I sin koncentrerade genomgång av Peter Høegs författarskap, i fjärde delen av den nya ”Dansk litteraturs historie”, citerar Martin Zerlang några rader ur ”Fortællinger om natten” från 1990: ”Vi kan ikke sige eller gøre noget, der ikke er sagt eller gjort før. Det er ikke kun når vi taler, at vi gentager os selv og andre. Også vore handlinger er klichéer.”
Høeg kan säkert sin Kierkegaard, men Zerlang visar på Karen Blixens kanske alltför stora betydelse för den novellsamlingen (”en til bankerot grænsende gæld”), och med vissa stänk Joseph Conrad i blandningen.
Høeg är en kameleontisk författare, den ena boken är inte den andra lik, och påverkan från inhemska och utländska kolleger var länge märkbar. Gabriel Garcia Márquez ande svävar över debuten med ”Forestilling om det tyvende århundrede” (1988), och danska grönlandsskildrare som Jørn Riel och Vagn Lundby var kanske till nytta för genombrottsboken ”Frøken Smillas fornemmelse for sne” (1992).
För de tre som följde, ”De måske egnede” (1993) med den skarpa kritiken av skolan, ”Kvinden og aben” (1996) där förbindelsen i titeln åstadkommer en ängel, och efter tio års paus ”Den stille Pige”, är det kanske inte lika lätt att peka på direkta förebilder, men Zerlang föreslår en sky av vittnen vad gäller musiken, mystiken och komiken i böckerna: J.S. Bach, Meister Eckhart, österlandets vise män, Rudolf Steiner, C.G. Jung, den märklige dansken Martinus, och en samling pajaser fram till den helige Franciscus, guds egen clown.
Litteraturforskare får efter hand leta fram modellerna, om det finns några, för Høegs nya roman ”Elefantpassernes børn” som kommer ut den 10 september 2010, både i Danmark (Rosinante) och i Tyskland (Hanser: ”Die kinder der Elefanthüter”), och med någon fördröjning på andra håll – den är såld till tolv länder, många fler hakar nog på.
Den tyske förläggaren har påpassligt lagt upp en hemsida om den ö där en stor del av handlingen utspelas, Finø, även om man kallar den Tiltes Insel, efter en av bokens huvudpersoner. Den existerar nog inte i sinnevärlden, fast kanske liknar den Anholt och andra öar längs Nordjyllands kuster. Dit vallfärdar säkert snart horder av entusiastiska yngre tyska läsare, liksom man redan kan vandra i Ystad i Wallanders och i Stockholm i Lisbeth Salanders fotspår.
Vilka koordinater ska man dra upp i det litterära landskapet den här gången när Peter Høeg lyckliggjort oss med en ny roman? Jagberättaren Peter Finø, en street-smart fjortonåring, påminner om jämnåriga nördar hos Jonathan Safran Foer (”Extremely Loud and Incredibly Close”) och Reif Larsen (”The Selected Works of T. S. Spivet”). På slutsidorna får man dessutom veta att hans trogne hund Basker är en envis foxterrier, och genast ser man framför sig en dansk Tintin och Milou.
Det är ett våldsamt driv i boken, tempot är högt, historien tilltalande osannolik, och Høeg är en mästare på slapstick. Festliga formuleringar står som spön i backen (boken ska förstås helst läsas på danska) och jag kan tänka mig att filmrättigheterna redan är sålda.
Handlingen är tillkrånglad, här är skelettet: öns präst och hans hustru organisten är plötsligt försvunna, efterspanade av både polis och mystiska agenter. Vilka affärer de varit inblandade i blir klart först på slutsidorna. Det här är, som oftast hos Peter Høeg, ett välkonstruerat romanbygge. Paret har börjat upptäcka det lukrativa i att tumma lite på andliga sanningar och fixa till lagom stora doser av mirakel under predikan, men sedan har de alltså gått upp i rök. Kvar blir barnen Peter, den förödande charmerande systern Tilte som är sexton och äger talets gåva och tankens snabbhet, och deras äldre bror Hans som är stor och stark, plus alltså terriern.
Så utbryter två snitseljakter efter paret, myndigheternas och syskonens, i en agentroman som befolkas av ett vimmel av bisarra figurer med knasiga namn (Kalle Kloak som blir adlad är ett av de mera sansade) varav de flesta tycks höra till en mängd aparta religiösa sammanslutningar. Det blir ordentlig snurr på farskarusellen ombord på den färja som forslar alla till ett ekumeniskt stormöte i Köpenhamn, Den Store Synode. En sprättig greve, skumma mörkmän, ett lik som mest får klara sig utan sin kista, en godhjärtad prostituerad vars raka höger man ska passa sig för, en pennalistisk rektor som långt om länge bättrar sig, skumma terrorister som omvänder sig under galgen, tre fyra kärlekspar som får varandra…
De invecklade turerna är talrika i denna festliga bok som på slutet tangerar en annan säljande genre, the coming-of-age novel. Föräldrarna kommer tillrätta fast de återvänder inte till ön, systern flyttar samman med sin pojkvän, storebror med sin flickvän.
Kvar blir berättaren Peter Finø, en spinkelt dreng: “énfemoghalvtreds høj, 47 kilo, størrelse 39 i fodboldsstøvler”. Trots att hans jämnåriga Conny besvarar hans känslor blir han klar över själens obotliga ensamhet, men det bekommer honom inte särskilt mycket:
”For det, jeg mærker, det er at den ensomhed, som jeg går her og holder om, mod den kan selv ens elskede ikke hjælpe en. (…) Jeg flytter opmærksomheden. Fra det sorte i natten til lyset fra stjernerne.”
Per aspera ad astra, med andra ord. Och elefanterna? De hör till Peter Høegs många mystifikationer – hans år på meditationscentret Vækstcenter i västra Jylland har satt sina spår.
– Se en trailer för filmen Smillas sense of snow: