Av ÅKE MALM
Rom, torsdag 12 maj
Tre dagar kvar till vallokalerna öppnar igen för ett – som vanligt – historiskt ödesval i Italien.
Det handlar om lokalval. Men resultaten i storstäder som Milano, Torino och Napoli får omedelbart genomslag i rikspolitiken. 13 miljoner väljare utgör en betydande opinionsbarometer.
Det räcker att se på Silvio Berlusconis aktivitet – här handlar det verkligen om liv eller död. Regeringschefen ställer upp på de flesta valmöten, personligen eller via telefon, genom Internet eller Youtube, från norr till söder. Hans tal är hätskare än någonsin, överdrifterna befängda och som vanligt jämförs Milanos åklagare med terrorister och attentatsmän.
– En cancer vi måste befria oss från, säger han om åklagarkåren. Detta rättar han kort därefter till ”de som ödslar statens medel på onyttiga utredningar om mig och mina företag”.
– Åklagarna är metastaser, fyller aktivisten i PdL och statssekreterare, Daniela Santanché i. Hon var den nyfascist, tidigare medarbetare till Gianfranco Fini, som fann honom för mjuk och bildade sitt eget yttersta-högerparti. Det var då (2008) hon rådde de italienska kvinnorna att inte rösta på Berlusconi ”för han ser oss inte i någon annan position än den horisontella”.
Det var då det. Sedan dess har hon hunnit lägga ned det egna partiet, ansluta sig till PdL och bli statssekreterare. Med uppgift att lansera de mest perfida anklagelser mot alla motståndare.
En inte ovanlig karriär i landet i dessa dagar. Berlusconi köper de röster han saknar sedan Fini hoppat av och bildat sitt nya parti Futuro e Libertà per l’Italia. Nu måste man räkna in också den nya grupperingen ”I Responsabili – De ansvarsfulla”. Ett dussin svävande individer mellan mitten och Berlusconipartiet PdL. De utnyttjade regeringssidans svaghet med att utöva enkel utpressning: vill ni ha vårt stöd då gäller det att betala. Vilket översatt i praktiska termer betyder minst en statssekreterarplats mot en röst för regeringssidan.
Enkel politik. Men Medel-Rossi konstaterar att Berlusconi räddar sin regering på statens bekostnad. En statssekreterare tjänar förutom ca 190.000 kr i månadslön och olika kostnadsersättningar som parlamentariker ytterligare ca 50.000 för titeln. Till detta kommer givetvis ett eget kontor med bemanning och – inte minst – en tjänstebil med två skiftjobbande chaufförer.
Bloggar och mail svämmar över av rykten om hur parlamentarikerna röstade igenom en ny löneförbättring på 1.335 euro – ett beslut som samtliga partier röstade för och som skulle döljas i protokollet på ett sådant sätt att allmänheten svårligen skulle förstå vad det handlade om.
Det märkligaste är nog ändå att någon fortfarande tror att det är möjligt att hålla saker och ting hemligstämplade i det här landet.
Det vanligaste man nu hör från vänner och bekanta är att de inte tänker rösta. ”Det finns inget parti som motsvarar mina behov eller ideal”, lyder mantran. Det är risk att röstskolkarna blir den verkliga politiska nyheten nästa vecka.
Berlusconi är desperat – men vad skall man då säga om hans partikamrat i Milano, den stenrika affärskvinnan Letizia Moratti, som jobbar för omval i rollen som borgmästare, och som kan lägga 120 miljoner kr på valkampanjen utan att blinka. Enligt Berlusconis planer skulle Moratti lätt vinna över 51 procent av rösterna, vilket skulle utesluta en annars nödvändig andra valomgång.
Iskall med stålglimt i ögat säger hon i den sista valduellens avslutningssekund om sin motståndare Giuliano Pisapia, vänsterns viktigaste kandidat.
”Jag är moderat, hela min familj är moderat – någonting helt annat än den som räddat sig genom en amnesti från anklagelsen att ha skaffat fram en stulen bil att användas i ett överfall på en politisk motståndare”.
Gong, tiden ute och Pisapia har inte en chans att replikera. Följaktligen nekar han att trycka Morattis hand efter duellen trots Sky-direktören Emilio Carellis uppmaningar. ”Jag är ett offer för en medial killeraggio, hävdar han. Och lovar att med det snaraste stämma Moratti för grav förolämpning.
Med all rätt, kan det tyckas. Anklagelsen bygger på en händelse som är nästan 40 år gammal, Pisapia tvingades avtjäna drygt fyra månader i finkan i Milanos ökända San Vittorefängelse, på en misstanke som domstolen senare frikände honom från. Dessemellan hade inträtt en amnesti men Pisapia överklagade även den för att undanröja varje misstanke. I nästa instans frikändes han helt ” per non aver commesso il fatto”, (för att inte ha begått brottet) vilket är det starkaste skälet en domstol kan anföra.
Men allt detta hände för 40 år sedan. Pisapia påminde själv om händelsen efter att han gjort ett besök under sin valkampanj just i San Vittore för några månader sedan. Han hade konstaterat de vidriga förhållanden som råder och han kunde göra det just med minnet av de 4 månader han som oskyldig, offer för ett justitiemord, fick tillbringa där. Det krävdes sannerligen ingen ärofull efterforskning för att Moratti skulle få grepp om den här gamla händelsen. Kommentaren från PD:s ledare, Pier Luigi Bersani: ”Moratti sköt sig själv i foten”.
Det hör till saken att några minuter före Skys valduell hade statschefen, president Giorgio Napolitano, ännu en gång uppmanat politiker och partier att sänka tonläget, att arbeta för landets bästa i en anda av fair-play. Ännu en av många böner om fred och endräkt inom landet.
Om någon tvivlat på Berlusconis syften så gjorde han situationen helt klar häromdagen. Då förklarade han att han vill inskränka statschefens roll ännu mera och förändra författningsdomstolens befogenheter. All makt åt den folkvalde regeringschefen, menar han. Utan några besvärande kontrollstationer på vägen.
Den stora frågan är nu om Berlusconialliansen vinner valet i Milano redan i första omgången eller inte. Kommunalvalen fungerar ju så att den sida vinner som fått 50 proc plus en röst. Har ingen fått 50 proc går man vidare i ett nytt val inom 14 dagar där bara de två största partierna får ställa upp. En drömsits för den som älskar spelet bakom kulisserna, Ungefär som det går till i den makalösa Palio di Siena.
Moratti vann förra valet med 51,9 proc. ”I år vinner vi,” lovar PD och hoppas för övrigt mycket på att Morattis svägerska Milly skall hjälpa till. Det är hon som är gift med Massimo och därigenom är vicepresident i Inter. Milly jobbar trots sin sociala position för Pisapia.
– Letizia gör som Berlusconi spelar med falska kort, säger Milly. Men Berlusconi gratulerar Letizia: ”Du gjorde rätt – fram med klorna bara!”.
Situationen i övrigt: I Torino borde Piero Fassino vinna redan i första omgången. Den nästan evigt röda staden Bologna har ett svårt läge eftersom vänsterns kandidat är svag. Romano Prodi har själv gått ut i ett offentligt brev och manat fram nya djärva visioner om vänstern skall ha en chans.
Och så till den ständiga katastrofens Neapel. Jag kommer just därifrån och kan rapportera att sopbergen är högre än någonsin, stanken outhärdlig och diskussionerna om vem som bär ansvaret och hur man skall göra för att komma ur situationen ständigt alltmera komplicerade.
Problemet tycks vara att kommunstyret misstror sig om att kunna övertyga medborgarna om källsorteringens fördelar. En desperat pamp förklarade häromdagen: ” Vi hade gjort upp en så fin plan om att hämta de sorterade soporna hemma vid medborgarnas dörr – men den blev så dyr att vi fann att vi inte hade pengar för att genomföra den. Nu vet vi inte vad vi skall göra”:
Undra på folket som i rader upprepar sitt beslut inför TV-kamerorna.
– Den här gången röststrejkar vi.
Rom, fredag 13 maj
Här kommer en ny lektion i bloggens skola för samtida italienska uttryck.
Dagens begrepp lyder: ”sparare delle cazzate”.
Vilket som vanligt är närmast oöversättligt. Men skulle kunna betyda ”att häva ur sig massor av idiotiska påhitt”. (Översätter man ord för ord: att skjuta skitdumheter – men jag är säker att experter på nutidssvenska kan göra det bättre).
Att det här ämnet tas upp i bloggen idag har sina anledningar. En av dem formuleras av Carlo Bertini i dagens La Stampa (Fiatägda lokaltidningen i Turin): ”Att Berlusconi spränger alla gränser och lägger all sin energi på upploppet – det visste vi redan. Men nu slår han alla tidigare rekord i medialt framträdande”.
Sammanfattningsvis menar Bertini: Berlusconi vet att det gäller att erövra manegens mitt – och inte släppa in någon konkurrent. Han gör det med suverän likgiltighet för det sannolika, det troliga och – det bevisade. Alltså den vanliga och välkända Berlusconistrategin.
Han började med att ånyo anklaga domare och åklagare: kommunister, samhällets cancersvulster, metastaser och fortsatte med att påpeka att vänsterfolket är ”smutsiga och luktar illa” och slutade med att lova alla Neapels svartbyggare att det inte skall bli några rivningar – i varje fall inte förrän nyår. Ett löfte som kan locka tusentals väljare med dåligt samvete.
Varje dag en ny befängd ide’ men det räcker för att han skall få stanna kvar i manegens mitt. Och oppositionen kämpar för att hänga med, kommer ständigt försent med sina korrigeringar när Berlusconi redan producerat nästa ”cazzata”. Räcker inte hans egna påhitt kan han alltid utnyttja kritiken mot Milanoborgmästaren Letizia Moratti (se ovan) och stödja och försvara hennes uppseendeväckande påhopp på vänsterkandidaten Giuliano Pisapia.
Det har gått så långt att många menar att Berlusconi är ensam. Hans upptåg ligger nu så långt under det godkändas gräns att normalt seriösa politiker, i de flesta läger, nekar att följa honom.
Igår kom det 628 telegram från nyhetsbyråerna som alla handlade om uttalanden och utspel från Berlusconi. Han framträdde i 15 olika intervjuer med tidningar och lokalradio. Plus två stora intervjuer i landets största nyhetssändningar på kvällen. Hans röst gick ut i högtalarna när han ringde ett diskotek i Terracina och likadant var det när han blev uppkopplad direkt till ett valmöte i Siena.
Tala om bombardemang. Under tiden distribuerade posten i Turin tiotusentals brev med resonerande ord från Pier Luigi Bersani. Samtidigt som en vänskaplig presentatör i radions Rai3-kanal tvingades erkänna att han visserligen lyckats läsa Bersanis tio punkter i det ekonomiska programmet, men – ”jag måste erkänna att jag tappade spåret någonstans i mitten – jag fattade ingenting”.
Nej, det är en ojämn kamp. Det enda som tycks störa Berlusconi just nu är hans egen koalitionspartner Umberto Bossi i Lega Nord. Han gör tvärtom mot tidigare val, ligger lågt, väljer orden, framstår – hör och häpna – nästan som en statsman.
Detta betyder – menar många observatörer – att förlorar Berlusconi Milanovalet kan Bossi välja att hoppa av alliansen och söka sig mot mitten. Kanske ett samarbete med Tredje polen? Kanske en ny allians med Fini och Cassini?
Om detta vet vi ännu ingenting. Valkampen slutar i kväll. Traditionsenligt används lördagen till stilla begrundan och för fattande av epokgörande beslut. Sedan är det full fart till valurnorna under söndagen och fram till måndag kl 15. Klockan 14.59 då räknas första valprognosen bli offentlig.
Åke Malm