Ett exempel på litteratur vars art av sanning växer ur skrivandet och läsandet som pågående erfarenhet av en estetisk form kan man finna i den argentinska kritikern Sylvia Molloys klassiska studie Las letras de Borges (Borges skriftkonst). Hon säger på ett ställe något intressant om hur Borges – hennes exempel är inledningen till ”Historia universal de la Infamia” (Skändlighetens världshistoria) – med förkärlek eftersträvade att läsarens uppmärksamhet skulle splittras av uppräkningar, plötsliga stopp och oväntade förbindelser. Molloy säger:
…själva titeln manar läsaren till en nyfiken läsning, uppmärksam på varje indicium, men den muntra uppräkningen för oss på avvägar i det att den drar all uppmärksamhet till sig själv. Med gästfri och öppen snickarglädje fogar han ihop tillgängliga historiska data med hemvävd mytologi, litterär allusion, godtyckliga personliga åsikter, det privata skämtet och förbannelsen. Det handlar om en uppräkning som nivellerar de element den består av (på samma sätt som senare, i andra texter av Borges, skulle ske genom lärda, likaledes disparata kataloger) och avbryter en nätt och jämnt påbörjad berättelse på så sätt att den frestar läsaren med två möjligheter – och två typer av läsning – som svårligen låter sig förenas…
Passagen aktualiserar inte bara den borgeanska stilens kapriciösa förgreningstendens. Den påminner också om en av denna artikelseries teman: den möjliga mönsterpassningen mellan vittneslitteraturens nämnda krav att gestalta det som är på en gång nödvändigt och omöjligt att skildra, och den tankeexperimentella, kunskapsprövande litteraturens fluktuerande dubbelfokus.
Hur har nu detta arv förvaltats i den yngre spanskspråkiga prosan? Bland de författare på kastiljanska vars kunskapsarbete gör dem relevanta här, kan man å ena sidan notera en dokumentär och vittneslitterär strömning: här finner man spanjoren Javier Cercas och argentinaren Patricio Pron, exempelvis. Å andra sidan har vi på båda sidor om Atlanten att göra med odlare av en ny typ av ironi. Bland de senare kan nämnas spanjoren Manuel Vilas och argentinaren Félix Bruzzone. Men ingen av dessa författares texter är direkt mallade efter sina mer eller mindre borgeanska eller antiborgeanska föregångare. Förtecknen ser annorlunda ut.
I början av min första artikel nämndes den kunskapsteoretiska frågan ”vad kan jag veta”, och den ontologiska frågan ”vilken är min värld” som två urgamla, både filosofiska och litterära frågeställningar vi då och då möter i nya skepnader.
En som såg detta på 80-talet var teoretikern Brian McHale som i en inflytelsrik studie, Postmodernist Fiction, hävdade att den postmodernistiska litteraturen skulle skilja sig från den modernistiska i en i kunskapshänseende central bemärkelse. Om den senare hade en epistemologisk ”dominant”, så hade den förra en ontologisk. Innebörden av detta var att modernistisk litteratur var besjälad av ett intresse för vad individen och kollektivet kunde veta om sin värld, via medier, vetenskap, kartor, dokument, vittnesbörd, fotografier och så vidare. Detta vetande påverkade i sin tur den modernistiska visionens inneboende förståelse av hur denna värld var djupare beskaffad, det vill säga av dess ontologi.
I postmodern litteratur, fann McHale, förhöll det sig i viss mening tvärtom. Där uppfattades kunskapsfrågorna – alltmer sammanvävda med mediefrågor – som en ontologi i sig, och de traditionella ontologiska frågorna som något förflyktigat av blott paleometafysiskt intresse. Man talade i andra sammanhang om banaliseringen av det transcendenta, vilket var den ena sidan av det trivialas upphöjelse till livsmål i ett allt rikare differentierat men också alltmer ensartat konsumtionssamhälle.
Detta fick i sin tur konsekvenser för styrkeförhållandet mellan de olika litterära genrerna, vilket kort sagt föreföll allt svårare att entydigt avgöra. Förvaltningen av detta arv kan man se i den nyare spanskspråkiga prosan, där man förstås i dag skriver bortom motsättningen modern-postmodern, men ändå med själva skrivsättet har införlivat möjligheten att skifta mellan epistemologisk och ontologisk dominant. Cercas skriver exempelvis, i romanen Las leyes de la frontera (Gränslandets lagar) en fiktion som liknar ett reportage men inte är det. Och Pron, med fokus på den argentinska militärdiktaturen och dess arv, använder det ironiskas och det absurdas nyanser på ett sätt man inte tidigare, eller endast i sällsynta fall – jämför nämnda Hayashi, liksom Norman Manea – har sett inom bekännelse- och vittnesprosan.
