Obligatorisk läsning för sjökaptener och styrmän

Turner - The Shipwreck

Av IVO HOLMQVIST

Den 17 juli 1880 ångade MS Jeddah ut från Singapore med destination den hamn vid Röda Havet som heter likadant som fartyget. Ombord fanns nära tusen muslimska pilgrimer. Man gjorde ett strandhugg i Penang, tog sig över Malackasundet och Bengalska bukten. Men den 10 augusti inlöpte rapport om att fartyget sjunkit utanför Kap Guardafui. Alla ombord utom den engelska besättningen samt en handfull andra hade förolyckats.

Londontidningarna hade svarta rubriker: DREADFUL DISASTER AT SEA, LOSS OF NEARLY 1000 LIVES. Och Reuters telegram om katastrofen kom nästan genast in i London Times: ”ADEN, Aug. 10: The steamer Jeddah, of Singapore, bound for Jeddah, with 953 pilgrims on board, foundered off Cape Guardafui on the 8th inst. All on board perished, excepting the captain, his wife, the chief officer, the chief engineer, the assistant engineer, and 16 others. The survivors were picked up by the steamer Scindia and landed here.”

Redan nästa dag inlöpte dock goda nyheter: “ADEN, Aug, 11, 7.50 P.M.: The Jeddah, which was abandoned at sea with 953 pilgrims on board, did not founder, as reported by the master. She has just arrived here, all safe, in tow of the steamer Antenor”.

Varför minns man fortfarande efter drygt hundratrettio år denna fartygskatastrof som dessbättre slutade lyckligt för alla utom möjligen kaptenen? Jo, tjugo år senare togs händelsen upp av polacken Józef Teodor Konrad Korzeniowski i en roman om en styrman med ansvar för andras liv som räddar sitt eget skinn när hans fartyg hotar att gå i kvav. Han och den övriga besättningen räddar sig raskt undan i en livbåt och lämnar sina passagerare vind för våg.

Joseph Conrads ”Lord Jim” är en av 1900-talets stora romaner, för de frågor den ställer om svek, skuld och ånger. Jim (efternamnet får vi aldrig veta) som är förste styrman får stå ut med nesan att senare se pilgrimerna räddade av ett annat fartyg. Vid sjöförhöret är han ensam kvar, kaptenen och de andra har passat på att smita. Han döms, men värst är den dom som han utfärdar över sig själv – den är livslång. Ryktet om hans feghet går alltid före honom. Han drar sig undan till allt mera undangömda avkrokar, ständigt jagad av den stund när hans mod och moral svek honom, och blir till slut ihjälskjuten med en kula som han välkomnar.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris 37 kr)

Den boken tycks helt okänd för Francesco Schettino, kaptenen ombord på den italienska lyxkryssaren Costa Concordia. Om han hade läst och begrundat den skulle han kanske avhållit sig från att bravadera genom att stryka katastrofalt längs klipporna på ön Isola Giglio vid Toscanas kust. Och om han hade läst och i alla fall envisats med att lägga kursen strandnära så skulle han åtminstone han ha sett till att han var den siste ombord att hoppa i livbåten – nu var han tydligen en av de allra första.

Jag tvivlar också på att han någonsin har hört talas om kapten Carlsen på Flying Enterprise som för sextio år sedan stävade ut från Hamburg på väg över Atlanten till USA. Tackjärnet ombord försköt sig när man just lämnat västra utloppet av Engelska kanalen, i en storm på själva julafton. Man kantrade, och hela besättningen och de få passagerarna (sånär som en som dog) räddades ner på livbåtar som hade möda att hålla sig undan det sjunkande skrovet.

Men inte den stronge kapten Carlsen som förblev ombord nära två veckor (man försökte bli bogserad till Falmouth, men trossarna brast). Han klamrade sig fast till allra sista stund innan fartyget sjönk i havet. Jag minns fortfarande de dramatiska fotografierna i bildtidningen SE fast det är är ett bra tag sedan detta hände – fartyget sjönk i havet den 10 januari 1952.

Till skillnad från kaptenerna på Jeddah och Costa Concordia, och olikt Lord Jim, övergav Kurt Carlsen inte sitt skepp. Han blev hjälte på kuppen och firades med en tickertape-parade i New York. Det fanns särskilda skäl för honom att dröja sig kvar: så länge han var ombord kunde ingen annan bärga lasten. Det har spekulerats om vad som faktiskt fanns i den: mycket stora kontantsummor, stradivariusvioliner, skrivmaskiner, guld, zirkonium avsett för hemliga kärnvapenexperiment?

Åtta år senare fiskades en del av allt detta upp. Men vem som gjorde det (dykare som kanske var lejda av schweiziska bankirer) och vad de fångade är fortfarande höljt i dunkel, trots en dansk dokumentär för några år sedan.

2 kommentarer

  1. Robin says:

    Tack för att du lyfter fram ”Lord Jim” i Costa Concordia sammanhanget. Conrads böcker hör till de mest lärorika i sammanhanget ”livskunskap” – lektioner för ledare i allmänhet och, vill man tillägga, sjökaptener i synnerhet. Conrad var själv på sjön och klättrade i fartygshierarkin, så han vet vad han skriver om. Ja, och så kan han skriva med!

  2. peter landelius says:

    Ja, Lord Jim är också i mina ögon Conrads bästa roman! (Hans försök att tävla i den latinamerikanska genren diktatorsporträtt, Nostromo, går däremot inte längre att läsa.)

    Författaren är en av de få som med framgång har lyckats skriva på ett annat språk än sitt ursprungliga; hans engelska har rentav framhållits som exempel för infödda engelsmän. För egen del finner jag den litet väl ”boklig”, man känner avståndet till det ”naturliga” vardagsspråk som ändå bildar kärnan i begreppet modersmål.

    I Mario Vargas Llosas ”Keltens dröm” berättas om relationen mellan Conrad och Roger Casement. De var goda vänner i Congo, och Casement inspirerade tydligen Conrad till resan som födde ”The heart of darkness”. Men när Casement ställdes inför rätta i London ville Conrad inte skriva under appellen för irländarens benådning. Vargas Llosa menar att orsaken kan ha varit ett identitets- och lojalitetsproblem hos den invandrade polacken som blivit så väl emottagen i England.

Kommentera: