Olympe de Gouges

Olympe de Gouges

9791021004290_blanc_gouges_dixikon

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln


Av LENA KÅRELAND

Vid fyrtiofem års ålder 1793 giljotinerades hon, bland annat därför att hon hade uttalat sig mot avrättningen av kung Ludvig XVI. Nu diskuteras det om hennes aska ska föras till Pantheon så att hon där tillsammans med andra prominenta franska män och kvinnor ska kunna hedras för sina insatser för Frankrike. Sent omsider lyfter Frankrike nu fram denna kvinna som hittills inte fått något större utrymme vare sig i den franska revolutionens eller i feminismens historia. Jag talar om Olympe de Gouges (1748 – 1793), vars egentliga namn var Marie Gouze. Hon levde under en dramatisk era i den franska historien och var aktiv inom flera områden. Med tanke på den undanskymda tillvaro som var de flesta kvinnors lott vid denna tid ter sig hennes agerande i offentligheten i hög grad anmärkningsvärt. Om man också tänker på att hon kom från tämligen enkla förhållanden är hennes karriär än mer förvånande och beundransvärd.

Olympe de Gouges föddes i Montauban, en stad i sydvästra Frankrike, som dotter till en slaktare. Hennes mor kom från en familj där man ägnat sig åt klädeshandel. Mycket talar för att Olympes far egentligen var markisen de Pompignan, som uppvaktat hennes vackra mamma. Men markisen förnekade sitt faderskap och tog helt sin hand från sin utomäktenskapliga dotter. När hon var 17 år ingick Olympe mot sin vilja äktenskap med servitören Louis Aubry och fick med honom en son. När Aubry efter bara ett års äktenskap avled, valde Olympe att tillsammans med sin son flytta till Paris, där hon hade en gift syster. Hon tog aldrig sin makes namn och gifte heller aldrig om sig. Hon valde att kalla sig Olympe de Gouges, levde ett utåtriktat liv, besökte salonger på modet och fick vänner bland stadens intellektuella, bland andra lärde hon känna Condorcet. Hon hade under en period en relation med en förmögen man, Jacques Biétrix de Rozières, som introducerade henne i de rätta kretsarna och även bidrog till hennes försörjning.

Olympe var intresserad av litteratur och teater och från mitten av 1780-talet började hon skriva pjäser. Dramat Zamore et Miza, ou l’heureux naufrage (1788) var en skarp kritik av slaveriet, vilket ledde till att pjäsen blev förbjuden att uppföras efter endast tre föreställningar. Hennes pjäser gavs ut i en samlingsvolym 1788, och hon hann också skriva en minnesskildring om sin uppväxt. Olympe var radikal för sin tid och propagerade i sina skrifter för både skilsmässa och sex utanför äktenskapet. Hennes stora engagemang för kvinnans ställning i samhället fick henne att 1791 gå med i en förening som kämpade för kvinnors rättigheter. ”En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon måste få samma rätt att bestiga talarstolen”, lyder en berömd replik av Olympe de Gouges, som när hon yttrade dessa ord var föga medveten om att hon inom en snar framtid själv skulle ges tillfälle att bestiga schavotten.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository,  48 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 48 kr)

Till en början var Olympe de Gouges positiv till den franska revolutionen, men hon märkte snart att revolutionens högstämda tal om alla människors rättigheter inte omfattade mer än det ena könet. Hon skrev då Les Droits de la femme och La Déclaration de la femme et la citoyenne (1791), där hon pläderade för jämställdhet mellan könen. I och med att revolutionen blev alltmer rå och blodig distanserade hon sig från de mest extrema revolutionsanhängare. Hon tog som nämnts avstånd från dödsstraffet och därmed också från kungens avrättning. Hennes utmanande hållning och hennes kritik mot Robespierre skaffade henne åtskilliga fiender. Vad som till sist beseglade hennes öde var skriften Les trois urnes, ou le salut de la Patrie, par un voyageur aérien (1793). Hon arresterades 1793 samtidigt som girondisterna, det parti hon tillhörde, avsattes av jakobinerna. Tre månader fick hon sitta i fängelse, och någon advokat fick hon inte. Hon fick själv sköta sitt försvar. Anklagelsen mot henne löd ”opposition mot dödsstraff”. Hon avrättades ungefär samtidigt med Marie Antoinette.

Om denna märkliga kvinnas öde kan man läsa i Olivier Blancs nyutkomna bok Olympe de Gouges. Des droits de la femme à la guillotine . Hans bok är detaljrik och ger en livfull bild av det kulturella och politiska livet i det sena 1700-talets Paris. Ett intressant kapitel, som behandlar teatern i Paris decennierna innan revolutionen bryter ut, ger inblick i intriger och konflikter mellan författare och skådespelare, mellan olika teatrar och teatergrupper. Olympe de Gouges hade en snårig väg att vandra innan hon fick sina pjäser antagna. Bland annat hade hon en del svårigheter i kontakten med den kände Beaumarchais. Hon råkade också i konflikt med de skådespelare som uppträdde i hennes pjäser, särskilt beträffande den ovan nämnda pjäs där hon kritiserade slaveriet, en vid denna tid högst kontroversiell fråga.

Olivier Blanc är historiker och har framför allt ägnat sig åt att studera den franska revolutionen, särskilt Skräckväldet. Han har gett ut en rad skrifter om fransk 1700-talshistoria och bland annat publicerat en bok med avskedsbrev från dödsdömda till sina anhöriga under Skräckväldet. Redan 1981 gav han ut en studie över Olympe de Gouges, skriven i syfte att rehabilitera denna då tämligen bortglömda kvinna. I sin nya bok har han kunnat utnyttja en mängd nya dokument och brevsamlingar som fördjupar och nyanserar bilden av Olympe de Gouges, en av de första franska feministerna, som i allt hon gjorde drevs av ett glödande politiskt engagemang.

Det har alltså tagit nästan två sekler innan man insett storheten hos Olympe de Gouges, en på flera fronter kämpande humanist, alltid redo att angripa förtryck och orättvisor. Hon har tidigare hamnat mellan stolarna, förhånats och utsatts för illvillig kritik. Hennes samtida Restif de La Bretonne ansåg att hon var en kurtisan och hemmahörande bland Paris prostituerade, och historikern Jules Michelet hävdade att hon var paranoid hysterika, en åsikt som säger mer om Michelets egen kvinnofientlighet än om Olympe de Gouges. Enligt Blanc var hon inte heller någon revolutionär blåstrumpa, en etikett som en del har velat tilldela henne. Hon var influerad av Rousseau och hyllade hans Contrat social. Det fria ordet var hennes vapen, och hon var den enda kvinna som före revolutionen så kraftfullt vågade kritisera den ojämnt fördelade rikedomen, till exempel de många som blivit förmögna tack vare kolonierna. Dessa kolonister tänkte enbart på sina egna intressen och utnyttjade hänsynslöst slavarnas arbete utan att visa någon mänsklig hänsyn, hävdade Olympe de Gouges. Nog förtjänar hon en plats i Pantheon.

Kommentera: