AV ÅKE MALM
Den här bloggen skulle kunna handla…
… om Silvio Berlusconi som vunnit två omröstningar i parlamentet – i båda fallen lyckades det honom att rädda två partikamrater från att arresteras. En av de två är den regerande jordbruksministern, Francesco Saverio Romano. Han har en åklagarutredning på sig för misstänkt samröre med maffian.
… om oppositionen som dagligen kör sitt mantra: Berlusconi måste avgå. Italien skall räddas med en ny regering – gärna ledd av en opartitisk, internationellt erkänd ekonom. Läs: förre EU-kommissarien Mario Monti.
… om kardinal Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen, CEI, som i sin månatliga analys av situationen i landet, hävdade att han såg ”comportamenti non solo contrari al pubblico decoro ma intrinsecamente tristi e vacui. Non è la prima volta che ci occorre di annotarlo: chiunque sceglie la militanza politica, deve essere consapevole della misura e della sobrietà, della disciplina e dell’onore che comporta, come anche la nostra Costituzione ricorda” (”beteenden i politiken som inte bara är emot den allmänna uppfattningen om anständighet men i sig själva är uttryck för tristess och tomhet. Det är inte första gången vi säger detta: den som väljer en politiskt militant hållning, måste vara medveten om det mått och den grad av disciplin och heder som detta val medför och som vår konstitution framhåller”). Kardinalen nästan citerade Strindberg när han tyckte att det behövdes “ny frisk luft”.
… om Emma Marcegaglia, ledare i Confindustria, som påpekade att nu är tålamodet slut bland de italienska företagarna. Regeringen har förbrukat hela sitt förtroendekapital utan att genomföra någon av de reformer som krävs för att rädda landet. Några dagar senare skrev hon under ett manifest i fem punkter för vad som krävs: höjd pensionsålder för kvinnor till 65 år, en skatt på 1,5 promille på förmögenheter över 1,5 miljoner euro (skulle ge 6 miljarder i fräscha inkomster för staten), reformerade arbetsdomstolar så att parterna slipper vänta 1200 dagar på en slutlig dom, försäljning av eller förbättring av lönsamheten på statens omätliga fastighetsägande, att äntligen komma igång med utlovade infrastrukturprojekt. Emma Marcegaglia fick med sig representanter för hela det producerande Italien: bankväsendet, de kooperativa rörelserna, handelsorganisationerna m.fl.
… om organisationen De unga företagarna (en avdelning av Confindustria) som beslutade att det är meningslöst att bjuda in politiker till deras nästa kongress på Capri. Politikerna har varken kunskap eller kraft att ta itu med situationen, underströks det.
… om minstern för infrastrukturer och transporter, Altero Matteoli, som blev totalt utbuad under ett framträdande inför byggnadsbranschens organisationer – en lobby som för några år sedan hundraprocentigt stödde högerregeringen.
… om 1.210.466 italienska medborgare som skrivit under ett upprop om att avskaffa nuvarande vallag. Under stort jubel transporterades namnsedlarna till Högsta domstolen för kontroll. Om domstolen finner att de giltiga namnunderskrifterna är fler än en halv miljon och att frågeställningen är rätt formulerad, blir det folkomröstning i vår – om inte regeringen lägger ett eget lagförslag som drastiskt förändrar den gamla lagen. Eller utlyser nyval – mycket talar för det senare.
… om Italiens president, Giorgio Napolitano, 86, Re Giorgio (kung Giorgio) kallad, som på fri hand, utan manuskript, höll ett 20 minuter långt föredrag i sitt gamla universitet i Neapel och förklarade: ”att tala om en separation av något som kallas Padania, att skapa en lombardisk-venetiansk ny stat, som skulle konkurrera med Kina, Indien, Usa och Brasilien – det är groteskt. Sist någon försökte (på Sicilien) greps han omedelbart av polisen.” Lega Nord hukade och svarade med lågt tonfall att det ju ändå finns något som heter ”folkens självbestämmanderätt”.
… om allt detta skulle den här bloggen kunnat handla – istället känns ett uttalat behov att tala om livets goda. Om allt det som gjorde Italien till ett så underbart land att leva i – men som många verkar ha glömt bort.
Dock inte alla – det hände sig att vänninnan Paola bjuder på söndagslunch sedan hon varit på landet och skaffat äkta, icke-industriella, råvaror.
Och ostarnas långa rad: mozzarella, cacciotta, provola affumicata.
Och till sist: ljuvligheters ljuvlighet. Ungsbakade persikor fyllda med riven choklad, amaretti och mycket annat. För den som är intresserad kan jag leverera recept.
Efteråt på terrassen, i skuggan för den ännu heta septembersolen, säger professor Guido: Ni anar inte vilket jubel på fakulteten. Man ropade Han är död, han är död. Och många ville delta i jublet eftersom man trodde det handlade om Berlusconi. Men det var Bin Laden…
Några dagar senare kommer en inbjudan från La provincia di Roma, Roms landsting. Den nuvarande institutionen kom till efter Italiens enande och befinner sig sedan dess i Palazzo Valentini. Ett kvarter upp längs Via 4 novembre från Piazza Venezia. Första huset på höger hand.
Här startade 2004 utgrävningar i källarn och resultaten är helt enastående. Det här måste bli den verkliga nya turistfällan i Rom. Jag vandrade i över en timme och var helt fascinerad. För äntligen har man upptäckt vad datoriserad berättarkonst kan vara.
Här står man på ett glasgolv och ser en romersk badanläggning nästan 2000 år gammal under fötterna. En lyxavdelning i en romersk aristokrats utstuderade hem. Elegant mosaik med en halv miljon små marmorflisor, lovar speakern. Små dolda strålkastare pekar ut områden och fynd som speakerrösten berättar om. Avslutningen är en flygtur – via datorn – över det antika Rom, en upplevelse som tar andan ur en. Kanske litet väl mycket stråkar, men effekterna funkar.
Tyvärr kan man inte ta in fler än 15 personer per gång av utrymmes- och säkerhetsskäl. Försök att boka besök och språkgrupp (sju språk, ingen svenska!) på hemsidan www.palazzovalentini.it
En dag ringer en god vän och lockar med en utflykt till Subiaco – det var 30 år sedan sist så vi accepterar gärna. En resa till benediktinerordens grundare i en vansinnigt skön natur. På återvägen ser vi från vägen nere i dalen en julkrubbeliknande by högt ovanför oss. Ingen skylt pekar ut den men Google Earth hjälper mig senare. Det är Cervara di Roma. Av en händelse blir det tillfälle att studera den på nära håll. Ett helt underbart ställe på 1.000 meters höjd, nyrenoverat och välordnat i ren alpin natur. Bara 40 minuter från Rom.
Efter detta orkar man återvända till det politiska nuet.