Så tar Silvio Berlusconi ett nytt steg mot historien. I veckoslutet pågår en gigantisk tredagarsföreställning där hans högst personliga parti Forza Italia och det gamla högerradikala, Alleanza Nazionale (arvtagare till det nyfascistiska MSI) skall gå samman om att bilda ett stort högerparti i Italien.
Detta är inte bara ett steg mot ett nytt tvåpartisystem. Berlusconi själv skrädde inte orden när han i sitt invigningstal hävdade att partiet nu har 44 procent av väljarrösterna men siktar på att nå 51.
På den 500 kvadratmeter stora scenen där hans bild projicerades mot tre jätteskärmar hävdade han, som så många gånger förr, att oppositionen i allmänhet och vänstern i synnerhet inte är något annat än gamla kommunister som tagit sig nya namn. De hyllar fortfarande Stalin, Mao och Pol Pot. Med dem finns ingen möjlighet till dialog.
Ledaren för An, Gianfranco Fini, som också är deputeradekammaren talman, varnar för personkult men får föga gehör från unga entusiastiska medlemmar som ständigt återkommer till hur de älskar ”vår store ledare”. Men det finns sprickor i den prydliga fasaden och alla vet att när den snart 73-årige Berlusconi på något sätt byter karriär är Fini den som ligger närmast till för att ta över partiledarrollen.
Och oppositionen? Det finns ett litet hopp om att förtroenderaset bromsats upp, enligt de senaste opinionssiffrorna. Men redan inför EU-valet står det klart att vänstern är beredda att kasta 2-4 procent av rösterna i papperskorgen. För nu har en ny front bildats med två kommunistpartier, röda fanor med hammaren och stjärnan. En politisk formering som aldrig haft en chans i detta djupt borgerliga samhälle. Med den nya vallagen som sätter ett tak på fyra procent har de inte en chans att bli representerade. Men oförsonligheten mot det huvudsakliga vänsterpartiet PD – Demokratiska partiet är total. Som den alltid varit. Det brukar kallas sekterism – en sjuka som ingen ännu lyckats rädda den italienska vänstern från.
Åke Malm