Om förundran, samtal och – starka knän..

Den finlandssvenska essäisten Hans Ruin citerar sin far:

– ”Är det inte underligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel ermbarmlighet! Tänk om hon i stället hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten, anar vi den inte mera!”

Ja, jag älskar mina rutiner men jag behöver också förnya min varseblivning, jag behöver få förundras. I en bok som heter On Beauty berättar Elaine Scarry hur hon en ledig morgon stigit ut på en hotellbalkong nånstans i Kalifornien och stått blickstilla och tittat ner på palmer som vajade mjukt i vinden. För första gången slog det henne att palmer verkligen är vackra och hon tänkte på att hon hade gått miste om mycket om hon aldrig kommit att upptäcka deras skönhet.

Samtidigt tänkte hon med förskräckelse på att det var en ren slump att hon hade upptäckt den. Men var det en slump? Var det inte för att hon var ledig – och för att hon var borta hemifrån? Förundran kräver tid..

Syskon och makar

Syskon och makar

Litteraturen kan hjälpa en på traven. I Sinuhe egyptiern låter Mikael Waltari förstå att de gamla egyptiernas mest ömsinta kärlekshandling var att klä av den älskade hennes peruk och sedan stryka henne över det skalliga, släta huvudet. Och att de mest upphetsande kärleksorden man kunde utbyta var ’bror’ och ’syster’.

Förundran förutsätter att man inte tar nu och här som alltings mått. Ur Svenska Dagbladet klipper jag tacksamt ut några rader av Peter Luthersson, litteraturvetare också han:

– ”Förr var vi provinsiella i rummet, byfånar. I dag är vi provinsiella i tiden, nufånar. Den sistnämnda arten av inskränkthet botas genom läsning av klassiker, litterära mästerverk från svunnen tid. Där sammanträffar man med människor som lever under helt andra betingelser, med annan livssyn och världsbild, med andra förgivettaganden. Den kurerade bibringas en hälsosam skepsis gentemot allting han eller hon tidigare har funnit ’naturligt’ eller ’självklart’.”

Bara någon vecka senare hittar jag den ghanesiskt-brittiske filosofen och författaren Kwame Anthony Appiah som också han tror på litteraturen. I boken Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers låter han förstå att det vi i våra allt mer brokiga samhällen behöver samtal snarare än debatter:

– ”Samtal över identitetsgränser – av vare sig nationellt eller religiöst eller något annat slag – börjar med att man engagerar sin fantasi som när man läser en roman eller ser en film eller överhuvudtaget möter ett konstverk som talar till en från någon annan plats än den där man själv finns. Så jag använder ordet samtal inte bara bokstavligt utan också som en metafor för att sätta sig in i andras erfarenheter och idéer. Och jag betonar fantasins roll för dessa möten är värdefulla i sig, de behöver inte leda till konsensus.”

Fågel från Papua

Fågel från Papua

Men litteratur är inte allt, det finns andra samtal. För litteraturvetare är det viktigt att minnas att det finns andra samtal: Jag hörde om kahlulierna på Nya Guinea som lever i en tät skog och hör mer än de ser. Kahlulierna klassificerar fåglar inte efter hur de ser ut utan efter hur de låter. Jag hörde att zulufolket säger att kärlek gör dem starka i knäna. Är det inte en långt bättre kärlek än den vi upplever och som gör oss svag i knäna?

Förövrigt: I morgon reser jag till Petersburg på några dar, kanske också det blir ett perspektivbyte. Fast början ter sig nog så trygg: tåget heter Sibelius och resebyrån insisterade på att vi ren för flera veckor sen skulle bestämma vad vi ville äta i restaurangvagnen. Jag vet alltså att om jag lever och har hälsan så tar jag klockan halv tolv i morgon plats framför en vegetarisk curry.

Trackbacks

  1. Dixikon

Kommentera: