På grund av en kryssning i Västindien – som jag ska återkomma till i ett senare inlägg – har jag först nu tagit del av reaktionerna på min rapport från den olycksaliga disputationen i Norrköping för en månad sen. Det gläder mig att så många hört av sig och jag vill nu bara helt kort komma med några klargörande synpunkter:
Jag fick avhandlingen först när den redan var tryckt, läste den omedelbart och hörde sedan genast av mig till huvudhandledaren – som för övrigt varken är litteraturvetare eller gerontolog – och undrade om det var för sent att ställa in disputationen. Svaret var att det var för sent. Handledaren ville också försvara beslutet att lägga fram arbetet och då inte genom att påstå att det var bra utan med att det under resans gång blivit ”bättre”.
Vid disputationen var jag som sagt mycket tydlig . Kanske också tydligare än jag varit om respondenten visat ens en tillstymmelse till självkritik. Efteråt skrev en av betygsnämndens medlemmar att detta var den tuffaste disputation han varit med om.
Vad betygsnämnden säger är ju konfidentiellt så jag ska nöja mig med att nämna att en av betygsnämndens medlemmar efteråt mejlat mig och låtit förstå att han ångrat att han inte reserverade sig mot beslutet att godkänna avhandlingen.
Att jag beslöt att gå ut med det här i bloggens halvoffentlighet har att göra med att jag ingalunda tror att det här fallet är unikt (det vittnar ju också ett par av kommentarerna om). Betygsnämnder är flata, betygsnämnder har också hunnit bli vana vid usla avhandlingar – ”jag har sett värre,” sa en av nämndens medlemmar privat – och man har (som handledarens besked till mig låter förstå) börjat belöna ansträngningar snarare än prestationer.
Själv tycker jag det är alldeles särskilt sorgligt att tvärvetenskap ska få dåligt rykte. ”Vi ska komma ihåg att det här inte är en avhandling i litteraturvetenskap,” sa alltså den handledare som representerade litteraturvetenskap – den disciplin som respondenten läst ända fram till forskarnivå – men jag kan inte begripa att riktigt svag litteraturvetenskap ska kunna accepteras bara för att sammanhanget är tvärvetenskapligt.
Jag kan inte förstå hur dålig litteraturvetenskap och hyfsad gerontologi skulle kunna bli god litteraturgerontologi. Än mindre kan jag förstå att dålig litteraturvetenskap och dålig gerontologi kan bli acceptabel litteraturgerontologi.
Inte minst just litteraturgerontologin förefaller mig alldeles för angelägen för att fuskas bort; jag har i åratal brunnit för litteratur som livskunskap.
Nu känner jag mig djupt bedrövad.