Av ÅKE MALM
Allt var klart för en blogg om Italien som vågade satsa på nytt. Om hur Matteo Renzi tar nya tag i reformationen av det italienska samhället efter storsegern i EU-valet. Istället vaknade man igår på morgonen med den dagens stora nyhet.
Mose, inchiesta sugli appalti: arrestato il sindaco di Venezia. Chiesta custodia cautelare per Galan.
(Rubriken är från La Repubblica och texten betyder: Mose, entreprenadutredningen: Venedigs borgmästare arresterad. Åklagarna begär att även Galan skall gripas.)
Detta kräver en förklaring. MOSE – alltså inte Moses som TT-Afp får till det – är Italiens största ingenjörsbygge just nu. En ofantlig barriär av rörliga luckor som skall resa sig ur lagunens vatten när högvatten hotar Venedig med översvämning. Namnet är en akronym av orden: MOdulo Sperimentale Elettromeccanico. Man kan riktigt se hur projektledarna kämpat för att få ihop ett snyggt projektnamn. Ett namn som naturligt leder allas tankar till bibelns Moses som delade Röda havets vatten.
Man började tala om ett system att försvara den hotade lagunstaden mot högvattnet efter den katastrofala översvämningen 1966. Samma som dränkte Florens och förstörde massor av oersättliga konstverk. De som ville ingripa mot förödelsen såg mot Holland och började rita på en rad hinder i höjd med lagunöarna längst ut mot Adriatiska havet. Öar som badorten Lido med dess legendariska filmfestival varje augusti-september.
Omedelbart efter de första utkasten delade sig befolkningen – i vanlig ordning. Där fanns de som ville använda modern teknik i försvaret av staden och nästan lika många som såg en oändlig rad av hinder för att klara något sådant. Hur skulle den normala sjöfarten in till Venedigs hamn kunna fortsätta? Vad skulle hända med den känsliga balansen mellan lagunvattnet och tidvattnet som vänder var sjätte timma? Och snäck- och musselodlingarna – skulle inte också de störas av dessa nymodigheter?
Och sedan fanns det som vanligt miljökämpar som a priori var emot alla ingrepp i en känslig miljö. Eller de, som likt en gammal venetiansk vän, hävdade: ”Vi venezianare är vana vid högvatten sedan vi föds. Vi har lärt oss att leva med det”. Den debatten rasade några decennier med deltagarna allt djupare nedgrävda i fastlåsta skyttegravar. Ändå lyckades man till slut komma till beslut och det första spadtaget togs 2003. Då hade det byggts modeller i skala där tidvattnets rörelser, påverkan av vindar och störtregn över landområdet studerats i detalj. Ett ofantligt projekt tog till slut form. Barriären ut mot Adriatiska havet är bara en del. Ett minst lika stort arbete är att höja och förbättra alla kajer längs kanalerna.
Här börjar också problemen. För denna väldiga summa pengar retar aptiten både här och där. Venedigs tidigare borgmästare, filosofen Massimo Cacciari, har alltid varit emot Mose. Nu säger han: ”Som vanligt opererar byggherrarna med piskan på sig för att få allt färdigt så snabbt som möjligt. För detta är EMERGENZA. Då krävs inga vanliga entreprenadhandlingar längre. Då väljs byggarna på fri hand”.
Redan för tre år sedan började åklagarna sina utredningar. Idag skriver de att minst 40 miljoner euro omdirigerats från byggkostnaderna till bankkonton i Repubblica di San Marino för vidare befordran till olika skatteparadis.
Överst på listan över de gripna finns Venedigs nuvarande borgmästare Giorgio Orsoni, en 68-årig advokat och politiker som valdes 2010 på PD:s lista. Alltså Partito Democratico, tidigare Demokratiska vänsterpartiet, tidigare PCI – kommunistpartiet. En katastrof för ett parti som alltid försökt visa upp en anständig profil – åtminstone i den egna propagandan.
Men Orsoni är sannerligen inte ensam på åklagarnas svarta lista. Där finns också ett borgarråd vid Venedigregionen, två tidigare ordförande i Magistrato alle acque, en institution som går tillbaka till år 1501 då La Repubblica Serenissima tillsatte en hög tjänsteman att vara ansvarig för allt som hade med vatten i republiken att göra, utdikningar, kontroll av vattennivåer, byggnadsverksamhet i och runt lagunen och mycket annat. En tjänsteman som småningom blev till en myndighet med 40-talet ansvariga. Institutionen hade en ofantlig makt och betraktades som i det närmaste omöjlig att korrumpera.
Det var då det – att tänka sig två ordförande i denna illustra institution nu inblandade i skandalen är minst sagt chockerande för dagens venetianare. Även om de känner sig luttrade över de senaste decenniernas alla skandaler runt om i hela landet. Bland de inblandade skall också finnas Giancarlo Galan, tidigare ordförande i Venedigregionen (”guvernör”), tidigare minister i Silvio Berlusconis regering och idag ett tungt namn inom Forza Italia. Eftersom han är deputerad måste anklagelseakten mot honom skickas till deputeradekammarens särskilda kommission som skall avgöra om anklagelserna har någon grund. Därefter blir det omröstning i kammaren om Galan skall fråntas hans parlamentariska immunitet.
Matteo Renzi har idag kallat politikers korruption för högförräderi (La corruzione
dei politici è come l’alto tradimento) och den ansvariga för rättsliga frågor i partistyrelsen, Pina Picierno har kraftigt fördömt det:
”Vi är chockade och fördömer kraftfullt detta ytterligare exempel på ful politik och ger allt vårt stöd åt åklagarnas arbete. Politiken får inte ge upp inför korruptionen, inför en plåga som varje år kostar italienarna 60 miljarder euro. Vi måste bekämpa (denna plåga) med beslutsamhet och kraftfullhet. Därför är det nödvändigt att ge Antikorruptionsmyndigheten och dess president, Raffaele Cantone, största möjliga befogenheter. Parlamentet måste göra sin del genom att besluta om nya lagar då så krävs eller uppdatera gamla. Det gäller återinförandet av falso in bilancio (bokföringsbrott). Men också att stifta nya regler för hur upphandling till statliga entreprenader skall gå till”, förkunnar Pina Picierno.
Det kan sägas att det var Silvio Berlusconi som en gång avkriminaliserade falso in bilancio och gjorde detta brott till en mindre administrativ angelägenhet. Tidigare hade det varit ett allvarligt straffrättsligt brott.
Detta får vara bloggen för idag.