”Call-Girls” var titeln, inte särskilt vänligt menad, på Arthur Koestlers roman om professorer och andra akademiker som hastar världen runt från en konferens och kongress till en annan och från det ena symposiet och seminariet till nästa, och som framträder med ständigt samma föredrag. Svärmen av sådana handelsresande i intellektuella korta varor har inte avtagit sedan dess, tvärtom.
När den snårige franske filosofen Jacques Derrida gjorde visit på universitetet i Auckland för en del år sedan blev det publikrusning trots en kraftigt tilltagen inträdesavgift. Inte många åhörare fick ut mycket av det nebulösa budskapet. Stor sak – han var en superkändis.
Häromdagen tog jag mig till en sal på Aucklands universitet för att få en skymt av en annan gigant, Norman Davies, emeritus professor vid The University of London och författare till en lång rad omfångsrika verk (jag äger sju men lät dem stanna hemma – kanske hade han blivit smickrad om jag bett honom skriva sitt namn i dem, troligare bara trött). Vi fick en passant veta att han redan hade varit i Indien och på Tasmanien i samma ärende, fast om det var med samma föreläsning framgick inte.
Till skillnad mot Derrida var det inget tilløbsstykke. Ett knappt fyrtiotal mestadels grå- och vithåriga åhörare fanns på plats, medelåldern var hög, förutom några yngre polska diplomater – östeuropaexperten Davies första större verk var två band om Polens historia från 1569 till 1939, ”God´s Playground”.
Han har bland mycket annat dessutom skrivit om de olika metamorfoserna i staden Breslau/Wroclaws långa historia (”Microcosm: A Portrait of a Central European City”), om kriget mellan Polen och Sovjet 1919-20 (”White Eagle and Red Star”), och om upproret i Warszawa 1944 (”Rising ´44”).
Men hans tyngst vägande böcker, både till vikt och innehåll, är dels ”The Isles”, hans encyklopediska kartläggning av de brittiska öarnas historia, och dels ”Europe, A History” som gjorde honom känd långt bortom London. Två av hans böcker finns på svenska, förutom ”Slaget om Warszawa” också ”Europa i krig”.
Men märkligt nog har den nästan 1400 sidor långa europeiska krönikan ännu inte försvenskats. Den inleds med ett medvetet provokativt påstående: ”This book contains little that is original”. Att börja på det viset hade han lärt sig av A.J.P. Taylor, förklarade han som svar på en fråga efter föredraget, och man förstod att denne kontroversielle och stridbare historiker från Oxford varit en av hans läromästare (när Taylor omvärderade orsakerna bakom andra världskrigets utbrott sågs det av många som revisionistiskt och ledde till att hans kontrakt inte förnyades – han flyttade över till University College London och blev lika populär bland studenterna där).
Det var också om skilda sätt att skriva Europas historia och tolka den som Norman Davies föreläste, lugnt, eftertänksamt, välformulerat och med aningen av en nordengelsk dialekt – han är född i Lancashire 1939. Både i sin europeiska historia och i essäerna i ”Europe East & West” lägger han vikt vid att vidga synvinkeln så att också Östeuropa får stort utrymme. Åhörarna var intresserade, fast frågorna efteråt var tövande och försynta, som de oftast är. Jag kom med en: kan man tänka sig att en nutida historiker skulle våga sig på väldiga syntetiska verk som drar ut de stora perspektiven på civilisationers uppgång och fall, som tidigare Gibbon, Spengler och den grandiost spekulative Arnold Toynbee?
Davies svarade lite undvikande, och det svepande ligger nog inte för honom. Att skriva om västerlandets snara undergång med ett apokalyptiskt tonfall kunde annars kanske vara aktuellt, och i sin senaste bok ”Vanished Kingdoms: The History of Half-forgotten Europe” radar han upp länder och stater i historien som existerat men knappast gör det längre: västgoternas imperium, Bysans, Burgund, det polsk-litauiska väldet, den habsburgska dubbelmonarkin, Montenegro och många fler.
Vem kunde alls ana, frågade han sig och oss, att Sovjetunionen skulle kollapsa på bara några månader? Grekland kommer nog att överleva, trots allt, men Belgiens snara sönderfall såg han som inte otänkbar även om man klarade sig länge utan regering, och de fyra delarna av United Kingdom är kanske inte förenade så länge till. Snart blir det folkomröstning i Skottland där separatisterna har mångas sympati…