Nya turer i Rom

Piranesi, "Veduta dell'Anfiteatro Flavio d.o il Colosseo"

Av ÅKE MALM

Det blev precis som alla hade tänkt sig. När Silvio Berlusconi bestämt sig för att närvara i domstolen i Milano, gjorde han det för att använda domstolen som scen för nya attacker mot domarkåren. Och skaffa sig själv en scen från vilken han kunde föra fram sitt budskap i alla italienska media.

Måndag förmiddag i Milano. Piazzan framför tribunalen är fylld av Berlusconis fans. När till slut en grupp från oppositionen försöker göra sin röst hörd, inskrider omedelbart polisen, griper de ansvariga och för bört för identifiering.

Däremot tvingas arrangörerna av en talartribun att montera ned densamma illa kvickt. Allt är klart när Berlusconi anländer i sin jättelika Audi för andra rättegångsdagen i Mediaseträttegången. Det handlar om skattefiffel i stor skala. Själv förklarar han att det är ”löjliga, för att inte säga dåraktiga (demenziali)” anklagelser. Han ironiserar över att ”det är så litet att göra i regeringen att jag kan komma hit för att ha något att göra”. I lördags försökte han spela offer och beklaga sig över att åklagare och domare inte hade annat att göra än att kasta sig över en stackars regeringschef som arbetade dag och natt för lösa landets problem. Istället öser man dy över honom och får honom att framstå som värre än Al Capone.

Gårdagens verkliga nyhet var Berlusconis påstående (som inte alls har med dagens rättegång att göra) om att anledningen till att Ruby Rubacuore fick 60.000 euro var att han ville hålla henne borta från prostitutionen. Det är en överraskande förklaring vi tidigare inte hört.

Och vad gäller samtalet till polischefen, natten när Ruby hamnade i Questuran (polishögkvarteret) anklagad för stöld, upprepar han tidigare påståenden om att han ville undvika en internationell kris, eftersom det kunde ha handlat om president Mubaraks nevö.

Första vittnet hörs på morgonen. Det är Paolo Massia, tidigare medarbetare till agenten Frank Agrama i USA. Han vittnar om hur han sett Berlusconi och Agrama tillsammans och det inte kunde vara något tvivel om att de kände varandra. Agramas roll skall, enligt åklagarna, ha varit att spela mellanhand för att driva upp kostnaderna för filminköpen Mediaset gjorde. Högre kostnader betyder mindre skatter och skillnaden mellan det verkliga priset och det Mediaset bokförde har, menar åklagarna, fördelats på olika skatteparadis.

Den här veckan lär bli ganska spännande. Förutom rättegången i Milano går parlamentet idag, tisdag, in på sista varvet när det gäller förkortningen av preskriptionstiden. Det ligger 190 oppositionsförslag om förändringar i regeringens lagtext. Dessa skall behandlas på två dagar tänker sig regeringssidan. Stor final på onsdag kväll om programmet håller.

Oppositionens huvudtes är att för att hjälpa Berlusconi ur rättegångsknipan kommer 150.000 andra rättegångar och åklagarutredningar att kastas i papperskorgen. Tidningarna har varit fulla av exempel på vilka rättegångar det rör sig om. T ex den fasansfulla gasexplosionen i Viareggios järnvägsstation i juni 2009 då ett 20-tal omkom och ett 40-tal skadades. Ett tåg med gascisterner exploderade och anledningen skall ha varit bristande underhåll på vagnarna.

Om den nya preskriptionstiden införs, kommer det aldrig att bli klarlagt vem som bär ansvaret för allt detta lidande.
Exemplen är många fler. Men alla invändningar vinkas bort av regeringssidan. Här gäller det att behålla Berlusconis straffregister obefläckat.

I den långa serien av utfall mot rättssystemet var det dags för Lodo Mondadori att få sig en avhyvling. Berlusconi hävdade att den ersättning Mediaset dömts att betala till Carlo De Benedetti, 750 miljoner Euro, inte är något annat än ”ett väpnat rån”.

I korthet handlar det om hur parterna, Berlusconi och De Benedetti, hänsköt frågan om vem som skulle anses vara ägare till Italiens största tidnings- och bokförlag, till skiljedom (lodo). Resultatet blev att Berlusconi vann. Men i en senare utredning och rättegång dömdes Berlusconis advokat (och en tid även Italiens försvarsminister), Cesare Previti, till ett år och sex månaders fängelse för att ha mutat en av skiljedomarna med 400 miljoner lire (ungefär 200 miljoner kr). Den domen bekräftades senare, 13 juli 2007, i kassationsdomstolen, Cassazione, som i domskälen framhöll ”det ytterst allvarliga i brottet, intensiteten i den brottsliga handlingen/avsikten, den åtalades uppträdande i rätten”, och tillbakavisade möjligheterna att beakta några förmildrande omständigheter.