Även ett fenomen som det nya latinamerikanska reportaget tillhör denna strömning med litteratur som inte endast är genreblandande i ytligt eklektisk mening, utan baserar hela sin övergripande utsaga om världens vetbarhet (eller ovetbarhet) på ett metamorft och hybridiserat bruk av genre, stil och information. Hos författare med håg för reportage som chilenen Alejandro Zambra, mexikanen Juan Villoro, argentinskan Leila Guerriero och chilenen Juan Pablo Meneses, kan vi notera hur uppmärksamhetsformer man i regel förknippar med tydligt åtskilda genrer kommer till användning i en och samma text: spänningsskapande grepp, beskrivningar, dokumentation, intervjuer, grotesk stilisering, mm.
Redaktörerna för den tidigare nämnda spanska uppsatssamlingen med studier över litteratur och kommunikationsmedier gör i sin introduktion en intressant sociohistorisk iakttagelse beträffande ett så pass omstritt ämne som minnet. De jämför två spanska författare ur två på varandra följande generationer – Antonio Muñoz Molina (f. 1956) och Ray Loriga (f. 1967) – och kan konstatera att den förre ”lyfter fram minnesprocessen och minnets funktion”, medan den senare ”lägger större vikt vid glömskans tema”.
”Trots skillnader när det gäller stil, estetiska grepp och tematik”, fortsätter redaktörerna, ”har de i föreliggande volym analyserade texterna en gemensam nämnare: deras berättande skapas inom ramen för en skriftpraxis som präglats av massmedias perceptionsmodeller och använder dessa för att utforska sin egen status av medium.” Längre fram hävdar redaktörerna att hos Ray Loriga har avantgardenas framtidsorienterade utopi övergivits, till förmån för en erfarenhet av glömska och tomhet eller urholkning, där själva massmediemässigheten ibland blir substitut för idéer.
Om man driver detta resonemang en bit till kan man befara en viss auto-automatisering av den litterära kreativiteten, det vill säga en självautomatisering som har massmediehärmandet till orsak – vilket i sin tur får konsekvenser för anspråken på sanning och sannolikhet och trovärdighet. Det frammanande av alternativa världar och liv där exempelvis Vargas Llosa brukar se litteraturens emancipatoriska kraft – att litteraturen hjälper oss att också leva andra liv – riskerar att blockeras eller upplösas i en värld där de massmediala stimulanserna och matriserna föregriper varje kreativ eller nyskapande impuls.
Likväl tror jag att man i stort kan säga att en levande utopi är verksam i de olika skriftpraktiker som nu rör sig mellan sanningshorisonter och bedrägliga hägringar. Jag skall försöka benämna några drag hos denna utopi eller till sitt väsen ofullbordade strävan. Som sagt är mitt grundantagande att en inbördes avhängighet mellan skenbara motsatser som vetande och ickevetande är en central kvalitet hos den litterära sanningen. Det inbördes beroendet mellan lögn och sanning inom den litterära erfarenheten kan oroa och irritera oss som läsare eftersom detta beroende påminner om det tabubelagda och ofta förnekade beroendet mellan fiktion och verklighet. Massmediernas imperium är grundat på en journalistisk – inte en kritisk – idé om en absolut motsättning och ren boskillnad mellan verklighet och fiktion. Men vill man konfrontera en värld där verklighet och fiktion alstras ur varandra kommer man inte förbi den litterära erfarenhetens sanning.
Den tyskjudiske filosofen och kritikern Walter Benjamin (1892-1940) var en av de mest framsynta uttydarna av den moderna epokens inre motsägelser och tendenser. Han varnade tidigt för vilka följder föreställningen om en skarp skillnad mellan verklighet och fiktion kunde få för erfarenhetskulturen. I sin essä Berättaren – betraktelser över Nikolaj Leskovs verk, från 1936, säger Benjamin att massmedierna ger oss nyheter som inte är något annat än erfarenhet reducerad till information. Händelserna når oss ”genomsållade av förklaringar”, och massmedierna fungerar därför som ”erfarenhetens dödgrävare”.
Det avgörande begreppet här är erfarenhet. Relativt tidigt anar Benjamin att den moderna epoken var på väg att ta ett nytt språng mot en ny nivå av kommersiellt utbyte, en snabbare acceleration av innovationscyklerna och en ökning både av vanornas uniformisering och av kontrollen och övervakningen av vardagslivet. Ett samhälle av denna typ kan förefalla tjäna sanningen i sina rationella yttringar, genom exempelvis optimering, påtvingad integrering av delsanningar i strukturer, transparens, operativitet och förutsägbarhet. Men detta hyperrationella samhälle döljer samtidigt att sanningen, i den kvalitet vi erfar den när vi som läsare av till formen engagerande prosa deltar i ett skriftbaserat litterärt berättande, inte står i motsatsställning till fiktioner, tvetydigheter, dunkelheter, hemligheter, gåtor eller ens lögner. Vad den erfarenhetsväckande sanningen i narrativ såväl som poetisk form däremot verkligen står i motsats till, det är banaliteternas och de överförenklade förklaringarnas rike.
