Om bokhandlaren som slutade sälja – och om några som fortsätter

Av IVO HOLMQVIST

Det händer allt som oftast att människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat. Inte sällan sker det i bokhandeln, en situation som tacksamt tas tillvara både i litteraturen och på film.

Så är det i Harry Mulischs ”De ontdekking van de hemel”, fast olyckliga omständigheter sedan kommer emellan i denna holländska Jules et Jim-historia. Så är det också i filmen Notting Hill där bokhandlaren (Hugh Grant) förgapar sig i en känd skådis (Julia Roberts) som råkar komma in i hans affär för reseböcker. Nu ser jag i tidningen att The Travel Bookshop i just Notting Hill som var staffage i filmen ska slå igen, och för några dagar sedan meddelade The Independent att The Harbour Bookshop i Devon likaledes stänger.

Den har annars sin plats i marginalen till engelsk litteraturhistoria. Genomtrött på att under sin uppväxt ständigt bli sammanblandad med den fiktive figur som hans pappa A.A. Milne gjort odödlig drog sig Christopher Milne, harmsen att pappa dragit nytta av inte bara hans teddybjörn utan också hans namn, undan till Dartmouth där han öppnade sin bokaffär i hamnen. Han skrev dessutom ett par läsvärda memoarer, ”The Enchanted Places” och ”The Path through the Trees” (plus ytterligare tre böcker, en av dem om hans vildvuxna trädgård) innan han avgick med döden för femton år sedan.

Christopher Robin Milne överlät sin affär till andra som nu alltså lägger av. De är inte ensamma om det, i dessa kärva tider (man får hoppas att Shakespeare & Co, Sylvia Beachs legendariska parisbokhandel, fortfarande hankar sig fram). En gång när jag vandrade i skuggan av katedralen i Norwich upptäckte jag ett osannolikt råddigt antikvariat som var tillbommat, med ägarens arga handskrivna notis i det dammiga fönstret. Först hade skolungar försökt sätta eld på översta våningen, som fick stängas. Sedan var takhöjden i källaren för låg. Därefter konstaterade kommunen att elkablarna var för gamla och måste bytas ut. Bittert kastade han in handduken.

Samma sak hände med Thomas Thorpe i Guildford, ett av de äldsta antikvariaten utanför London vars 1600-talshus med trånga trappor inte klarade av nya rigorösa bestämmelser. Det finns kvar men är inte alls så roligt som förr, man kan inte längre gå vilse i det, de labyrintiska gångarna är bortbyggda.

I Auckland ligger Whitcoulls stora bokhandel i ett strategiskt hörn av huvudgatan Queen Street, i jultider på högsommaren sätter man upp en hisklig jättetomte på fasaden som vickar sitt finger åt alla köpsugna barn. Man höll på att gå omkull men har räddats sedan en köpstark familj med andra affärsintressen tagit över detta anrika företag.

Hay Cinema Bookshop

Vad som händer med Borders-filialerna här är mera oklart. Kanske går man i konkurs, som samma kedja i USA. Fast fortfarande är det business as usual om än man försöker kursa lagret. Det flaggas med gula, blå och gröna realappar, 25, 50 och 75 % på ursprungspriset. Jag går genast på grönt och köper något som jag annars avstått från. ”The Book of Lost Books” av Stuart Kelly handlar om böcker som aldrig blev skrivna eller som förkom, bland annat Hemingways manus som förkom i en väska i Frankrike, Gogols brända fortsättning på ”Döda själar”, och Bruno Schulz försvunna ”Messias” där det påstås att diplomaten Jean Christophe Öberg hade vittring på handskriften och att den fortfarande kanske samlar damm på en hylla hos det forna NKVD.

