Tillbaks i Rom och tillbaks i dagens heta realiteter – för ett ögonblick lägger jag Il Risorgimento åt sidan.
Protesterna och demonstrationerna mot regeringen Berlusconis politik fortsätter och ökar i intensitet.
Igår samlades metallarbetarförbundet FIOM till massmöte vid vänsterns klassiska demonstrationsplats Piazza San Giovanni in Laterano. Jag har skrivit det förut någon gång: sällan kan en demonstrationsplats vara så imponerande som framför denna 2000-åriga katedral (som officiellt bär ett namn lika imponerande som dess utseende: Archibasilica Sanctissimi Salvatoris et Sancti Iohannes Baptista et Evangelista in Laterano omnium urbis et orbis ecclesiarum mater et caput)
För att återvända till nutiden. Som vanligt går uppgifterna isär om hur många som ställde upp under de i huvudsak röda fanorna.. L’Unita’ säger en halv miljon, La Repubblica 150.000 och ”la Questura” – polishögkvarteret – 80.000.
I vilket fall som helst – det var många men allt förlöpte lugnt och utan problem. Trots att inrikesminister Roberto Maroni två dagar innan starten gick ut med hetsande varningar om att ungdomsgårdarna ”infiltrerade av okända internationella element” stod beredda att vända upp och ned på stan. Men inga ”centri sociali” och inga hotande Black Blocks syntes till.
FIOM tillhör landsorganisationen CGIL – många skulle kalla den för att vara kommunistledd, andra nöjer sig med att konstatera att den är landets största. Det är sant att CGIL dominerades av PCI när det begav sig. De övriga landsorganisationerna hade sina egna partipolitiska förankringar: CISL med Democrazia cristiana och UIL med socialdemokraterna och republikanerna.
Men det var då det. Idag är situationen helt annorlunda. CGIL är fortfarande störst och har sina närmaste kontakter med PD – Partito Democratico. Men alltsedan 70-talets heta debatt om facket som partiernas ”cinghia di trasmissione” – transmissionsdrev – håller man hårt på principen att facket skall vara självständigt gentemot de politiska partierna.
Särskilt har det gällt fallet Pomigliano d’Arco, Fiats största fabrik i Syditalien, just utanför Neapel. Men också den mest robotiserade fabriken i Melfi, Basilicata. I korthet handlar det om att få igång Fiat igen efter den stora krisen. Fiats nye VD Sergio Marchionne som är globaliserad redan vad gäller hans egna pass, han har både italienskt, kanadensiskt och schweiziskt medborgarskap. Hans främsta merit är att ha räddat Fiat undan den sista kraschen, att ha fått ordning på bokföringen och gjort det med genidraget att ta Obama till hjälp för att köpa Chrysler.
Sedan i somras har en tuff fight pågått mellan Marchionne och Fiom. Det har gällt om ett företag ensamt kan förklara ett gällande nationellt avtal som ogiltigt, att på egen hand avskaffa lagar och avtal om hur arbetet i fabrikerna skall organiseras.
Om någon är särskilt intresserad kan jag gå in i detalj på den här striden. För tillfället blir det denna sammanfattning som gäller. Grundfakta är att Cisl och Uil skrev under det avtal Marchionne la fram. Själv hävdar de att det inte var frågan om utpressning. Men det är svårt att undvika den misstanken när alternativen var: antingen skriver ni under eller flyttar jag tillverkning till Serbien.
En av huvudfrågorna hade varit att tillverkningen av den nya Panda skulle flyttas från Polen samtidigt som Fiat satsade 700 miljoner euro i Pomigliano d’Arco.
När det kom till folkomröstning i juli vann visserligen jasidan men alls inte med den jordskredsseger som Marchionne utbett sig om. En god del av de som röstade nej i den folkomröstningen demonstrerade här framför Lateranen.
Omedelbart efter utbryter ännu en kris inom PD. För partiledaren Pier Luigi Bersani och hans närmaste hade undvikit att låta sig blandas med ”extremisterna”. Istället lämnar partiet över till Nici Vendola, guvernör i Puglia och språkrör för Sinistra Ecologia Libertà, den nya formationen till vänster om PD.
Hur den striden avlöper skall jag återkomma till. Just nu börjar på Rai 3 säsongstarten för Report. Enligt förhandsrapporter skall huvudnumret vara ett reportage från Antigua där regeringschefen Silvio Berlusconis husaffärer avslöjas. Han lär äga en hel kulle fullsmockad med lyxvillor. Ett sätt att investera resultatet av skatteflykt – den som nu Romtribunalens åklagare vill höra Berlusconi om.
Det lär inte saknas samtalsämnen de närmaste månaderna. Jag återkommer med rapporter.