lägret dominerade nog i hans dåtida samtid.

Av Larry Todds omfångsrika biografi Mendelssohn: a life in music (hela texten kan läsas på internet) framgår att på kvällen den 30 maj 1846, efter en intensiv arbetsdag under den tid då oratoriet Elijah kom till, satte han sig vid pianot och spelade både några av sina egna Lieder ohne Worte, och Beethovens Månskenssonat.

Det gjorde han hos Jenny Lind i Frankfurt. Bland dem som råkade gästa hennes musikaliska salong just vid det tillfället fanns professor Geijer från Uppsala (han avled året därpå), en inte lika avancerad komponist som dock förstod att uppskatta Mendelssohns musik, kollegialt. Och redan några år tidigare, i dagboksanteckningen för den 4 juli 1841, noterade den entusiastiske H. C. Andersen, som alltid fenomenal på att frottera sig med celebriteter under sina otaliga resor till kontinenten, sitt möte med tonsättaren: ”Spadseret arm i arm med Mendelssohn!”

Ivo Holmqvist

1 kommentar

  1. R E says:

    Vackrast om Södra Korset skriver väl Dante:

    Io mi volsi a man destra, e posi mente
    all’altro polo, e vidi quattro stelle
    non viste mai fuor che alla prima gente.
    Goder pareva il ciel di lor flammelle:
    o, settentrional vedovo sito,
    poi che privato se’ di mirar quelle !

    (Nu, vänd åt höger, riktade jag blicken
    mot andra polen och såg fyra stjärnor,
    dem endast första mänskoparet skådat.
    Åt deras lågor tycktes himlen fröjdas:
    Ack nordanland! hvad änkelott dig givits,
    då dig förmenats att betrakta dessa!)

    Översättningen Lidforss. Man kan faktiskt se Södra Korset så pass långt norrut som södra Algeriet ungefär. Kanske det ändå var det Dante tänkte på och inte kardinaldygderna?

Kommentera: