Cyklopen hade bara ett öga och blev dessutom blind när Odysseus stack en glödande påle i det. Men Argus hade hundra ögon, alla lika skarpa. Det var därför ett välvalt namn Olof von Dalin satte på det kritiska veckoblad (det var bara på ett ark) som han började ge ut i december 1732 och som han höll liv i under två års tid: The Swänska Argus. Förebilden, har man fått lära sig, kom bland annat från engelsmännen Addison och Steeles The Spectator, en tidig föregångare till modern press. På framsidan citerade Dalin den bekanta hexameterraden från Horatius om att den som blandar det nyttiga med det nöjsamma kammar hem alla poäng: Omne tulit punctum qui miscuit utile dulci – de båda sista orden går igen i Svenska Akademiens devis.
Både det nyttiga och det nöjsamma liksom det klara språket och den kritiska granskningen finns med i det finlandssvenska månadsmagasinet Nya Argus som började ges ut i december 1907 och som de första tre åren bara hette Argus. Till tidiga bidragsgivare hörde Edith Södergran (med en dikttolkning), Hagar Olsson som skrev om teater och Elmer Doktonius om musik (de artiklarna samlade han senare i boken Opus 12. Musik). Sedan dess har så gott som samtliga namnkunniga svenskspråkiga skribenter i Finland skrivit i de spalterna om vad deras skarpa ögon upptäckt.
Det är högt i tak i Nya Argus, det märker man i några av de senaste numren där redaktören Trygve Söderling blir ordentligt påpucklad av andra medarbetare för sina politiska åsikters skull. Han försvarar sig, men låter avvikande åsikter få lika stort utrymme, enligt den kloka devisen från romersk rätt audiatur et altera pars – även den andra parten må höras.
Det andra flaggskeppet i den finlandssvenska tidskriftsflottan, Horisont som sedan 1950-talet ges ut av Svenska Österbottens litteraturförening, har fler sidor och därmed längre essäer (den lärde Harry Järv hörde till de flitigaste skribenterna). Nya Argus är tunnare men för den skull inte lättviktigare. Kommentarerna till aktuell utrikes och inrikes politik är många, sakkunniga och kritiska – ett av de senaste numren avlossar en bredsida mot finländsk korruption.
Nalle Valtialas bidrar regelbundet med rapporter från teaterföreställningar i Helsingfors och på andra håll. Årets julinummer har favoriter ur världslitteraturen som tema. Där samsas nyläsningar av Karin Boyes Kallocain och Philip Roths Patrimony med brev till Dostojevskijs Raskolnikov och W. G. Sebalds Austerlitz. Lawrence of Arabia finns med liksom Karel Capek, och Lermontovs Demonen får en ingående kommentar av Kristina Rotkirch. Vad gäller det inhemska skriver Martin Welander om R.R. Eklund och Johannes Salminen om Volter Kilpi,och Lars Huldén har försvenskat Eino Leino.
Och Marianne Bargum skriver läsvärt om Jean Paul Sartres självbiografi Les mots – de franska orden är det många i Sverige som känner till utan att ha läst dem. Hur det kommer sig? Jo, den titeln är bekant för alla som varje jul ser Tage Danielsson och Per Åhlins klassiska Robin Hood-saga Karl-Bertil Janssons julafton – den boken är en av julklapparna när han altruistiskt följer sitt mantra ”att ta från de rika och ge till de fattiga”.