Av ÅKE MALM
Vilken djupdykning i vår nutidshistoria!
I torsdags började vi i Museo della Memoria, Minnets museum, Trastevere. En garanterad antifascistisk institution. Den kom till på iniativ av Francesco Rutelli, borgmästare med hjärtat – på den tiden – till vänster. Avsikten var att samla alla dokument som rör antifascismen i Rom. Stöd kommer från olika partisanorganisationer och, inte att förglömma, organisationerna för deporterade under fascismen. En institution som kämpar för sin överlevnad i nedskärningarnas tidevarv. Den ligger bara ett stenkast från Roms månghundraåriga statsfängelse Regina Coeli, Himladrottningen.
Sällan hade platsen kunnat vara bättre vald. För nu gällde det presentationen av översättningen av Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Den leddes av två eminenta experter på allt som rör ”La Shoah”, Domenico Scarpa, chef för Primo Levi-centrumet i Torino och Roberto Olla, TV-journalist från Rai. Introduktionen sköttes av svenske ambassadören, Ruth Jacoby. Den debatt som uppstod kom till slut att kretsa kring problemet om hur man kan vidareföra minnet av Förintelsen. Är detta möjligt, frågade sig Göran Rosenberg och kom själv med ett svar:
– Om tre, fyra generationer tror jag att vi kommer att se på Förintelsen på samma sätt som vi ser på Napoleonkrigen idag. Något mycket långt borta och omöjligt att återuppleva med samma intensitet som den med vilken vi hört offren berätta, menade Rosenberg. Elie Wiesel hävdade att författarna förlorar i deras kamp att för eftervärlden beskriva lägrens fasor. De som lyssnar, men inte var med, kan bara i sina föreställningar försöka närma sig den verkligheten. Det går inte att med ord förmedla allt det som var Förintelsen.
När orden inte räcker längre för att beskriva vansinnet i koncentrationslägren, vad kan författarna göra då, undrade Domenico Scarpa. Och fick svaret, hämtat från Elie Wiesel, att märkligt nog är självmorden flest bland författare som upplevt Shoah på nära håll. Om detta och om överlevarnas kamp att finna en plats i en ny verklighet spann diskussionen denna kväll.
Det är naturligtvis en ren skandal att dessa böcker inte finns på svenska. Benedetta Tobagi skriver en av nutidens vackraste italienska och har i båda fallen närmat sig en brutal sanning om den italienska efterkrigshistorien på ett enastående vis. Man kan säga att den andra boken är en fortsättning på den första. Men på ett helt självständigt, nyskapande vis.
Nu sitter hon i Auditoriets källare och berättar om hur otroligt nära de båda historierna berör varandra. Den om mordet på hennes far, journalisten Walter Tobagi och attentatet vid antifascistmötet på Piazza della Loggia i Brescia. Inte nog med att de inträffade samma dag med 10 års skillnad utan också hur myndigheterna intensivt arbetat med att förstöra alla spår, att skapa villospår för att få tiden att gå och göra det omöjligt för den stora allmänheten att förstå sambanden. Både de politiska och de brottshistoriska. Hon gick till verket med stor journalistisk finess. Hon satte sig i rättssalen bredvid ett av åklagarnas huvudvittnen, den gamle kommunistpartimedlemmen Manlio Milani. ”Han blev den morbror från PCI jag aldrig haft”, förklarar hon. Så börjar hon läsa in alla åklagarnas dokument, finner spår som aldrig följts upp. Följer åklagarnas arbete med nya överklaganden – ett arbete som mera liknar den grävande journalistens än den skönlitterära författarens. Till slut kommer belöningen när högsta domstolen beslutar att inte fastställa de friande domarna från lägre instanser. ”Ett frikännande idag är omöjligt sedan det framkommit mängder med nya fakta. Rättegången måste göras om”. En HD-dom som kom för knappt en månad sedan.
Även för Benedetta Tobagi handlar det till slut om frågan hur denna mörka period i den italienska efterkrigshistorien skall berättas. Fakta är så många. Höga tjänstemän (som började sin karriär under fascisttiden) har imbrogliato, blandat ihop pappren för att undanröja spåren. ”Uppenbart är att ett sådant försök gjordes när Piazzan spolades ren och sopades inom mindre än två timmar efter attentatet. Mängder av uppslag fick kastas direkt i papperskorgen efter det. Var och en som vet och kan berätta är skyldig att göra sitt för att föra minnet av händelserna vidare, säger Benedetta.”
Det är, ord för ord, samma mening som jag på lördagsmiddagen hör Corrado Stajano och Rosetta Loy uttala. De är båda erkända och välkända italienska författare. Corrado Stajano har jag ”växt upp med” i mina försök att förstå och få ordning i den kaotiska verkligheten. Han har varit reporter på Corriere della sera och på l’Unità och skrivit dussinet böcker med utredningar om Italiens hemligheter, politiska intriger, maffia och korruption. Alltid välskrivet och alltid avslöjande. Hans senaste bok är La stanza dei fantasmi. Una vita del Novecento. (Garzanti)
Rosetta Loy har vunnit alla litterära pris Italien äger, nästan alla. Hon författar romaner om vardagen och människorna. Verk man idag inte kan gå förbi när man försöker tränga bakom 1900-talets kriser. Le strade di polvere är väl den mest kända. Nu har också hon gjort en resa i tiden med Gli anni fra cane e lupo. 1969-1994 Il racconto dell’Italia ferita a morte.
Båda har var och en på sitt sätt skrivit en krönika över dessa otroliga årtionden. Stajano börjar redan vid första världskriget. Rosetta Loy gör avstamp i det som kallats Spänningens strategi. Alltså åren kring studentrevoltens 1968, ännu så otroligt nära i den politiska debatten. Åren då revolten slutade att vara bara verbal och man istället började använda vapen och trotyl. I augusti 1969 utgjorde en serie av ”smärre” attentat startsträckan fram till den första verkliga massakern: attentatet i Jordbrukarbanken vid Piazza Fontana i Milano, 13 december 1969.
Till slut hamnar vi åter i den ständiga frågan: hur skall allt detta föras vidare till de yngre generationerna? Hur få dem intresserade av dessa skeenden och debatter för så länge sedan:
– Jag försöker så gott jag kan. Så fort jag får en inbjudan från en skola kommer jag som ett skott, säger Rosetta Loy.