Berlusconi har naturligtvis överklagat skadeståndets storlek och den frågan skall avgöras i början av maj. Att han nu tar upp historien i ett tal till en falang av kristdemokrater på kongress innebär att han öppnar en ny mediafront. Det blir mycket tal om Mondadori de närmaste veckorna.

Samtidigt pågår fajten mellan regeringen och EU i flyktingfrågan. Inrikesminister Roberto Maroni hade hoppats lösa problemet med de drygt 20.000 som nu finns på italienskt territorium genom att ge dem ett tillfälligt uppehållstillstånd. Detta skulle göra det möjligt för majoriteten, som inte alls vill stanna i Italien, att resa vidare till Frankrike eller Tyskland där de flesta har släkt de vill hälsa på.

Senaste nytt på måndagsmiddagen från Bryssel var att Italien fått bakläsa. Tiden är inte mogen ännu för att utlösa specialbidragen för akuta flyktingkriser, hävdade bl a Cecilia Malmström. Hon hade stöd av både franska och tyska representanter. Maroni tog nederlaget med bitterhet och undrade inför utsända journalister ”om det verkligen är någon mening för Italien att stanna kvar i EU?”.

En annan svidande kritik kom från industriförbundets (Confindustria) valda ordförande, Emma Marcegaglia. Inför organisationens kongress gick hon ut med ett inspelat webinlägg där hon bl a hävdade att aldrig tidigare har företagarna i Italien känt sig så utelämnade och ensamma som nu.

Ett inte särskilt populärt inlägg, kan man tro. I alla TV:s nyhetskanaler hamnade det en bra bit ned i nyhetsköerna.

Jag skall inte glömma helgens stora demonstration. Den som lockade ut några tiotusental ”precari” på gatorna. – Il nostro tempo è adesso. La vita non aspetta. (Vår tid är nu – livet väntar inte på oss).

Dags för en ny heldag med demonstrationer i Roms centrum (från Piazza della Repubblica till Kolosseum) men också på många andra piazzor runt om i landet, i Milano, i Neapel, i Palermo plus ytterligare 29 platser samt i Washington och Bryssel. Säga vad man vill men demonstrationer i Rom utspelar sig mot präktiga fonder.

I precari”, det är de som i bästa fall fått korttidsanställningar, som i lördags krävde att någon skulle lyssna på dem. Det är intressant att se vilka som ställde sig bakom organisatörernas appell. Där finns gruppen ”Se non ora quando – om inte nu – när då?” , De viola, De gröna och övriga vänsterpartier. Men också kulturfolk som Dario Fo och Franca Rame, astrofysikern Margherita Hack, jiddishspecialisen Moni Ovadia och många andra.

Bakgrunden är enkel. Medan den officiella arbetslösheten sjunker till 8-procentsnivån, ökar ungdomsarbetslösheten. 30 procent är arbetslösa, i Syditalien hamnar man närmare 40 procent. 2 miljoner unga varken studerar eller arbetar.

I detta läge förklarar landets regeringschef:

Minns att ni måste vara optimister, ”ha solen i fickan” .

Han riktar denna uppmaning under en prisutdelningsceremoni till årets bästa universitetsstudenter, laureati. Och det är en show som jag rakt inte vill bespara läsarna av mina bloggar. Man kunde tro att det fanns en bottennivå. Men den underskrids ständigt.

Silvio Berlusconi är på ett strålande humör när han tar emot studenter, föräldrar och utkommenderade statstjänare i Palazzo Chigis kortil. Som dekorationer har han tagit fram två romerska statyer. Kostnaden för att låta en konservator ersätta den penis den ena statyn förlorat har uppgått till 70.000 Euro. Resultatet var ändå inte till Berlusconis belåtenhet. Organet i fråga var alldeles för litet.

Nåväl, dessa nybakade doktorer får sig en lektion som om de just blivit anställda annonsförsäljare i Berlusconiföretaget Publitalia.

En får veta att han omedelbart måste raka av sig skägget, ”ingen litar på en med skägg”.

En annan får lära sig att knyta slipsen så att inte ändarna tittar fram mellan jackans slag. Han får också kritik för att han klätt sig i bruna skor till en mörk kostym.

De två blonda damerna – jag repeterar utexaminerade dottori med högsta betyg – får veta att de är så söta att han nog kan tänka sig att bjuda in dem till bunga-bunga.

En beklämmande föreställning.

Åke Malm

Kommentera: