Nya demonstrationer, gamla rättssaker och förlorade möjligheter

Romano Prodi

Av ÅKE MALM

Och så laddar vi för en ny jättedemonstration. Knappt har miljonen italienska kvinnor fyllt gator och torg för fjorton dagar sedan hunnit hämta andan – så börjar organisationsapparaterna arbeta.

Nu gäller det skolan och konstitutionen. Den förstnämnda kan Silvio Berlusconi anse sig själv vara skyldig till. Och naturligtvis också den andra.

Redan för någon månad sedan ansåg gruppen som kallar sig Articolo 21 att det var dags att försvara landets författning. Artikel 21 är den paragraf som talar om yttrandefrihet och som till exempel framhåller att ingen tidning får utsättas för censur eller krav på registrering. Det senare har aldrig respekterats men å andra sidan krävs det inte så mycket för att kunna registrera en ny publikation.

Articolo 21 har sin egen hemsida och där kan folk från alla tänkbara åsiktsriktningar publicera sig. En av de roligaste är don Andrea Galli, en präst i Genua som vanligtvis brukar kallas för kommunist eller vetero-kommunist i högerpressen. En som stödjer radikalernas krav på fritt fram för hash och cannabis och som organiserat en ”kommunitet” av människor på gränsen. En präst som brukar läsa hotelsebreven under söndagsmässorna ” vi skall bränna ner din avkristnade kyrka” med flera vänligheter.

Närmaste demonstration i tiden blir 8 mars när PD:s partiordförande, Rosy Bindi, skall överlämna en försvarlig kvantitet av de 10 miljoner namnunderskrifter PD samlat in, till regeringskansliet i Palazzo Chigi. De som undertecknat uppropet kräver att Silvio Berlusconi skall avgå och att kvinnornas dignitet skall återställas. Omedelbart efter attacken mot Palazzo Chigi är det samling på Piazza della Pietra. Vid sidan av de 15 majestätiska kolonnerna som en gång utgjorde kejsar Hadrianus tempel, skall PD:s kvinnor ännu en gång visa sin styrka.

Vinden har vänt, brukar partiledaren Pier Luigi Bersani hävda.

12 mars blir det fullt hus igen på piazzorna då man skall försvara författningen och framför allt skolan. Anledningen är den märkliga serie anklagelser Berlusconi kom med häromdagen då han talade inför en högerkatolsk organisation.

”Skolan proppar (”inculca”) barnen fulla med kommunistiska teser”. Det skulle han aldrig ha sagt. Och naturligtvis dröjde det bara några timmar innan han förklarade att detta var inte alls vad han tänkt säga. Som vanligt hade hans ord med avsikt feltolkats av den illvilliga vänsterpressen.

Nu reste sig den italienska lärarkåren som en enda man eller kvinna och förklarade att de minsann aldrig ”proppat” i några elever ideologiska teser. Däremot hade man alltid försökt lära eleverna att tänka själva, att vara kritiska och känna till historiska fakta.

12 mars blir ännu en dag att minnas, var så säkra.

Piazza di pietra

Under tiden har Berlusconi själv en massa data att minnas. I måndags sammanträdde rätten för första gången i målet om Mediaset (misstankar om skattefiffel). Berlusconi var inte närvarande – förstås. Han förklarades vara ”in contumaciam”. ”Troligtvis kommer han att inställa sig 11 april”, förklarade hans översteförsvarsadvokat, Nicola Ghedini. Ett uttalande som borde ha fått hans näsa att växa åtskilligt. För nästan samtidigt förklarade Berlusconi inför en församling troende:”Jag skulle så gärna ha velat komma till rätten idag – men mina försvarsadvokater råder mig att inte göra det”.

Det här är en typisk Berlusconi-rättegång. Han ironiserar och pekar på att det tagit åklagarna 10 år att komma till skott. Men han säger inte att anledningen till att det tagit så lång tid är de lagar och reglementen som gjort t ex förhören i utlandet av utländska vittnen så kolossalt komplicerade och tidsödande.

Ytterligare tre processer har mognat och skall upp under våren: Mediatrade som handlar om filmrättigheter som bollats mellan skatteparadisen. Tredje processen gäller engelske advokaten Mills som erkänt att han tagit emot mutor och som dömts för det. Vilket betyder – logiskt sett – att det också måste finnas en som betalat mutorna. Höjdpunkten är 6 april när festerna i Villa San Martino i Arcore och den misstänkta sexfesten med Ruby Rubacuore och övriga 30-talet unga skall behandlas av en domstol med tre kvinnliga domare.

I det här senaste fallet finns det en viktig nyhet. Regeringspartierna har lagt fram ett krav till deputeradekammarens talman, Giancarlo Fini, att kammaren skall rösta om att åklagarna gjort ett fel när de undvek att låta en ministertribunal döma Berlusconi. Jag har försökt utreda den här frågan i en tidigare blogg. Troligen måste frågan hänskjutas till Corte Costituzionale – vilket naturligtvis kommer att försena rättegången med kanske ett halvår.

En annan intressant stridsfråga är en fråga som oops! smög sig in i dekretet Milleproroghe som jag nämnde i förra bloggen. Det gäller om förbudet för en TV-kanalägare att också inneha dagstidningar skall fortsätta att gälla eller inte. Ytterst finns misstanken att Berlusconi väldigt gärna skulle vilja lägga vantarna på Corriere della Sera, landets största tidning. Igår kom ett utslag från Konkurrensombudsmannen som påpekade att det skulle vara väldigt ”inopportunt” för Berlusconi att satsa på den här frågan – han som redan utgör ett sådant skriande exempel på ”conflitto d’interesse”.

Några ord till sist om den nordafrikanska krisen. EU-kommissionens förre ordförande, Romano Prodi, tar i en ledande artikel i Il Messaggero upp frågan om vad Europa gjort för Maghreb de senaste decennierna. Han påminner om att hans kommission förde fram frågan om ”Vännernas ring”, som skulle ha inneburit att dessa länder skulle ha kunnat uppnå samarbetsavtal med EU som om de varit medlemmar. Frågan gällde inte bara Maghreb utan också tex Vitryssland och Ukraina samt Egypten.

– Av denna stora och organiska politiska plan realiserades ingenting, konstaterar Romano Prodi bittert. Senare utvecklade kommissionen en mindre plan som ändå skulle ha visat på en god vilja att öppna en dialog med Nordafrika. I denna skulle ha ingått bl a en Banca del Sud som skulle varit aktiv vid utvecklandet av ländernas infrastrukturer.

– Svaret blev att vi redan hade BCE och att detta räckte mer än väl Inte ens förslaget om att utveckla universitet med utbyten mellan länderna behandlades.

– Även stiftelsen Anna Lindh som arbetade för biblioteket i Alexandria, som var tänkt som en bas för en kulturell dialog mellan länderna, lämnades på sparlåga ”è stata lasciata inesorabilmente languire”.

Till slut, menar Romano Prodi, efter alla dessa misslyckanden har man dragit igång ett storståtligt projekt med namnet Medelhavsunionen. Inte bara det ståtliga namnet men också mediapådraget gjorde att man hoppades att det skulle bli något resultat.

Men väldigt litet hände. Det kom inga finansiella resurser och heller inga nödvändiga politiska beslut. Till slut övergav till och med den högste tjänstemannen sin plats i Barcelona och återvände till Jordanien, skriver Prodi. ”Det är ju meningslöst att försöka göra någonting när hela budgeten för EU ligger under en procent av medlemsländernas BNP.

– Det är otroligt att se hur EU är oförberett när det gäller att möta situationer som den i Nordafrika. Vi fyller våra munnar med stora ord som frihet och demokrati, mänskliga rättigheter och samarbete och sedan tvingas vi rafsa fram några beslut i all hast – (när det funnits så god tid till ordentliga förberedelser, mitt tillägg).

Ännu en artikel av Romano Prodi som Europas olika Rosenbad borde studera en stund.

1 kommentar

  1. Andreas says:

    Tack, återigen, för en bra uppdatering om läget.

Kommentera: