Om avhandlingen igen

Doktorshatt

Doktorshatt

Av MERETE MAZZARELLA

På grund av en kryssning i Västindien – som jag ska återkomma till i ett senare inlägg – har jag först nu tagit del av reaktionerna på min rapport från den olycksaliga disputationen i Norrköping för en månad sen. Det gläder mig att så många hört av sig och jag vill nu bara helt kort komma med några klargörande synpunkter:

Jag fick avhandlingen först när den redan var tryckt, läste den omedelbart och hörde sedan genast av mig till huvudhandledaren – som för övrigt varken är litteraturvetare eller gerontolog  – och undrade om det var för sent att ställa in disputationen. Svaret var att det var för sent. Handledaren ville också försvara beslutet att lägga fram arbetet och då inte genom att påstå att det var bra utan med att det under resans gång blivit ”bättre”.

Vid disputationen var jag som sagt mycket tydlig . Kanske också tydligare än jag varit om respondenten visat ens en tillstymmelse till självkritik. Efteråt skrev en av betygsnämndens medlemmar att detta var den tuffaste disputation han varit med om.

Vad betygsnämnden säger är ju konfidentiellt så jag ska nöja mig med att nämna att en av betygsnämndens medlemmar efteråt mejlat mig och låtit förstå att han ångrat att han inte reserverade sig mot beslutet att godkänna avhandlingen.

Att jag beslöt att gå ut med det här i bloggens halvoffentlighet har att göra med att jag ingalunda tror att det här fallet är unikt (det vittnar ju också ett par av kommentarerna om). Betygsnämnder är flata, betygsnämnder har också hunnit bli vana vid usla avhandlingar – ”jag har sett värre,” sa en av nämndens medlemmar privat – och man har (som handledarens besked till mig låter förstå) börjat belöna ansträngningar snarare än prestationer.

Själv tycker jag det är alldeles särskilt sorgligt att tvärvetenskap ska få dåligt rykte. ”Vi ska komma ihåg att det här inte är en avhandling i litteraturvetenskap,” sa alltså den handledare som representerade litteraturvetenskap – den disciplin som respondenten läst ända fram till forskarnivå – men jag kan inte begripa att riktigt svag litteraturvetenskap ska kunna accepteras bara för att sammanhanget är tvärvetenskapligt.

Jag kan inte förstå hur dålig litteraturvetenskap och hyfsad gerontologi skulle kunna bli god litteraturgerontologi. Än mindre kan jag förstå att dålig litteraturvetenskap och dålig gerontologi kan bli acceptabel litteraturgerontologi.

Inte minst just litteraturgerontologin förefaller mig alldeles för angelägen för att fuskas bort; jag har i åratal brunnit för litteratur som livskunskap.

Nu känner jag mig djupt bedrövad.

6 kommentarer

  1. Stefan Swanström says:

    Tack för förtydligandet! Det var värre än jag trodde. Eftersom avhandlingar inte gradbedöms utan blir bedömda som antingen godkända eller icke godkända, kan jag se svårigheten i att gör något avvikande efter att avhandlingen tryckts.

    Litteraturen som livskunskap är en rik källa att ösa ur. Uppmuntra gärna andra och fortsätt själv i branschen!

  2. Sigrid Combüchen says:

    Hm, är det verkligen passande att såhär meddela vad betygsnämnden anonymt säger och mailar? Nej det är det inte. Att M Mazarella står för sin opposition på olika sätt har jag inga synpunkter på. Jag är inte litteraturvetare eller gerontolog. Men att antyda (vilket det handlar om när man inte belägger det sagda) att betygsnämnden eller delar därav privat ångrat sitt godkännande och sladdrar med opponenten om saken är inte bara motsatsen till korrekt, det är faktiskt omoraliskt. Ingen kan svara på det och olika personers heder ifrågasätts utan att korrigering kan ske. Eftersom bloggen (som exempel på ”sociala media”) är ett u.p.a-fenomen (dvs en grafomanisk sopstation där man kan slänga vad fan man vill) kommer ingen att någonsin få veta hur något förhåller sig eller hur någon förhåller sig till någon annan. Om ett så brinnande ämne som vetenskapens förflackning skall diskuteras måste det ske öppet

  3. Karin says:

    Hej Sigrid,
    Du misstar dig vad gäller bloggens räckvidd och öppenhet. Det som publiceras på en blogg är inte halvoffentligt, det är offentligt. Det betyder att den som googlar på sökord som t ex avhandlingens författare eller titel, får upp den bloggpost på dixikon Mazzarella skrivit om saken ganska fort (Med Google fick jag träff på första sidan då jag prövade alldeles nyss).

    Vad som däremot naturligtvis kan bli problematiskt är om någon vill bemöta de påståenden som framförs här. Kommentarer kan ju vara en början? Skriver man dessutom ut sitt fullständiga namn ger även det träffar i sökmotorerna. OM Mazzarella eller dixikon tar bort kommentarer kan den som vill bemöta det som här sägs alltid öppna en egen blogg, skriva vad han/hon har på hjärtat och länka hit.

    Jag tror INTE att man bör underskatta bloggens offentliga karaktär. Inte heller att intressanta bloggdiskussioner som förs ofta till slut ”läcker in” i pressen.
    Vad som däremot ofta händer efter några år är att sidorna försvinner från sina ursprungliga lägen och inte längre är sökbara med sökmotorerna. Det är alltså inte skrivet i sten, det som skrivs här.
    Så vill man gå till eftervärlden, eller om man tror att diskussionen är viktig för densamma, bör man möjligen se sig om efter ett annat forum i offentligheten.

    Facebook, twitter och så vidare däremot är sociala medier och vad man kan kalla halvoffentliga. DÄR kan man ”skvallra” tämligen ostört. Men man ska, som vid allt skvaller, inte räkna med att det stannar inom slutna rum.

  4. Marit Karlsson says:

    Merete!

    Så fruktansvärt besviken jag blir när jag läser dina blogginlägg kring disputationen i Norrköping!
    Jag antar, kanske som en välvillig tolkning, att du egentligen strävar efter att lyfta frågan från det enskilda fallet och diskutera den generella principen? Men genom att bara diskutera det enskilda fallet, inte sträva efter ytterligare belägg för din tes och lämna ut så många detaljer, som gör att vi alla snabbt och lätt kan ta redan på den fulla bilden med individers identitet och allt, uppfattas det snarare som någon sorts hämndaktion från din sida med offentlig smutskastning av respondenten.
    Betygskollegiet godkände avhandlingen enhälligt (3-0), efter flera veckors begrundan. Att försöka förminska detta genom påståenden kring, för oss utomstående, icke verifierbara åsiktsändringar i efterhand, som dessutom är helt irrelevanta eftersom disputationsakten är avslutad, framstår för mig som enbart småsint och hämndlystet. Dessutom misstänker jag att de personer som du i bloggen refererar till (handledare, betygskollegieledamöter), om de verkligen och uttryckligen sagt det du lagt i deras respektive munnar, sades det i förtroende, som nu torde vara förbrukat. Om de känt till att deras utsagor skulle bli offentliga kanske de hade uttryckt sig annorlunda.
    Du har definitivt gått över gränsen för god sed och att du utnyttjat den position och plattform du har gentemot en doktorand på detta sätt, ger en dålig eftersmak.

  5. Peter Landelius says:

    Först idag läser jag debatten om litteraturgerontologin. Jag är inte lika säker som Merete på behovet av denna nya specialitet –människor åldrades även innan befolkningspyramiden bokstavligen ställdes på sin spets– och jag har inte sett avhandlingen. Bäst hade väl varit att ange författarens och avhandlingens namn?

    Men Meretes kritik låter intressant, och det i mina ögon märkligaste är att ingen av hennes vedersakare ens försöker argumentera emot den. Professor Oscarsson och Sigrid Combüchen m.fl. håller sig till vad som passar sig och vilka regler som ska gälla. Den nya doktorn säger tydligen ingenting alls. Det är starka indikationer på att opponenten har rätt.

  6. Martin says:

    Jag var närvarande på den disputation som ovan behandlas, och jag måste säga att den ton och den attack som Merete Mazzarella anlade har jag aldrig sett maken till. Argsint är bara förnamnet. Att respondenten inte kunde medge några brister är fullt förståeligt – det fanns efter de angrepp som opponenten gjorde ingen annan väg att gå än att försvara sin text. Vad ska man hävda efter en inledande kommentar om att texten i sin helhet är usel? Då finns bara en väg att gå.
    I kommentarerna ovan har disputationens spelregler klargjorts. Om betygsnämnd inte i förväg meddelar att de inte kommer kunna godkänna texten – så blir den godkänd. därefter är det ju opponentens roll att på ett snyggt sätt leda akten i hamn och på ett intressegivande sätt diskutera texten, givetvis med kritiska kommentarer och inlägg om eventuella brister. om man inte förmår sig till det bör man tacka nej, även om man först åtagit sig uppdraget.
    det ska bli intressant att se om Merete Mazzarella får några mer opponentuppdrag, jag skulle avråda.

Kommentera: