Av ÅKE MALM
Sista kurvan närmar sig, publiken reser sig i bänkarna för att hurra fram en segrare. Men vem kommer först ut ur kurvan och först in på den sista rakan? Det är lätt att bli allegorisk när man skall beskriva situationen de sista dagarna denna månad. Tänk bara på vilket lass Matteo Renzi har lovat att få över mållinjen innan månaden är slut:
- Reform av valsystemet
- Reform av parlament och representation
- En ny president, Italiens statschef
Första punkten kom en rejäl bit på väg på torsdagskvällen. Alla farhågor kom på skam och en betydande majoritet i senaten röstade för ”l’emendamento di Esposito”. För att förstå detta skall man veta att ett ständigt utnyttjat medel för att stoppa en framgångsrik regering, eller i varje fall få den att förlora fart, energi och tid, är att presentera tusentals tilläggsparagrafer till regeringens lagförslag. Paragrafer som bara flyttar kommatecken runt om i texten, eller lägger till eller drar ifrån ord. Sådant gör man numera enkelt med datorprogram. Alltså hade Lega Nord presenterat 45.000 emendamenti.
I det läget visade sig Renzis regering slugast. I sista sekunden före full tid presenterades snabbt ett eget tillägg som bara bestod av en enda paragraf – som annullerade 40.000 tillägg rätt över. I den aldrig sinande skapande fantasi som råder i detta parlament, döptes snabbt tekniken till ”il supercanguro”, superkängurun. En i zoologin ännu okänd varelse men i Palazzo Madama, senatens byggnad, är den nu ett begrepp – en helt kort text som i sin pung på ett finurligt sätt refererar till och annullerar tusentals tilläggsförslag. Istället för att som tidigare behöva rösta bort varje tillägg för sig, försvinner alla 40.000 med en enda knapptryckning. Och superkängurun godkändes. Förslaget, som krävde 145 röster för att godkännas, fick 175. En styrkedemonstration för regeringssidan? Ja, om inte om hade varit.
Ty bara 132 röster kom från regeringspartiet Pd. 13 färre än Pd:s samtliga mandat i senaten. Räddningen kom från Silvio Berlusconis Forza Italia där 45 röstade för Renzi. Ytterligare 4 räknades in från Gal (en politisk formation som bara finns i senaten, Grandi autonomie e libertà, där avhoppare från diverse partier samlats). Och hjälpen behövdes: 22 senatorer hade lovat att rösta nej och ytterligare 6 lämnade aulan sekunderna före knapptryckningen. En situation som fick Berlusconi att belåtet konstatera att Pd inte har egen majoritet i senaten.
På detta följde att partier som M5S, Lega Nord och Sel med visst fog kunde hävda att en helt ny politisk majoritet sprungit fram i senaten. En majoritet som bara till en del kommer från regeringschefens egna led. En betydande del härrör från oppositionen. Så kan man se det. Men man kan också säga att detta är en fortsättning på Nazarenoöverenskommelsen. Som alla uppmärksamma läsare av denna blogg redan vet är Nazareno namnet på Pd:s partihögkvarter (adress: Largo Nazareno). Det var där Renzo för ett halvår sedan tog emot en försvagad och ynklig Berlusconi för en gemensam pakt. Denna innehöll löftet att Berlusconi skulle stödja Pd i de tre grundläggande reformerna. Pakten/överenskommelsen är alltså vid fullt liv. Hade nu Renzi haft hela sitt parti bakom sig hade litet hjälp lätt kunnat avfärdas som ett tillfälligt stöd. Men nu revolterar hela partiets vänsterflygel och Nazareno riskerar att permanentas. Och då kan man tala om att en helt ny politisk situation uppstått.
Matteo Renzi fortsätter att bedyra att Nazareno bara är en pakt för reformerna. För den dagliga regeringspolitiken har han eget stöd. Frågan blir då hur länge han kan räkna med det. Så mycket är klart att ingenting verkar göra Matteo Renzi mera upprörd än när någon anklagar honom för att ha bytt majoritet och gett Berlusconi tillfälle att komma igen och åter spela en huvudroll. Han som för bara ett halvår sedan betraktades som uträknad. Det finns många som nu ironiserar över det nya” Nazareno-partiet” som tvingar Pd-vänstern att göra upp med Berlusconi. Vilket är värre än ett majestätsbrott för många ättlingar till det gamla PCI.
Men inte bara Pd är splittrat. Berlusconi förlorade runt fyra procent av sitt stöd när det lilla partiet Nuovo centro destra bildades, nu med Angelino Alfano som inrikesminister. Ytterligare avhoppare kan komma från den grupp som leds av Raffaele Fitto, en ung pugliesare med ett ständigt missbelåtet uttryck i ansiktet. Han betraktades länge som Berlusconis utpekade kronprins men nu krisar det mest varje dag mellan dem.
Tanken är att vallagen skall vara helt godkänd innan baletten om den nya presidenten skall inledas.