I fluktuationen mellan olika fokus, nivåer och kriterier på giltighet i den konventionsbrytande prosan ser jag alltså i vissa lyckliga stunder en utopi i full verksamhet. Den tyske filosofen Martin Seel närmar sig denna utopi i en essä om ickevetandets betydelse för oss (”Vom Nachteil und Nutzen des Nichtwissens für das Leben”, i samlingen Aktive Passivität, 2014) där han säger: ”Den estetiska meningen går ut på ett spel av framträdelser som trotsar det begreppsligt fixerade.” Detta sker genom eller via verkets olika konfigurationer, i kraft av något som Seel kallar ”en totalt determinerad indetermination som framkallar en objektivering av bandet mellan det artikulerade och det oartikulerade”. Just därför förlänar konsten i allmän mening vår vilja att veta och kommunicera ett inslag eller en nyans av möjlig överraskning – en ökning av möjligheterna som plötsligt kan yppa sig även i det dystraste eller sorgligaste konstverk.
Vad är egentligen en utopi? Den är något icke aktuellt, i etymologisk mening ett ställe som inte finns, men den är samtidigt oundviklig. Utan tvetydiga, dynamiska och utopiska dimensioner vore våra verkliga belägenheter än hopplösare och outhärdligare än de redan är. Likaledes vore sanningarna bara en belastning om vi tvangs betrakta dem som det enda vi behöver.
I Javier Cercas redan nämnda roman Las leyes de la frontera finns infogade intervjuer där en undersökare utfrågar författaren om hans berättelse och hans strategier för att gestalta både de mytiska och de individuellt mänskliga aspekterna av romanens vid sidan av berättaren centrala figur, en brottsling kallad el Zarco. En ordväxling mot slutet av romanen är särskilt instruktiv i detta sammanhang:
– Så ni lät alltså el Zarco sväva i vanföreställning om den bild ni gjorde er av honom.
– Ja. Jag antar det, ja.
– Jag trodde att sanningen var viktig för er.
– Och det är den, men en dygd driven till sin ytterlighet är en synd. Om man inte förstår att det finns viktigare saker än sanningen, då förstår man inte hur viktig sanningen är.
Min tolkning av denna fras är att arten av en sådan sanningsabsolutikers bristande förståelse av sanningens betydelse är dubbel: att inte förstå ”hur viktig” sanningen är innebär dels att inte förstå vidden av sanningens betydelse, dels att inte förstå det specifika sätt på vilket sanningen är viktig.
Mot bakgrund av dagens monitoriserings- och övervakningssamhälle bör vi dessutom noga beakta att allt detta gäller också för transparensen, som är en av de bedrägligaste bilder vi kan göra oss av sanningen. Den som ensidigt och ideligen hävdar att ingenting är viktigare än transparensen i en demokrati förstår inte hur viktig transparensen är, det vill säga begriper varken vidden av dess betydelse eller den precisa arten av dess vikt.
I Cercas roman befinner sig läsaren i en skev eller spjälkad relation till fenomenet reportage eftersom boken inte är ett reportage genomfört med litterära medel, utan tvärtom: vi har att göra med en roman konstruerad som om den vore en rapport grundad på intervjuer. Läsaren upplever ibland att han läser två olika texter samtidigt, och förnimmer därför en njutbar vibration av estetisk art, besläktad med fascinationen inför den roman av Javier Argüellojag nämnde i denna artikelseries inledning.
Sammanfattningsvis är den konventionsbrytande litteraturen vare sig den reproducerar avantgardenas framtidstro eller gestaltar en postmodern ihålighetsverklighet, ett hoppingivande fenomen. Den är en påminnelse om att litteraturen kan rädda oss från två allvarliga slags banalisering av vår existenserfarenhet, denna erfarenhet som för sekler sedan gestaltades i de ovidianska metamorfoserna. I vår tid har metamorfosen ersatts av å ena sidan naturvetenskapens förklaringar och å den andra de oupphörliga distraktionerna i mediasfären. Detta har frambringat en mäktig civilisation med en enorm medelklass som åtnjuter vad den colombianske författaren Carlos Granés i sin blogg ”Campos magnéticos”, i en elegant ”Kritik och hyllning av populärkulturen”, har kallat en masskultur som ”är ett svart hål som absorberar allt eftersom den livnär sig av förändringens, otillfredsställelsens och revoltens mekanismer, utan att någonsin förändra någonting.”
Men i litteraturen, när den engagerar i ett aktivt estetiskt medskapande, väntar oss möjligheten att komma bortom samtidens historiskt sett unikt starka tendens att dels kategorisera, dels censurera, dels instrumentalisera den mänskliga erfarenheten. Förmågan att leva med det tvetydiga, som Keats talade om, kan förvaltas också som förmågan att låta sig födas på nytt ur glömskans urholkning och känna den kraft att låta sig överraskas som finns i varje stark, pågående och ofullbordad litterär upplevelse. Det är friheten det handlar om.
Men inte bara friheten. Ty både frågan om vad vi kan veta och frågan om vilken vår värld är, riskerar i dag att bli en angelägenhet administrerad av omutliga algoritmer och obeveklig teknologisk styrning av vårt kunskapssökande och vårt världsutfrågande. Litteraturen är härvidlag – tillsammans med oförmedlad mänsklig samvaro – det bästa skydd vi kan erbjuda vår perception och vår kognitiva förmåga