Jore udde, 3 augusti. – Regnet öser ned, temperaturen är långt under de 20 graderna och i den öppna spisen flammar en trevlig brasa. Det finns ögonblick när man misstänker att man valt fel plats i jakten på den svenska sommaren. Från abruzzerna där resten av familjen nu håller hus rapporteras sol, tämligen frisk vind och 25 grader.
I denna svenska sommar har jag avslutat Mario Calabresis nya bok La fortuna non esiste (Mondadori Strade bru) 154 sidor, euro 16,50. Någon av mina läsare kanske minns min entusiastiska presentation av Mario Calabresis första bok, Spingendo la notte più in là, den som handlade om hans far, poliskommissarien Luigi Calabresi, som deltog i utredningen av attentatet mot Jordbrukarbanken i Milano, som förhörde anarkisten Giuseppe Pinelli som ”föll” ut genom fönstret och dog mot innergårdens stenläggning i Milanos polishus. När detta hände var fem polismän i rummet – dock inte kommissarien Calabresi.
Vad som verkligen hände har – som så många andra gånger i efterkrigs-Italien – aldrig blivit klarlagt. Händelsen utgör ett av de många mysterier som tvingar folk att tro, mer än att verkligen veta vad som verkligen hände.
Just nu firas årsminnet av attentatet mot järnvägsstationen i Bologna för just 30 år sedan. En tyst kortege drar genom staden och appellen är att aldrig glömma de 89 offren. Dagen därpå friges så Giusva Fioravanti, en nyfascistisk terrorist. Han är dömd till sex livstidsstraff men har nu avtjänat en så stor del av ett livstidsstraff att han kan friges. Han har glatt erkänt en lång rad attentat men alltid förnekat att han deltog i Bolognamassakern. Hans fru Francesca Lambro får sitta ännu tre år innan hon kan friges. Men även hon har förnekat att de var inblandade i det här attentatet.
Ett av otaliga mysterium med många anklagelser byggda på teorier och hypoteser. Just den här dagen ser jag i TV hur Rai:s reporter drar fram nya misstankar, pekar ut landets säkerhetstjänst och kontraspionage. Det brukar vara en ganska säker metod för att man inte skall komma sanningen närmare.
Men den här gången dras också Cia in och den gamle terroristen Carlos utpekas som – om inte delaktig – så i varje fall med vetskap om vilka som organiserade attentatet. Ytterligare några detaljer som talar för att mysteriet snarare tätnar än skingras.
Calabresis bok (Spingendo la notte più in là) var en fin uppgörelse med en period som ännu vållar mycken ångest bland de inblandade. Ett förflutet som påverkat familjen Calabresi, framför allt barnen, i decennier.
Hans nya bok har undertiteln Storie di uomini e donne che hanno avuto il coraggio di rialzarsi – Historier om män och kvinnor som haft mod att resa sig. Den handlar till största delen om människoöden i ett USA mitt uppe i finanskrisen och den nya massarbetslösheten. Många skulle säkert betrakta boken som oförsvarligt proamerikansk och naiv. Men berättelserna är ett fint exempel på en medkännande humanism i en barkad journalist och korrespondent.
Första kapitlet handlar om Mario Calabresis farmor. Hon skulle egentligen aldrig blivit någons farmor. Hennes mor, Marietta Cavadore, gravid i sjätte månaden föll olyckligt den 5 januari 1915, en tisdag i en iskall januari i ett iskallt år då första världskriget började. Det blev en spontan abort och en tillkallad läkare kunde bara konstatera att barnet var dött.
Men doktor Buscaglino som kände familjen, råkade passera på eftermiddagen och passade på att höra hur det var med hans patient. Fru portvakterskan informerade om katastrofen och han sprang upp för trapporna i fastigheten i arbetarkvarteret i Turin, där familjen bodde. Han kunde konstatera att fru Marietta efter omständigheterna mådde något så när. Så frågade han efter det aborterade fostret.
Han fick ett litet knyte i händerna, öppnade några väl använda kuddvar i vilket fostret var inslaget och fick se en liten flicka. ”Men hon är ju varm, hon lever fortfarande”, utropade han. ”Den här flickan är inte alls död, hon lever”. Släktingarna protesterade: ”Det är omöjligt. Hon har aldrig skrikit, aldrig andats och hon är ju inte ens sju månader”.
Läkaren rullade in flickan i några varma filtar och började massera henne. Så bad han mamman att få ta det med sig hem, och försöka rädda flickan. Mario Calabresi berättar hur dr Buscaglino konstruerade en slags enkel kuvös och att flickan tog sig och växte upp till att bli hans farmor. Hon återlämnades till sin verkliga familj först när hon var två år.
”Maria Tessa, min farmor började den dagen ett äventyr i armarna på en fascinerande läkare med ett rött pipskägg. Ett äventyr som skulle låta henne uppleva hur Barack Obama valdes till amerikansk president”, konstaterar Mario Calabresi som för någon månad sedan lämnade jobbet som korrespondent i New York för La Repubblica för att bli chefredaktör för Turintidningen La Stampa. Den som varit familjen Agnellis särskilda språkrör men också – i sina bästa stunder – ett gott exempel på anglosaxisk journalistik i Italien. Och det finns det, gunås, alldeles för få exempel av.
Calabresi avslutar berättelsen om hans farmor med orden: ”Hon levde i 94 år och hon lärde mig något som jag aldrig glömde: att man aldrig får ge upp. Att man måste vara nyfiken, ambitiös och ansvarig för sin egen framgång.”
Och det kan väl vara ett enkelt och rakt budskap, med en viss amerikansk anstrykning, som inleder en bok med elva välskrivna korta berättelser. Berättelser om folk från flyktingläger jorden runt som vinner sin lott på världens tuffaste lotteri om att få ett uppehållstillstånd i USA.
Men där finns också en berättelse om vad ett Nobelpris kan betyda. Calabresi har sökt upp John Nash som berättar hur beskedet om priset i matematik blev en vändning för honom i hans sjukdom. Ett exempel som något på hur det går att resa på sig även sedan man fallit.
Åke Malm
- Se en video från 1970 där man söker rekonstruera hur det gick till när Pinelli föll från fönstret i polishuset
- Den tidigare ledaren för Lotta continua, Adriano Sofri, vidgår här ett ansvar för mordet på Luigi Calabresi
- Se Mario Calabresi berätta om sin far i en video här