Nya båtflyktingar och nya undanmanövrer

Flyktingar Lampedusa

Av ÅKE MALM

– Très difficile, très difficile.

Jag ser ännu hennes ögon framför mig, trista och uppgivna. Den 40-åriga tunisiskan som berättar om hur hon såg flyktingbåten bakom henne börja ta in vatten och sjunka. Den här gången gick det bra, hon och hennes kamrater klarade sig i land på Lampedusa, den 3 km långa italienska ön som ligger bara 70 km från den tunisiska kusten.

Nej, det är inte lätt för Italiens båtflyktingar – och inte för Italien heller. Konflikten med EU och Cecilia Malmström har blåsts av för den här gången. För den svenska EU-kommissionären talade som om hon tillhörde Lega Nord – i varje fall som hon citerades i Corriere della Sera.

Det är ingen tvekan om att de allra flesta kommer att skickas tillbaka, sa fru Malmström.

Och detta är också frågan vi journalister hela tiden får när vi traskar omkring på Lampedusa. ”Vad kommer dom att göra med oss? Tror du att vi får stanna?”.

Vad skall man svara? Efter att Sarkozy sagt nej så följer de andra EU-länderna med, förstås. Bara de ytterst få som verkligen kan bevisa att de har rätt att begära politisk eller humanitär asyl får stanna.

Det finns en skillnad mot invasionen för två år sedan jämfört med dem som kommit den här gången – 5.300 på drygt fem dagar. De har rest i tämligen sjösäkra båtar, de har haft tillräckligt med vatten och proviant med sig och överresan har inte tagit mer än drygt ett dygn i värsta fall. Men de är också välnärda, har ofta en god utbildning och många talar en utmärkt franska.

Vi följde med alla de andra när de bestämde sig för att resa, förklarar en kvinna och bekräftar intrycket många hjälparbetare har. Att det i någon mån handlar om en impulshandling när regeringen föll. Att ta första bästa medel för att söka sig bort från förtrycket i Ben Alis land.

Här känner vi oss äntligen fria.

Det är många bland flyktingarna som kände sig nedtryckta av fundamentalistiska islamister där hemma. Bara i Europa ser de en möjlighet att förbättra sina levnadsvillkor. En man förklarar att han är utbildad dataprogrammerare. ”Kommer jag bara till Tyskland har jag ingen svårighet att få jobb”.

Andra kommer från Tunisiens södra delar där de länge förtryckts av regeringen. Nu vill de lämna tristessen och hopplösheten i byarna vid randen av Sahara.

Och italienarna på Lampedusa? Kyrkoherden öppnar kyrkan för muslimerna, på fyra dagar öppnas den stängda flyktingförläggningen. 2400 får mat och någonstans att sova. Men eftersom de offentliga sängplatserna är 800 blir det litet primitivt. Sjukans 47 sängplatser blir vanliga sovplatser – gudskelov är hälsoläget gott. En luftbro öppnas till Sicilien med två flighter om dagen och ett hundratal skeppas iväg med färjan till Agrigento på Sicilien.

Vi fick larmet och stack iväg som vanligt, berättade Pietro Alaimo, skeppare på kustbevakningens 3202.

(Som medlem i svenska sjöräddningen måste jag berätta att det rör sig om fantastiska båtar, ett italienskt-holländskt projekt, osänkbara, självupprättande vid eventuella haverier, hydrojetpaket och två MAN-dieslar, drygt 30 knop. Längd: 18.80. Djupgående: 1 meter.)

Det blir ju allt längre arbetspass när det är ständiga utryckningar. Men det är vår uppgift att rädda människor när de är i fara.

Han lägger till att det är tragiskt att se människor som aldrig varit på sjön tidigare fara illa under överfarterna. De har aldrig upplevt sjösjuka och vet inte vad som väntar dem – timme efter timme.

Hela tiden sprids rykten. Sista natten berättar nattportieren som gör vad han kan för att jaga upp stämningen: ”Det har varit upplopp i flyktingförläggningen i natt”. Koll med polisen – ingenting har hänt. Allt har varit lugnt. Tidigare hade portieren sagt: ”Nu strömmar det in båtar – flera stycken väntas komma in”. Fel igen. Hamnkapten förklarar att inga fler väntas än den som redan kommit.

Problemet är förstås, som vanligt i Italien, att det är svårt med kommunikationerna. Någon dag efter senaste krisen anländer de, de officiella talespersonerna. Men istället för att verkligen informera försöker man lägga locket på i största möjliga mån. Det reses ständigt nya murar för att försvåra TV-teamens jobb. Onödiga murar oftast.

Gudskelov finns det folk som tänker på egen hand också. Det blir intervjuer och sjöturer som verkade omöjliga från början.

På flyget tillbaka mot Catania träffar jag Laura Boldrini, en närmast historisk representant och språkrör i Italien för UNHCR. Hon är bekymrad över det stora centraliseringsprojektet för dem som väntar på besked om de får asyl eller inte. Tidigare har alla tagits om hand i lokala institutioner som var och en haft sin kommitté, bestående av en representant för invandrarverket, en från UNHCR och en från den lokala kommunen.

Det blev effektiva enheter med folk som hade erfarenhet och snabbt kunde behandla ansökningarna.

Nu är tanken att utnyttja den stora anläggning där de anställda vid amerikanska Sigonellabasen på Sicilien en gång bodde. Ett enda flyktingläger för hela Italien. ”Det bäddar för långa och nyckfulla behandlingar”, tror Laura Boldrini.

________

Under tiden – veckans politiska händelser i sammandrag.

Åklagarna i Milano bestämde att Silvio Berlusconi skall åtalas enligt snabbmetoden för maktmissbruk och utnyttjande av minderårig prostituerad. Rättegången börjar 6 april i Milano inför en domstol bestående av tre kvinnliga domare.

Berlusconi

Tidningarna, främst La Repubblica, fortsätter publicera utdrag ur vittnesberättelser och telefonavlyssningar. Den då minderåriga Karima El Mahroug, även kallad Ruby Rubacuore, har berättat att hon fått 187.000 Euro, 1.646.177 kr plus smycken enligt finanspolisens lista på 24 punkter efter husundersökningarna. Bland dessa gåvor märks: en rödrävsstola av märke Helen Yarmark värd 18.000 Euro, en lång rad klockor med diamanter och briljanter av olika lyxmärken ”inte Rolex för dom gillar jag inte”, anmärker Ruby. Vidare: diamanthalsband med kors i briljanter och hjärta med bokstaven R.

Osv osv.

Om en minderårig flicka får 187.000 euro cash, exklusive smyckena, av en 74-åring, då vill inte jag bli styrd av den gubben, konstaterade PD:s partiledare Pierluigi Bersani inför partiets kvinnosektion.

Nästa steg var det vid det här laget traditionella: Berlusconi förkunnade att nu sätter han och partiledningen full fart med ”omfattande reformer av rättssystemet”. Bland projekten märks en reform av Författningsdomstolens sammansättning. Som det nu är, anser Berlusconi, sitter det för många vänsteranhängare i Corte Costituzionale.

Sedan drar han fram de urgamla projekten om att dela på domarnas karriärväg. Åklagarnas och domarnas karriärer skall vara helt åtskilda. Teoretiskt kan idag en åklagare gå över till att bli domare. Vilket teoretiskt skulle kunna innebära att en åtalad döms av samma person som lett utredningen.

Men detta är verkligen teoretiskt. Jag har frågat rader av ”magistrati” om de kunde erinra sig något enda sådant fall. En mycket känd ”procuratore generale”, förklarade att problemet med att byta specialitet kan inträffa om någon begär förflyttning till ett helt annat område. Men då är det omöjligt att han får hand om sin gamla utredning.

Alltså ett icke-existerande problem som Berlusconi håller fram som ett spöke.

Sedan gäller det förstås att rädda sig undan rättegången 6 april. Till den ändan förbereder han en votering i parlamentet på en motion som kräver att fallet skall behandlas av ”ministerdomstolen”. Enligt sakkunskapen finsn det dock inget sådant institut, det finns ingen möjligt för parlamentet att ingripa. Detta har Berlusconi hittat på själv. Domarkåren är istället helt självständig och lyder bara lagarna, heter det. Parlamentet kan omöjligen gå in och besluta hur ett rättsfall skall prövas.

Ännu ett projekt är att sätta fart på den gamla idén med en lag som obligatoriskt avslutar alla rättegångar som inte blivit färdiga inom en viss angiven tid. Ett vansinne, säger juristerna. Att Italien ofta får kritik av EU för den långa tid det tar innan dom faller, beror nästan enbart på bristande resurser. Och gäller i första hand civilmålen. På den sidan är situationen katastrofal. Nästan hälften av alla tjänster är inte tillsatta eftersom staten inte anslår medel.

Det absurda är att det parti som gick till val och som vann det tack vare sina löften om att höja säkerheten för medborgarna och få fart på rättsmaskineriet, också är det som gjort mest för att hindra detta arbete. Det finns rader av exempel på hur polismän själva fått betala bensinen till polisbilen, om trasiga kopieringsmaskiner som aldrig repareras och papper som saknas till dem. Övertid betalas inte längre i sparnitets Italien. Kvarterspoliserna som skulle höja säkerheten ute i förorterna lyser med sin frånvaro.

Ändå jobbar folk som galningar för att hålla skenet uppe och visa på resultat. Det finns verkligen människor man beundrar i det här landet.

Kommentera: