Nyttigt men farligt
Om Nicholas Carr – The Shallows. What The Internet Is Doing To Our Brains

Av PETER LANDELIUS
”Whatever attracts my attention shall have it.”
R.W. Emerson

I Platons dialog Faidros varnar Sokrates för riskerna med det moderna kommunikationsmediet. Nu när allt flera kunskaper förvaras i skrift, menar han, hotar vår minnesförmåga att försvagas, och därmed minskar vår förmåga till självständigt tänkande. Gutenbergs uppfinning gjorde också sin samtid betänksam: kyrkan skulle mista sitt kunskapsmonopol när oupplysta läsare fick tillgång till kunskap som de inte kunde hantera. Redan på 1600-talet klagade många över den ”information overload” som överflödet av böcker medförde för den som ville följa med sin tid. Och på 1800-talet troddes de nya ånglokens buller och stress orsaka mentala skador på tågpassagerarna, precis som mobiltelefonerna idag.

Varje revolutionerande framsteg möter kritik, och den visar sig ofta grundlös. Det är inte svårt att avfärda den växande internetkritiken som ännu en reaktionär reflex: vi har ju hört det förut. Desto större skäl att läsa Nicholas Carr: The Shallows. What The Internet Is Doing To Our Brains. Den kom ut 2009 och har översatts till fjorton språk, dock inte svenska.

Carr är förtjust över den nya teknologins förmåga att tillhandahålla enorma kunskapsmängder på mycket kort tid. Vad som bekymrar honom är sökmotorernas utformning. Makten över kunskapssökandet ligger inte hos användaren utan hos konstruktören av alltmer sofistikerade algoritmer, vilkas primära syfte inte är kunskapsförmedling utan annonsförmedling.

Carr ger exempel på hur också avancerade sökmotorer — t.ex. för akademiska tidskrifter — utan kvalitetskriterier tenderar att välja nytt framför äldre, frekvent efterfrågat framför udda artiklar. Det finns undersökningar som tyder på att urvalet smalnar, och detta även om sökmotorn försöker känna av den sökandes egna preferenser och kanske särskilt då. Nätet tillhandahåller all möjlig kunskap, heter det, men hur ska man kunna ”tänka utanför lådan” när det är själva sökmotorn som är lådan? Hur ska man kunna tänka alls?

Ytligheten hittar Carr inte bara i systemets affärsidé och organisation utan framför allt hos dess inverkan på användaren. Till skillnad från pergamentsrullar och böcker (som tvärtom blev till stöd) utövar nätets snabba klipp en ständig press på användarens uppmärksamhet och korttidsminne. Det skadar korttidsminnets förmåga att kanalisera information till det långtidsminne där hjärnan under lång tid kan bearbeta den och införlivar den med sitt medvetande.

Vi vet inte vad som händer med vårt långtidsminne om det inte får kontinuerlig näring, men vi vet att det inte finns någon känd gräns för dess lagringsförmåga. Här någonstans skapas den personliga identitet som inga neurofysiologer har hittat och som ännu Descartes ville förlägga någonstans utanför hjärnan. Och kontinuitet över tiden är det främsta, kanske det enda rekvisitet för vår personliga identitet, menar bl.a. Derek Parfit (känd för sin kritik av mer anspråksfulla definitioner av begreppet). I det här sammanhanget räcker det att med Nicholas Carr fråga om strävan att skapa artificiell intelligens är på väg att få ett paradoxalt resultat: vi kan inte göra en maskin lik en människa, men vi kan göra människan mer lik en maskin, just genom att lita för mycket på de mekanistiska parallellerna mellan elektronik och nervfysiologi. I båda fallen är det det självständiga tänkandet som kommer i kläm.

Det är länge sedan en debattbok gav mig så många insikter och en sådan intellektuell stimulans. Inte minst den amerikanska bokmarknaden översvämmas ju av böcker med ett par bärande ideer och resten utfyllnad, vilket är en av orsakerna till att man uppskattar sökmaskinernas hjälp att plocka ut det matnyttiga och slippa transportsträckor och upprepningar.

Nicholas Carr är nämligen inte någon konservativ gnällspik som ryggar för den nya informationsteknologins mysterier eller förfasar sig över ungdomens förflackning. Han vet hur nätet och sökmotorerna fungerar, och han använder dem intensivt både i och utanför sitt arbete.

Dessutom har han följt neurofysiologins landvinningar: idag vet vi mycket mer om både hjärnans och nervsystemets kemi och anatomi än någonsin förr, och det har på senare år satt sina spår på kunskapsteorins område. Carr har läst både Locke och Kant, och han menar att vi numera slipper välja mellan deduktivt occh induktivt, mellan ”nature” och ”nurture” – man kann Beides sagen.

Däremot är han kritisk mot de biosociologiska modeströmningar som vill hänföra allt mänskligt till en mekanistisk naturuppfattning (tänk Richard Dawkins eller Daniel Dennett). Ett särskilt gott öga har han till Noam Chomskys reduktionistiska språkteori (”universal grammar”), som jag länge har uppfattat som en mekanisk tillämpning av Wittgensteins kunskapsteori och som i det här sammanhanget framstår som ett försvar för de pretentioner i fråga om artificiell intelligens som odlas på bl.a. Massachusetts Institute of Technology.

Det är alltid frestande att sätta ideologiska etiketter på samhällsdebatter men nuförtiden känns det svårare än före 1989. I skoldebatten deltar kulturkonservativa lärdomsvänner, liberala biosociologer och Rousseauanskt inspirerade konstruktivister. Den personliga identiteten kan man förfäkta eller färneka utifrån mycket olika föreställningar om världen och människan.

Carrs bok undviker etiketter av det slaget. Författaren behandlar sin läsare med respekt men kräver inga andra förkunskaper än dem man dagligen får genom att möta Nätets glädjeämnen och besvikelser. Han skriver anglosaxiskt rakt och klart, texten är lättbegriplig och läsningen underhållande.

Så unnar sig författaren rentav en liten exkurs: hur kommer det sig att han, en inbiten nätanvändare med Twitter och Facebook och hela raden av sökmotorer, inte har blivit alldeles förflackad av hanteringen utan rentav kan åstadkomma en sådan här bok med så sammanhållna och borrande resonemang? Svaret är inte överraskande, men det är tänkvärt, det också.

Själv läste jag häromdagen en intervju i Morgenbladet (”Nevro ditt och nevro datt”) med den brittiske medicinprofessorn Raymon Tallis och tyckte mig se ännu en själsfrände som försöker överbrygga den där besvärliga klyftan mellan två kulturer som C.P.Snow så uppgivet beskrev — den mellan humanister och naturvetare.

Och så ägnar jag Ralph Waldo Emerson en medlidsam tanke: de insikter som han sökte i det natursköna Concord tillsammans med andra transcendentalister och ville illustrera med de ord jag citerat inledningsvis, de var raka motsatsen till de kunskaper som nätet erbjuder — men samma ord skulle ironiskt nog kunna stå som motto för Google.

 

Se en intervju med Carr om boken här: