Oenergisk energi

Beuys - Capri battery
Beuys - Capri battery
Av MARGARETA FLYGT

Det är en klar och solig dag i London. Det är inte första gången jag ser utställningen på Tate Modern. Det tar ett tag innan jag inser att något irriterar mig. Jag har svårt att se. Museet har ändrat belysning. Ljuset är murrigt. Färgerna finns där, men skuggas av resten av rummets gråtoner.

Snart har alla museer bytt ut glödlamporna mot energisparlampor och det kommer att förändra våra upplevelser.

För inte så länge sedan var halogenlamporna revolutionerande – plötsligt kunde vi se underliggande skisser, detaljer och alla färger tydligare när hela ljusspektrumet lyste upp ett gammalt mästerverk. Med de nya energisparlamporna får vi ett mattare, plattare ljus och bilderna kommer inte ges samma djup.

Det är inte bara konsthistorien som bokstavligt kommer att höljas i dunkel.

Glödlampan är även en viktig del i många samtidens konstnärers materialikonografi – att byta ut den är lika absurt som att ändra de symboliska färgerna i 1400-talets kyrkokonst, men att behålla den kommer – om någon är nitisk – att vara straffbart.

Vad händer med de verk där glödlampan är en del av verket? Som i den ryske konstnären Ilja Kabakovs installation ”Den oupphängda bilden” som låter glasbubblan symbolisera Sovjetunions sammanbrott. Eller Joseph Beuys gula glödlampa instucken i en citron?

Och hur kommer framtidens teaterföreställningar vara? Kommer strålkastarna sätta föreställningarna i ett annat ljus? Kommer filmerna påverkas av ett annat ljus i videoprojektorer?

Debatten kring miljölamporna har mest handlat om att äta kvällsmat utan det varma gula ljuset, en förlorad mysfaktor. Förändringen kommer att påverka oss så mycket mer  – inte bara när vi snubblar omkring på knappt upplysta gator i höstmörkret.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!