Med denna introducerande artikel om nutida latinamerikansk skönlitteratur inleder Henrik Nilsson en serie essäer där fokus kommer att ligga på tre länder som också historiskt varit betydelsefulla, Argentina, Colombia och Mexiko. Essäserien har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien.
En rad olika faktorer låg bakom den latinamerikanska prosans ”boom” och dess internationella segertåg under några decennier i mitten av 1900-talet. En global efterfrågan på nya litterära perspektiv, skickliga agenter och en framväxande, läsande medelklass hör till dessa.
Viktigast var dock att en rad enastående författare och verk såg dagens ljus i Latinamerika under dessa år. Tänk bara på dödskampen i mexikanen Carlos Fuentes roman Artemio Cruz död (1962) – där både en människas förflutna och en nations historia kommer till liv. Eller på den oförglömliga skildringen av utanförskap, pennalism och medbrottslighet i peruanen Mario Vargas Llosas debutroman Staden och hundarna (1963).
Introduktionen av ny latinamerikansk litteratur klingade av på 1990-talet i Sverige. Boomens stora namn förblev de centrala referenspunkterna, samtidigt som ett fåtal bästsäljande kollegor som Isabel Allende satte avtryck i den läsande allmänhetens medvetande.
Efter millennieskiftet har emellertid något hänt. Ett antal mindre förlag har vitaliserat utgivningen av spanskspråkig litteratur i vårt land, nya skönlitterära översättare har trätt fram, och svenska läsare kan nu ta del av en strid ström av röster från så skilda länder som Mexiko, Argentina, Kuba och Chile.
Tyvärr får inte alla dessa böcker den kritiska belysning de förtjänar. Den vitaliserade utgivningen har inte åtföljts av en introducerande, essäistisk gärning av det slag bland annat Artur Lundkvist en gång stod för – och på dagstidningarnas kultursidor har den initierade bevakningen av litteraturområden utanför den anglosaxiska världen förlorat mark.
Även om ”boomen” rymde mycket mer än den magiska realismen, kom den för många att förknippas med just detta konstnärliga uttryck. Än i dag associerar många litterärt bevandrade människor jag träffar främst kontinentens spanskspråkiga litteratur med adjektiv som ”färgstark” och ”mustig”.
Trots att nya estetiska förebilder sedan länge har gjort sig gällande, och generationer av nya berättare har distanserat sig från den magiska realismen, dröjer klichéerna förvånansvärt ofta kvar på våra bokomslag, som gärna kläs i färgglada toner och frodiga motiv så fort det rör sig om en latinamerikansk författare.
Det spanskspråkiga Latinamerika sträcker sig över en betydligt större yta än den europeiska kontinenten. Vilka geografiska skillnader finns inte mellan den mexikanska Sonoraöknen, Andernas högplatåer och Panamas och Colombias regnskogar. För att inte tala om de mänskliga kontrasterna mellan lantliga avkrokar i Guatemala och Honduras, och det moderna livet i metropoler som Lima och Mexico City.
En författare som rörde sig över stora avstånd – både i sin fiktion och i sitt liv – var chilenaren Roberto Bolaño (1953–2003). Framgångarna på senare år för hans omfångsrika romaner De vilda detektiverna och den postumt utgivna 2666, har bidragit till att väcka ett förnyat intresse för kontinentens yngre röster på den internationella bokmarknaden.
Gabriel García Márquez romaner och noveller var djupt rotade i det karibiska Colombia, och i sin berättarkonst lyckades han förvandla sitt fiktiva mikrokosmos Macondo till en universell angelägenhet.
Den lokala förankringen finns utan tvivel kvar på sina håll, men migrationens och globaliseringens erfarenheter har gjort många av dagens prosaister mer rörliga i geografin. Eftersom en del latinamerikanska författare numera är bosatta i städer som Berlin och Barcelona bör man inte bli förvånad om dessa urbana rum tar lika stor plats i deras fiktion som, säg Montevideo och Guayaquil.
Samtidigt har centrala men tidigare ofta förbisedda erfarenhetssfärer – som den kvinnliga – satt allt djupare avtryck i skönlitteraturen på den här sidan millennieskiftet. De väldiga freskerna, försöken att skriva den ”stora” romanen har blivit mer sällsynta, men tillhör inte helt det förgångna – vilket kommer att bli tydligt i fortsättningen på denna artikelserie.
När jag för några år sedan läste antologin Bogotá 39 – Nuevas voces de ficción latinoamericanas (2018), som för andra gången samlade trettionio lovande latinamerikanska författare under fyrtio år, slog det mig hur återkommande barnets perspektiv var i åtskilliga prosabidrag. På senare tid har en rad författare trätt fram vars berättelser gör upp med arvet från deras föräldrageneration; militärdiktaturerna och motståndet mot dem.
Bland sådana romaner som har översatts till svenska finns chilenska exempel som Alejandro Zambras Vägar hem och Nona Fernández Den okända dimensionen, samt argentinaren Félix Bruzzones Mullvadarna. Andra minnesvärda romaner följer trådarna betydligt längre tillbaka i historien, i fallet med Álvaro Enrigues roman Tiebreak rör det sig om spanjorernas erövring av Mexiko. Det kan också handla om pågående samhälleliga sammanbrott, som i venezuelanskan Karina Sainz Borgos roman Natt i Caracas.
Författare som Samanta Schweblin och Mariana Enríquez förvaltar och förnyar en argentinsk novelltradition med så framträdande namn som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar.
En lång rad av kontinentens nya författare har dessutom axlat traditionen att skriva litterära reportage; ett dubbelt territorium där skönlitteratur och journalistik möts och som Gabriel García Márquez var en flitig utövare av, även om denna aspekt inte är den han är mest känd för bland svenska läsare.
I tidigare artiklar i Dixikon har jag behandlat de språkliga och skönlitterära spår som det allvarliga våldet i Mexiko lämnat efter sig. Narcoliteratura och novela negra är alltjämt livskraftiga genrer i flera länder. Vissa berättelser har starka självbiografiska drag, som i fallet med den mexikanska författaren Cristina Rivera Garzas senaste bok El invencible verano de Liliana (2021) som kretsar kring det ouppklarade mordet på hennes syster för drygt tjugo år sedan.
I artiklarna som följer på denna introduktion kommer jag att fästa blicken vid tre olika latinamerikanska länder. En samtida författare och ett ännu inte översatt verk kommer att stå i centrum av varje text – samtidigt som det kringliggande panoramat och historiska sammanhanget är närvarande. Först ut blir ett land med en ytterst rik litterär tradition och samtid: Colombia.
- Klicka här för att läsa den andra delen i Henrik Nilsson serie om några nutida latinamerikanska författare
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om ”Femtio år med 100 år av ensamhet”, där han tar upp bl.a. bokens tillkomsthistoria och ger konkreta exempel på hur nya prosaister på andra sidan Atlanten förhåller sig till detta romanarv
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Emiliano Monges Las tierras arrasadas en våldsam ”narcoliteratura” men också en av höjdpunkterna i Monges litterära produktion
- Klicka här för att läsa Annakarin Thorburn om Fernanda Melchors Orkansäsong – ”en hypnotiserande läsning”