Finns det någon bibliofil som kan hålla sig ifrån att ta sig en titt i andras bokhyllor om tillfälle ges? På besök hos vänner kan bokhyllornas innehåll bli en spännande upptäckt som avslöjar åtminstone något om smak, intresseområden och preferenser. Liksom något om vem böckernas ägare vill eller önskar vara. Mycket kan sägas och mycket har sagts om detta ämne, både när det gäller inredning och annat. Som den bibliofil jag är tycker jag förstås att bokhyllor som får synas och vara en del av inredningen är det mest naturliga, och jag tror att många är beredda att hålla med. Att ha sina böcker omkring sig, att ha tillgång till en daglig fysisk kontakt med dem, att när som helst kunna plocka fram och bläddra i dem, det är något av en lyx. Speciellt lyxigt ser jag det nu eftersom jag på obestämd framtid inte har min boksamling hos mig.
Bokhyllan som statussymbol har kanske sett sin storhetsperiod komma och gå. Kanhända kommer den tillbaka. Under slutet av 1800-talet var bokhyllans innehåll i alla fall av största vikt, inte minst bland storstadens mondäna kretsar. Om detta vittnar dekadenta periodens litteratur, mest av allt i den bok som kom att bli den främsta bland dekadenterna: A rebours (Mot strömmen) av Joris-Karl Huysmans från 1884. I denna roman beskrivs dandyn des Esseintes bokhyllor väldigt utförligt (framför allt i kap III och XII), och innehållet ligger till grund för såväl hjältens som en hel litterär rörelses smak. Romersk-dekadenta författare såsom Petronius finns med, liksom de under 1800-talet omistliga Baudelaire och Mallarmé, bröderna Goncourt och Flaubert. Den dekadente hjältens smak spreds och hyllades i stora grupper. Frågan är om en fiktiv bokhylla någonsin fått en sådan uppmärksamhet, en sådan genomslagskraft? Eller någon i verkligheten existerande?
Mina egna bokhyllor har sett olika ut genom åren. Beroende på bostad och utrymme har mina böcker delats upp efter olika praktiska lösningar. Oftast har pocketböcker fått stå för sig, facklitteratur i större format för sig och de mindre skrymmande för sig. Skönlitteratur har delats in i språkområden och facklitteratur efter ämnesområden, och detta i alfabetisk ordning efter författarnamn. I mitt förra hem tyckte jag mig för första gången få verklig ordning på alla mina böcker, men det var visst bara tillfälligt. Nu bor jag i en alldeles för opraktiskt ordnat lägenhet, med stora fönster, knepiga vinklar och annat som gör det omöjligt att få plats med mer än två bokhyllor.
Två små bokhyllor. I dubbla rader står en utvald bråkdel av mina böcker. De flesta knyter an till min forskning eller undervisning. De flesta av mina böcker finns inte här. Visst har jag gjort mina tappra försök med alternativa bokhyllor, som DN skrev om i lördags, via diverse nätbaserade tjänster och sajter, som på den senast lanserade www.boktipset.se eller på den så mycket äldre men nog så hemtrevliga www.bokhyllan.com som jag gick med i när jag bodde i en annan fransk stad för flera år sedan. Givetvis kan inget av dessa alternativ ersätta kontakten med de fysiskt närvarande böckerna, men jag har i alla fall fått möjlighet att se mina verk, uppradade, listade, i någon sorts ordning.
Medan jag väntar på att återigen få leva i ett hem med böcker satsar jag på att njuta av andras bokhyllor. Inte bara vänners bokhyllor och samlingar, utan också celebriteters bokhyllor tittar jag närmare på, dels via radion, för på France Inter finns programmet Esprit critique där man på fredagsmorgnarna, åtminstone en gång i månaden, ber en känd person berätta om sin bokhylla, dels via nätet där bloggen www.dansmabibliotheque.com regelbundet filmar kulturpersonligheter som får berätta om sina bokhyllor och böcker.