Av IVO HOLMQVIST
För några år sedan kom jag över ”The Selected Poetry of Robinson Jeffers”, i andra trycket från 1937, utgiven av Random House i New York. Försättsbladets tillskrift avslöjar vem som ägt den och vem han gav boken till, samman med en rekommendation: ”Another side of America you don´t read about in the newspapers, or speeches or anything else – subjective, introspective but effective…” Dessutom finns inklistrat ett foto som han nog tagit själv, nu gulnat av ålder, av ”Jeffers´s Home, Carmel, Calif.”. En försiktigt strömlinjeformad Chrysler, Ford eller Chevrolet kommer mot fotografen på grusvägen som kanske redan då var Highway One, med Jeffers hus och stentorn i fonden.
På resa nyss i de trakterna kör vi just Highway One söderut till Monterey som lever gott på turisterna tack vare den man som står staty vid vattnet: John Steinbeck. Hans ansikte fladdrar i vinden på de många flaggorna längs huvudgatan, omväxlande med marinbiologen Ed Ricketts, hans kumpan som var förebilden till Doc i ”Cannery Row”, raden av nedlagda konservfabriker längs vattnet.
I Carmel lite längre söderut skrev Vilhelm Moberg färdig sin utvandrarkvartett och umgicks bland annat med Steinbeck och Ricketts, kompositören John Cage (som mest skrev in tystnader i sina partitur), litteraturhistorikern Van Wyck Brooks, och sin författarkollega Albert Viksten som hade amerikanska erfarenheter. Om det och om Mobergs motigheter hos amerikanska förläggare handlar den trevliga boken ”Vilhelm Moberg i USA” som hans översättare Gustaf Lannestock skrev – de bodde grannar i Carmel. Ett slag funderade Moberg på att flytta för gott till amerikanska västkusten men valde Schweiz och Sverige i stället. En annan av hans bekanta var just Robinson Jeffers vars efternamn han lånade till en figur i den sena romanen ”Din stund på jorden”.
Längre inåt landet, i Salinas är gängbråken många och polisen hårt engagerad. Huvudgatan är bred och byggnaderna anonyma. Sinclair Lewis tjugotalsroman ”Main Street” skulle inte behöva ändras mycket för att passa in. Men det är inte han utan John Steinbeck som är ortens store son, det ser vi redan i fönstret på en sylta som påstår att han brukade äta sin frukost här. Huvudattraktionen är museet som ägnas honom och hans många böcker. Det är lite dammigt, det roligaste är en målning med Marilyn Monroe och kronärtsskockor. Men det är kul att se husbilen som han och pudeln Charlie reste runt Amerika i.
I en av de sista montrarna kan man se och höra Steinbecks tredje (och sista) hustru Elaine tala om den gången hon och John for till Stockholm, i december 1962, och om hur kungen hade henne till bordet och John drottning Louise. Det var första gången i nobelprisets historia som en litteraturpristagare hedrats sålunda, berättar Eliane med uppenbar förtjusning.
Hade vi haft längre tid skulle vi ha letat upp Robinson Jeffers stentorn, Henry Millers Big Sur och tidningsmagnaten William Randolph Hearsts väldiga skrytbygge San Simeon (men det räcker med Orson Welles ”Citizen Kane” som närgånget kalkerar Hearsts liv och miljö). På Air New Zealand Flight 007 på väg hem hinner vi med flera filmer. En av dem är Lasse Hallströms underhållande skröna om hur man fiskar lax med fluga i Jemen, med laxen importerad från friska fjällbäckar i Skottland.
Och när jag nu bläddrar i Robinson Jeffers Selected Poems finner jag på sidan 81 en dikt som är både subjektiv, introspektiv och effektfull, ur samlingen ”Tamar and Other Poems” och som heter just ”Salmon-fishing”. Fast den handlar varken om Skottland eller arabiska halvön utan om Stilla Havet under en annan årstid, och där dagens (dvs. gårdagens, diktsamlingen gavs ut första gången 1924) fiskare blir arketypiska och i släkt med prästerskapet som byggde Stonehenge (freshet betyder en bäck eller flod som flyter ut i havet, och bullion är metallen som man gör mynt av):
The days shorten. The south blows wide for showers now,
The south wind shouts to the rivers,
The rivers open their mouths and the salt salmon
Race up into the freshet.
In Christmas month against the smoulder and menace
Of a long angry sundown,
Red ash of the dark solstice, you see the anglers,
Pitiful, cruel, primeval,
Like the priests of the people that built Stonehenge,
Dark silent forms, performing
Remote solemnities in the red shallows
Of the river´s mouth at the year´s turn,
Drawing landward their live bullion, the bloody mouths
And scales full of the sunset
Twitch on the rocks, no more to wonder at will
The wild Pacific pasture nor wanton and spawning
Race up into fresh water.