Länge har man här i Finland velat misstänkliggöra all kritik av överstora belöningar åt näringslivets höjdare: kritikerna har beskyllts för populism eller ren och skär avundsjuka. Men nu – långt senare än i Sverige – stormar det ordentligt också här och det statliga elproduktionsbolaget Fortums VD, Mikael Lilius – vars bonus i fjol uppgick till 2 149 422 euro, alltså mer än 21 miljoner svenska kronor, har avgått i vredesmod, liksom också, något mindre dramatiskt, styrelsens ordförande.
Lilius är upprörd över att man ifrågasätter hans moral och säger: ”Jag har själv aldrig varit med och förhandlat om incitamenten, jag har varit föremål för dem och aldrig försökt påverka någon i de här frågorna.”
Det är ett intressant försvar. När de blir föremål för orimligheter som påverkar dem negativt brukar de flesta människor kunna säga ifrån. Kunde man inte tänka sig att det skulle vara inte bara möjligt utan också moraliskt att säga ifrån när man blir föremål för en orimlighet som man har fördel av?
Vid det här laget börjar det vara en sorglig truism att samhället utvecklas i allt mer ojämlik riktning. Under min sextiotalsungdom – då man tog för givet att samhället rörde sig i riktning mot allt större jämlikhet – gjorde man sig lustig över äldre, ojämlika tiders välgörenhet: över herrgårdsfruar och –döttrar som sprang med korgar till godsets fattiga. Man gjorde sig också lustig över berättelser som Topelius’ ”Pikku Matti” om den förnäme landsherrn och före detta officern som nådigt erbjuder sig att ta hand om barnbarnet till en fattig soldat.
I dag tänker jag: de där herrgårdsdamerna såg åtminstone de fattiga och visade omtanke, den där landsherrn kände åtminstone solidaritet, han engagerade sig. I dagens globaliserade värld kan de rika av allt att döma röra sig utan att överhuvudtaget se de fattiga. .