Ulf Eriksson resonerar i denna essä, apropå den spanska essäboken Dignidad av Javier Gomá Lanzón och en omläsning av Cicero, om och hur värdighetsbegreppet ännu kan vägleda oss i en diskussion kring samhällsmedborgares incitament, drivkrafter och motivationshorisonter.
Hos den romerske advokaten, författaren och statsmannen Cicero möter man ord som själ, natur och värdighet, och man kan finna hans bruk av dem irriterande obekymrat – tills man inser att ens eget dagliga bruk av dessa ord också bygger på en mängd outtalade antaganden om deras relevans eller brist på relevans. De gamla tänkarna överraskar ofta genom att vara samtida på ett sätt som tvingar en att betrakta sig själv på stort avstånd, med en avlägsen eftervärlds blick.
Den som fått mig att börja läsa Cicero denna sällsamma vår, är spanjoren Javier Gomá Lanzón som nyligen utkommit med en bok om just värdigheten. Dignidad är den spanska titeln, av latinets dignitas. Den tunna boken är en tät samling ansatser till genomlysning av begreppet värdighet i filosofiskt, historiskt, kulturellt och politiskt hänseende.
Värdighetens dubbla väsen är en utgångspunkt: man kan ju i dess namn både främja och blockera goda krafter i samhället. Åberopande den mänsliga värdigheten kan man vägra att lyda en lynchmobb, men man kan också vägra att vänta på sin tur i kön. För mig som specialintresserad av den spanska litteraturen är genomgången av augustinermunken fray Luis de Leóns (1527/28 – 1591) verk särskilt givande. Broder Luis hamnade i kläm mellan den framväxande motreformationen och sina egna friare humanistiska strävanden. Den prosa han utvecklade, lika elegant och komplex som naturlig och liksom framtalad, blir i Lanzóns läsning själva formeln för den moderna spanska litteraturretoriken i dess vackraste gestalt. Han sattes i fängelse för att, enkelt uttryckt, ha missaktat den av inkvisitionen föreskrivna Vulgatan, Hieronymus (347 – 420) bibelöversättning till latin. Efter mer än fyra år i fängelse lär fray Luis ha inlett sin första föreläsning i Salmanca med orden ”Som vi sade i går”. Denna anekdot är inte belagd förrän på 1700-talet och antagligen en efterkonstruktion; såtillvida är den både en bild av värdighet och ett exempel på människors behov av att uppfinna värdiga gestalter.
Lanzóns bok bok avslutas med en godsint värdering av den spanska övergången från Francos diktatur till demokrati. Det kapitlet har titeln ”Sent men bra. Den spanska varianten av modernisering.” och landar i att detta av motsättningar och felslagen heroism så ofta söndrade land äntligen, i och med konstitutionen år 1978, lyckades montera ihop en långtifrån vankfri men hyggligt fungerande modell för samarbete.
Begreppet värdighet är spelplats för en mycket gammal kulturkamp mellan individuell erfarenhetsförvaltning och ideologisk normering. För att belysa den kulturkampen kan man ur Lanzóns omfattande litteraturlista hämta den tyske filosofen Oliver Sensens uppsats Human Dignity in Historical perspective, i European Journal of Political Theory (nr 1/ 2011). Där urskiljer Sensen instruktivt två historiska sätt att se på värdigheten, ett egenskapsrelaterat och ett abstrakt.
I äldre tid, hos Cicero, renässanstänkaren Pico della Mirandola eller Immanuel Kant, är det människans egenskaper som ger henne värdigheten. Människan är förnuftig (Cicero), hon är fri (Pico) och hon är moraliskt sensibel (Kant). Detta medför förpliktelsen att leva värdigt. Det är en enkel ekvation. Människan tillskriver sig vissa kapaciteter som andra inte har, och inte ens alla människor. Det här värdighetsbegreppet tillkom en manlig elit. Förnuft, frihet och moralisk urskillning hade den värdiga människan, till skillnad från djuren, barbarerna, barnen och kvinnorna.
Med tiden växte det fram en insikt om det skandalösa i ett sådant värdighetsbegrepp. Från och med upplysningen, men med enstaka tidigare förelöpare som Erasmus av Rotterdam – nyligen rikt porträtterad på svenska i Nina Burtons essäbok Gutenberggalaxens nova – och i och med den moderna offentlighetens etablering, vann det värdighetsbegrepp spridning som ligger till grund för exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta värdighetsbegrepp är universellt och abstrakt. Det tillkommer alla i kraft av deras mänskliga liv. Poeten Antonio Machado ger uttryck åt den synen när han låter sin heteronym, den fiktive skolläraren Juan de Mairena säga: ”Nadie es más que nadie”, det vill säga ingen är mer än någon, det vill säga en vanlig människa. Det finns ingenting högre att vara.
Det behöver inte sägas att denna utveckling var nödvändig, men den innebar också att de rättigheter man gärna vill förknippa med värdigheten inte lika självklart som inom det gamla värdighetsmönstret kan knytas till personliga skyldigheter eller förpliktelser. Alla åtnjuter värdigheten och de rättigheter den omgivits med. Men vilka förpliktelser var och en har förblir en öppen fråga.
Även om en del länder – som Tyskland av förståeliga skäl genom: ”Die Würde des Menschen ist unantastbar” (Människans värdighet är oantastlig.) – har inskrivit människans värdighet allra först i sin konstitution, råder det utbredd konsensus om att värdigheten bör förbli universell och abstrakt, detta i syfte att undvika att förknippa begreppet med personliga egenskaper, duglighet, nationalitet, härkomst eller etnicitet.
I dagens samhällsverklighet råder det ingen brist på regelverk, tvång och obligatorier, vare sig i arbetslivet eller privatsfären. Om någon trodde det så har väl epidemin gjort rent hus med alla sådana villfarelser. Problemet är så sett inte frånvaron av förpliktelser, utan dessas vanligen helt opersonliga karaktär. Vad som fattas oss är förpliktelser sprungna ur oss själva, ansvarsformer som artikuleras – både i bemärkelsen benämns och i bemärkelsen fogas ihop – utifrån vars och ens specifika förmågor och vars och ens situation. Därav den beundran vi nu under pandemin känner inför alla dem som i vården visat prov på enastående personlig duglighet.
Men ett samhälle där människor normalt sett sällan eller aldrig tillskrivs personliga förpliktelser lider av ett tomrum. Hos individen leder det till självförakt, en fruktansvärt plågsam känsla som kräver omedelbar avledning. Detta gör människor till lätta offer för arbetsnarkomani och olika slags livsstilspropaganda, både från miljöpietister och konsumtionslibertiner. Imperativen har de senaste decennierna haglat genom vår vardag: arbeta över! sopsortera! åk till Thailand! Men jag anar att inte vare sig arbetshunden, det gröna dygdemönstret eller den storkonsumerande fossilbusen längre fungerar som lindrande roller för den som jagas av det självförakt frånvaron av personliga förpliktelser väcker. Den första rollen drivs av rädsla, den andra av skuld, den senare av högmod. Någonting fattas här, kanske genuin stolthet, grundad i en idé om delaktighet och gemenskap. De sociala och psykiska tvångsbeteendena i deras olika varianter kan inte ersätta den meningsupplevelse personliga förpliktelser skänker.
Det finns därför anledning att fundera över om det inte vore möjligt att komplettera det moderna universella värdighetsbegreppet med en mjukare, demokratisk variant av det individuella klassiska värdighetsbegreppet; en variant där vars och ens förmågor skulle beaktas, just därför att de aktualiserar vissa personliga skyldigheter som kunde ge medborgarna anledning att känna stolthet över konkreta aspekter av sitt liv. Det vore intressant att följa en större idédebatt kring en sådan fråga.
Det kan ju tyckas som om värdighetsbegreppet är alltför nebulöst för att kunna vägleda oss i en diskussion kring samhällsmedborgares incitament, drivkrafter och motivationshorisonter. Vissa filosofer har därför helt förkastat värdighetsbegreppet. Men man kan vända på den analysen. Kanske är värdigheten i kraft av sin historiska nyansrikedom – individuell, förpliktande, universell, befriande – en i dagens läge behövlig påminnelse om att det inte endast är så, att vi behöver ett språk för att beteckna saker och ting. Det är också så, att språket med sina begrepp behöver oss – vår närvaro, vår tolkning, vår fantasi, vår sociala och historiska kreativitet. Varje generation måste uppfinna sig. Vad vill vi skapa tillsammans?
Faktum är att det finns ett socialt fenomen och en tradition där denna fråga var (och fläckvis ännu är) central: folkbildningen. Dess metod och anda borde kunna spela en mycket större roll i samhället än endast som form för studiecirkelverksamhet. Folkbildningens grundprincip är ömsesidigt utbyte och ett lärande som alltid utgår från deltagarnas personliga egenskaper, erfarenheter och kunskaper. Därför borde folkbildningens anda genomsyra hela samhället och fortlöpande förnyas av alla dem som arbetar och söker mening.
Denna grupp brukar kallas medelklassen, men detta är i dagens söndrade Sverige ett förbrukat begrepp. Medelklassens övre skikt identifierar sig inte med något sådant som folkbildningen, och de undre skikten nekas tillträde till all gemenskap. Detta hämmar utvecklingen av en bärkraftig gemenskap i samhället. Offentligheten domineras av (representanterna för) dem som inte har del i gemenskapen och (rannsakarna av) dem som inte bryr sig om gemenskapen. Journalistiken handlar antingen om ”utanförskap” eller om ”ansvarsutkrävande”. Där emellan är det påfallande tyst. Den stora grupp vars grundstämning varken är socialt ressentiment eller social arrogans, utan glädjen i arbetet och sökandet efter mening i livet behöver en ny berättelse och ett nytt ansikte. Sådant kan bara tona fram ur gemensamma erfarenheter.
Varje generation måste ärva, undersöka, återuppfinna och vidareföra villkoren för sin sociala praxis. Kanske har pandemin medfört erfarenheter som gör detta både nödvändigt och möjligt. Se det i så fall gärna som en personlig förpliktelse där din värdighet kommer till uttryck. Många unga tänker visserligen i dag som en figur i Lydia Sandgrens nya mycket läsvärda debutroman Samlade verk: en perfekt själ är ointressant när världen behöver räddas. Men det är en felaktig tanke.
Världen är varken värd eller möjlig att rädda om vi inte kan upprätta en uthärdlig relation till oss själva. Det finns ingen gud utanför oss och naturen som sådan har vi inga förpliktelser inför. Däremot har vi förpliktelser inför oss själva och inför varandra som livsformer i naturen, i historien och i språket. Det är vad som menas med att ha en själ i modern, sekulär mening, en själ i vilken vår sociala praxis i högsta grad ingår. Så sett vore själ namnet på våra meningsskapande förmågors finaste uttryck, i ensamhet såväl som i gemenskap. Detta är vad Cicero syftar på i Samtal i Tusculum, den redan på sin tid mycket omtyckta folkbildningsboken, där han i första samtalet (som handlar om huruvida döden är något sorgligt) säger att själen kanske är ”det där femte elementet, som är namnlöst mera än svårdefinierbart.”