Man har här liksom på andra håll svårt att klara konkurrensen från internetbokhandeln. Om man beställer från The Book Depository i England slipper man portot över halva jordklotet, och får dessutom oftast boken till rabatterat riktpris – vem kan klara en sådan prispress? Dock frodas handeln med begagnade böcker, och nya antikvariat skjuter upp som svamp i skogen efter regn. Så här skrev jag för en del år sedan, efter att ha kört runt i de trakter där Bruce Chatwins ”In the Black Mountains” utspelar sig, denna hans fascinerande roman om tvillingbröder som åldras tillsammans:

”Hay-on-Wye var en gång gränsfäste mellan England och Wales. Nu är slottet förfallet men fortfarande imponerande. Gatorna slingrar medeltida och stenhusen är vackert gråa. Hit fladdrar all världens bokmalar. När hyrorna kring Charing Cross i London blev oöverkomligt höga flyttade några bokhandlare sina antikvariathit. Fler följde efter, och den nerlagda bybiografen fylldes med böcker. Den finns med i Guinness rekordbok: med sina 1,5 miljoner slår den alla andra bokaffärer med åtskilliga hyllkilometer. Minst varannan affär är proppfylld med böcker, också den lokala brandstationen.

Efter någon timme i lagrens labyrinter står dammet en upp i näsan. Men en försvarlig trave bättre begagnade böcker får jag med mig och hinner också klippa mig. Det kostar inte mer än femton kronor. Det är inte bara böcker som är måttliga i pris här i östra Wales. När vi lämnar Hay skiftar landskapet snabbt. Efter ett par branta miles är vi redan uppe på kalfjället i Black Mountains. Trots namnet är bergen smaragdgröna, fläckade av vita fårhjordar och med gula fläckar av ginst. Här blåser dammet bort.

bild

Från Borrby Bokby

Utsikten är milsvid och lugnet kompakt. Några meter över bergskanten väver segelflygarna sina slingor. Så tråcklar sig vägen vidare mellan höga hagtornshäckar förbi övergivna kyrkor och klosterruiner. I skymningen hittar vi ett bed-and-breakfast att ta in på, till flickornas förtjusning fyllt av eleganta och nyfikna whippet-hundar. Den gäliska TV-kanalen är oförståelig, den engelska ointressant. Jag kopplar av med böckerna från Hay framför den imiterade kolbrasan, efter en dag fylld av natur och kultur.”

Och nu håller man på att göra samma sak i Skåne, bland annat tack vare de två idérika antikvariatsbokhandlarna Inger Johansson-Thor (vars far Gunnar länge var tongivande i branschen) och Peter Bodén (som driver antikvariat Hundörat i Strängnäs, ett finurligt namn fast hans böcker knappast har några sådana). Nu skapar man Borrby bokby där gamla böcker håller på att ta över hela denna by i hjärtat av Österlen.

När det blir för mycket damm på hjärnan från alla gamla luntor har man visserligen inga svarta berg att fara upp på, men väl kilometervis av vit sand att vandra längs med, vid Sandhammaren vars storslagna och vederkvickande skönhet Vilhelm Ekelund prisade för hundra år sedan i en bok med den passande titeln ”Böcker och vandringar”:

Mäktig, heroisk kust.
brett, vinande av sand
Strandens bälte slätt och stort.

(—)

Där vill jag vila!
Där vill jag öppna
Havets och färdernas bok,
boken för vandrare,
dikten för de mödosamt strävande
mot mål bortom väldiga hinder –
(—)

September och Odyssé.

Ivo Holmqvist

6 kommentarer

  1. Sylvia Beach’s Shakespeare and Company på rue de l’Odéon 12 stängdes 1941 för att inte öppnas igen. Det finns en minnesplatta på väggen, det var där som Ulysses gavs ut. 1951 öppnade en annan amerikan en likartad bokhandel/lånebibliotek/övernattningsställe på Rue de la Bûcherie vid vänstra stranden. Efter Sylvias död 1961 (?) bytte den namn till ”Shakespeare and Company”. Det är den som nu förekommer i turistguider, film osv. Interiören är ungefär så som man skulle gissa att Sylvia’s butik såg ut.

    Även i Wien har vi en ”Shakespeare and Company” med en liknande skylt. Det är den bästa inköpskällan för engelskspråkig litteratur och anordnar också uppläsningar av inhemska författare eller gäster utifrån. Även den består delvis av otillgängliga prång.

