Om en ny intendent på San Michele och om italienska soldater i Indien

Det händer att man tar en söndagspromenad i Villa Borghese. En tur för att spana in vårtecken, undra om det bara är koltrastar som sjunger för fulla halsar och beundra papegojornas pilsnabba flykt mellan medelhavspinjerna. Jo minsann, numera har Rom stora kolonier av papegojor. Grönstjärtade och stora som bondhöns. Grupper på flera tjog fyller pinjegrenarna. Det sägs att de härstammar från anfäder som släppts ut av papegojtrötta romare. Istället för att dö i vinterkylan har de vant sig – som så många av oss inflyttade romare.

Nåväl, under promenaden ser man en långbent person med de vita lockarna väl på plats. Man registrar att personen ifråga av allt att döma har kört en sväng på cykeln som står lutad mot parkbänken. Personen är Staffan de Mistura en av åtminstone två svenskspråkiga representanter i de italienska regeringskretsarna.

Jag lärde känna Staffan när han var chef för FN:s informationskontor i Rom. Då lärde man sig att han har en svensk mamma och en italiensk pappa med anor från en adlig markisfamilj från Dalmatien i nuvarande Kroatien. Han är född i Stockholm men gick i skola i Italien med studentexamen på latingymnasiet, Istituto Massimiliano Massimo tillhörande jesuitorden. En tuff skola som romare fortfarande talar beundrande om. Sedan gjorde han en superkarriär genom FN:s många avdelningar. Han har varit vice generalsekreterare i FN och Bank Ki-moons specielle medlare i Afganistan, Sudan och det forna Jugoslavien. 1999 gav italienska regeringskansliet honom ett italienskt medborgarskap ”för hans beslutsamhet, engagemang och stora yrkeskunnande – per la determinazione, l’impegno e l’elevata professionalità”.

Men han måste också ha haft en period under grundskolan som han avverkade på Capri, av alla platser. För nu säger han: ”Det blir som att återvända till barndomens lekplatser”. Anledningen är, berättar han, att han just blivit utnämnd till intendent för Villa San Michele i Anacapri. Och han har redan stora planer för den verksamheten.

I nästa andetag berättar han att han är på väg tillbaka till New Delhi. De senaste månderna har han varit en av de hårdast bevakade italienska diplomaterna. Det handlar om en uppslitande historia och en allvarlig diplomatisk kris som lett till en kris inte bara mellan Italien och Indien utan också mellan Indien och EU som ställt sig bakom de italienska kraven. Italien har kallat hem sin ambassadör och det speciella sändebudet Staffan de Mistura ”för överläggningar”, som det brukar heta. Det hela började den 15 februari 2012 på internationellt vatten utanför regionen Kerala i sydvästra Indien. Oljetankern Enrica Lexie tillhörande Neapelrederiet Fratelli D’Amato hade tagit ombord sex soldater tillhörande antipiratkommandot NMP – Nucleo militare di protezione, en motsvarighet till de svenska kustjägarna. Det skall sägas att beslutet att ha väpnad personal ombord på handelsfartyg hade tagits efter en lång rad piratöverfall mot italienska fartyg.

Enligt den italienska versionen av händelserna upptäcktes en indisk fiskebåt på väg mot Enrica Lexie. Varningsskott sköts men båten fortsatte sin kurs med oförminskad fart. Flera skott avlossades mot fartyget och till slut öppnades verkanseld. Därvid dödades två personer. Från Kerala begärdes att Enrica Lexie skulle återvända därför att myndigheterna skulle ha gripit ett antal personer som kunde vara ansvariga för piratöverfallet (som italienarna såg det). Detta visade sig vara en bluff. Så småningom krävdes att två skyttar skulle gå iland men där greps de och anklagades senare för sjöröveri. Till en början togs händelsen med en viss nonchalans i Rom och man hoppades att vanlig diplomati skulle lösa konflikten. Men en valkampanj var på gång och regeringen, främst regionalregeringen, krävde att Italien och dess soldater skulle ställas till ansvar enligt den speciella sjöröverilag som utmäter dödsstraff.

Så småningom förstod man i Rom att indierna menade allvar. Då fick Staffan de Mistura uppdraget att börja medla. Hans verksamhet försenades dock av indiernas komplicerade rättsmaskineri och av deras ständiga uppskjutande av domstolsförhandlingarna. Man räknar idag med att de lokala myndigheterna skjutit upp förhandlingarna i domstolen minst 27 gånger. Frågan har sedan också bollats mellan regionala myndigheter och centralregeringen i New Delhi. En av de stora frågorna gäller var Enrica Lexie befann sig vid tillfället. Enligt italienarna navigerade fartyget i internationella farvatten medan Indien hävdar att det befann sig i en speciell närzon som man betraktar som indiskt.

Under de två år som gått har de båda kustjägarna (Fucillieri di Marina) Massimiliano Latorre och Salvatore Girone suttit över fem månader i fängelse. De fick sedan husarrest som de tillbringar på italienska ambassaden i New Delhi. De har haft två ”permissioner” dels för att fira jul och dels för att delta i senaste parlamentsvalen. Varje gång har Italien beslutat att de skulle återvända till Indien. Frågan är också hur länge Italien och dess soldater skall behöva vänta på att man i Indien slutligen får formulerat anklagelserna. Efter två år har tålamodet börjat ta slut. Soldaternas fruar har krävt att de indiska myndigheterna äntligen skall bestämma sig.

En tredje fråga är denna: Om Indien anklagar soldaterna för piratdåd när de varit kommenderade av sitt eget lands myndigheter att försvara italiensk egendom, innebär detta i förlängningen att Indien anser att Italien är en nation som ägnar sig åt piratverksamhet och terrorism. Detta betraktas i Rom som en skymf: Italien har över 7000 soldater i FN-uppdrag som i många fall gäller just försvar mot terrorism.

Det har gått så långt att Italiens utrikesminister hotat dra tillbaka de italienska FN-styrkorna. Detta satte skruv hos generalsekreterare Ban Ki-moon som höjde rösten mot den indiska regeringen. Italien har också fått stöd från Eu-myndigheten i Bryssel. Detta är den härva som gjort att Staffan de Mistura nu är en av de flitigast intervjuade italienska diplomaterna. Eftersom han talar sju språk har han inga problem att göra sig förstådd.