    Som du säkert vet har antikvariaten i Stockholm i stort sett försvunnit. Även ”Hallbecks” på Kornhamnstorg, känt från Harriet Löwenhjelms ”Beatrice Aurore.” Nu säljs där foträta skor.

  2. Ivo Holmqvist says:

    Så här avslutade jag min recension av Sylvia Beachs memoarer när de kom på svenska 1990: ”Bokhandeln med sin guldtext mot mörkgrön fond och sin vackra bild på Shakespeare är still going strong efter sjuttio år, den kan både beses och besökas”. Jag var där som gymnasist 1963 fast visste inte då att den sedan 1951 drevs av George Whitman vars vackra dotter nu är ägare (på ett par videoinslag på nätet lägger hon vältaligt ut texten om sin affär). Sylvia Beach är roligast när hon skriver om James Joyce, dessbätter dyker han upp på de flesta av hennes sidor, men hon är också bra på att beskriva oväsendet när George Antheils Ballét Mécanique uruppfördes 1925, till applåder och visslingar som dränktes när flygmotorerna drog i gång – de föreskrevs i partituret. Antheil var akrobatiskt vig, han bodde ovanpå boklådan och klättrade behändigt hem uppför stuprör och skylt.

    Som bekant gav Sylvia Beach ut Ulysses 1922, med blått omslag, men blev inte rik på det. Även om eftervärldens tack blev hennes lön så fick hon mest otack när boken frikändes av en amerikansk domstol 1933, efter att tidigare ha smugglats in i USA – den amerikanska tullen brände en stor del av upplagan i New Yorks hamn. Sedan köpte Random House rättigheterna av Joyce för 45 000 dollar, bakom ryggen på Sylvia Beach som hade det ursprungliga kontraktet. Fast hon slutar sin bok med en muntrare vinjett, om hur Hemingway i slutet av kriget befriar både Shakespeare & Co och vinkällaren på Ritz, fast de raderna är kanske mera legend än sanning.

    För övrigt fanns en annan remarkabel dam bland de parisiska bokhandlarna, Adrienne Monnier som hade översatt Eliots dikt om J. Alfred Prufrock till franska samman med Sylvia Beach. Hon öppnade sin La Maison des Amis des Livres redan 1915 som även den jämnade vägen för amerikanska författare i exil. Den drev hon i ifyrtio år, tills hon begick självmord. Jag har hennes läsvärda minnen i en tysk pocket fast hittar inte den just nu.

    Ja, antikvariaten i storstäderna försvinner allteftersom. Det är glest mellan dem längs Fiolstraede och Studiestraede i de köpenhamnska latinerkvarteren numera, där de en gång trängdes. Och i Sigrid Combüchens roman från i fjol, ”Spill”, med beundransvärt precisa trettiotalsdetaljer, tänker huvudpersonen på Harriet Löwenhjelm när hon går över Kornhamnstorg. När boken översätts får den underförstådda kopplingen till Beatrice Aurore och drömboken på Hallbecks antikvariat förklaras i en fotnot, men det behövs kanske redan för flertalet yngre läsare härhemma?

  3. Mona says:

    Skönt att läsa både kolumn och kommentarer – eller kanske vemodigt. Hörde i radion i dag, att den senaste inredningstrenden bland personer runt 30 är att inte alls ha någon bokhylla hemma. ALLT finns ju elektroniskt, resonerar de. Problemet hos oss, som gillar böcker, blir det motsatta: hur mycket man än ville gå i underbara antikvariska bokhandlar finns det gränser för hur många hyllmeter man har rum för. Utrensning är svårt. Ska jag göra mej av med metern O’Hara, som jag sannolikt inte läser om…

    ”Vi gingo i en lindallé, med gula våta blad…” sjunger det ibland i huvudet. Men minns inte vem som tonsatte Beatrice Aurore.

  4. Ivo Holmqvist says:

    Tack för kommentaren, Mona. I fråga om John O´Hara – behåll honom! Du känner förstås till Geoffrey Wolfs bok om honom, med en träffande titel: ”The Art of Burning Bridges” där redan inledningssidan citerar O´Haras syrligt självmedvetna telegram till John Steinbeck när denne fått nobelpriset: ”Congratulations. I can think of only one other author I´d rather see get it.”

    På fem röda sekunder får man tack vare internet fram vem tonsättaren var. Hans namn finns varken nämnt i fyrabandsverken Musiken i Sverige, eller någonstans i de fem banden avi Sohlmans musikleximkon. Men på Wikipedia finns han på bild, vackert uppsträckt som den kunglige livmedikus han också var.

    Kanske kan man hädanefter saklöst göra sig av med onödiga hyllmetrar, och möblera minimalistiskt?

    Så här står det hursomhelst på Wikipedia:

    Hjalmar Casserman, född den 24 maj 1891, död den 12 april 1967, var en svensk läkare, vissångare och kompositör.

    Casserman blev medicine licentiat och legitimerad läkare 1922, Han var 1:e livmedikus hos kung Gustav V från 1935 och till kungens död 1950, samt innehade därefter några år samma befattning hos Gustav VI Adolf.

    Casserman var vid sidan av sin läkargärning musikaliskt aktiv. Han var ledamot av Samfundet Visans Vänner från starten 1936, och senare dess andre preses. Han skrev musik till bland annat texter av prins Wilhelm och Ruben Nilson, och är också känd för att ha komponerat melodin till Harriet Löwenhielms dikt Beatrice-Aurore.

  5. Anders Brunnstedt says:

    Vem var Hallbeck?

  6. Ivo Holmqvist says:

    Vem Hallbeck som drev antikvariat på Kornhamnstorg var vet jag inte, det ska kanske stockholmskännare med gott minne till för att ge upplysningar: förslagsvis Martin Stugart på Dagens Nyheter, eller kanske Per Wästberg. Jolo visste det säkert…

    Antikvariatet drevs vidare av andra ägare men slog igen för tre år sedan. Det var tråkigt, det var ett välskött ställe, med mycket måttliga priser, och på senare år med två långa diskar i mitten av rummet i gatuplan där mängder av intressanta böcker fanns i långa rader, till tio eller kanske det var tjugo kronor styck, hursomhelst mycket överkomligt.

    I en inre lokal en halvtrappa upp fanns ännu fler böcker, det var mycket trevligt att finna något på hyllorna som man inte alls letade efter. Jag minns att det fanns många delar av Erik Lundbergs magistrala Arkitekturens formspråk för en rimlig peng, dock kanske inte hela serien (det var väl därför de var billiga).

    Jag skulle kunna skriva en lång och nostalgisk betraktelse om stockholmska antikvariat som inte längre finns, eller som har ändrats – från Björck och Börjesson i en vidsträckt våning högt upp i ett hus på Kungsgatan, till Rönells på Birger Jarlsgatan medan det ännu hade labyrinter av underjordiska rum, till den aggressive bokhandlaren i Gamla Stan som bläckade över alla tryckta priser på sina böcker ochinte ville sälja något – han hade Stig dagermans Ormen till beskådan i säkert förvar i en glasdisk, till hiskligt pris, den fick man inte röra…

    Om de sista dagarna för antikvariatet på Kornhamnstorg skrevs så här i Dagens Nyheter:

    http://www.dn.se/blogg/epstein/2009/03/26/kornhamnstorgs-antikvariat-stanger-i-dag-2418/

    Jag är bättre på en svunnen tids antikvariatsbokhandlare i Lund, och i någon mån i Köpenhamn: Enoch Olin, Andersson på Lengertz, den korte mannen på Knagstedts antikvariat på Kompagnistraede, han lånade namnet på sitt etablissemang från en mefistofelisk figur hos Gustav Wied, och såg ut åt det hållet.

    Så där kan man hålla på, allt för att jag inte vet vem Hallbeck var……

Kommentera: