Den socialdemokratiske litteraturkritikern Erik Hedén anklagade (1916) svenska författare för passivitet under Storstrejken 1909, i ett inlägg vars rubrik bet sig fast: De tigande diktarna. Ibland har den yrkesgruppen tvärtom sagt för mycket i politiska frågor, med mera talträngda än välbalanserade yttranden.
Merete Mazarella nämnde, med utgångspunkt i vad Lars Hertzberg skrivit, P.G. Wodehouse som exempel. Han var internerad i Le Touquay där de fem radioföredragen plus en avslutande intervju med en CBS-reporter spelades in. Det tyska propagandamaskineriet såg sedan till att det hela blev kringkastat över Berlin-sändaren. Det har skrivits mycket om detta Wodehouses enda inhopp i världspolitiken, först och bäst av George Orwell i en artikel (In defense of P.G. Wodehouse) från 1945 vars slutrader förtjänar att citeras:
– ”If we drive him to retire to the United States and renounce his British citizenship, we shall end by being horribly ashamed of ourselves. Meanwhile, if we really want to punish the people who weakened national morale at critical moments, there are other culprits who are nearer home and better worth chasing.”
De eftersinnande orden hjälpte föga, oljan dämpade inte vågorna. Det tog lång tid innan engelsmännen förlät Plum (som hans beundrare kallade honom) som efter interneringen återvände till sitt New York-hem på Long Island. Först som skröplig åldring några år före sin död blev han hedrad av drottningen. Vilka andra skurkar syftade Orwell på?
Förstås den inhemske fascistledaren Sir Oswald Mosley, men kanske också den beryktade William Joyce som från Berlin sände defaitiska radioprogram till engelsmännen, inledda med ”Germany Calling! Germany Calling!”. Hans överklassiga public school-uttal (han var född i Brooklyn!) ådrog honom öknamnet Lord Haw-Haw. Han hängdes efter kriget. Nästan genast kom Rebecca Wests inträngande porträtt av honom i The New Yorker som finns med i hennes The Meaning of Treason, en av de intressantare studierna av förrädares anatomi och förräderiets natur.
Sådana finns det flera av på ännu närmre håll, som den köpenhamnske juristprofessorn Ditlev Tamms mäktiga två band där han gör upp sluträkningen med retsopgøret i Danmark efter kriget, eller Hans Fredrik Dahls biografi Quisling – en norsk tragedie (undertiteln är signifikant annorlunda på engelska: a Study in Treachery). När Thorkild Hansen gav ut sin Processen mot Hamsun 1978 fick jag den för recension, läste den under natten och var snabbt klar med mitt uppskattande omdöme. Vad jag skrev kom genast in som en kronik i Fyens Stifstidende, och som en understreckare i Svenska Dagbladet några dagar därpå.
Den dokumentären är en förledande bok som tog de tidiga anmälarna med storm (jag befann mig i gott sällskap med bland andra Johan Borgen). En inflammerad debatt följde, där läsare som tagit sig längre tid, bland dem Knut Ahnlund och Harald Ofstad, lättare upptäckte sprickorna i fasaden i detta försök till rehabilitering av en nationalhjälte, efter hans branta fall. Norrmännen hade förvisso bättre skäl att hata Hamsun, särskilt efter den landsförrädiska uppmaningen att de borde kasta bössan och gå hem, och det beryktade beklagandet vid Hitlers död, än engelsmännen Wodehouse efter hans klumpiga lustigheter som mer hörde hemma i en edwardiansk era än under andra världskriget.
Sverige har som vanligt varit förskonat, också i fråga om landsförrädare: efter den realpolitiske Cronstedt på Sveaborg mest spioner som Wennerström, och dessförinnan den mytomane Fritiof Enbom som nog aldrig var det.
Listan över författare med landsförrädiska åsikter under både varmt och kallt krig kan göras lång, Louis-Ferdinand Céline, Pierre Drieu la Rochelle, Ezra Pound osv. 
Intressant i sammanhanget är Francis Stuart, född i Queensland 1902, med skolgång i Rugby och därefter mest bosatt i Dublin fram till sin död 2000 (han var en kort tid i sin ungdom gift med W.B. Yeats dotter Iseult) som till skillnad mot Wodehouse fanns på plats i Berlin under kriget, där han höll föredrag och medverkade i radioprogram riktade mot det icke-krigförande Irland.
Om det kan man läsa i hans självbiografiska Black List, Section H från 1972, en irländsk klassiker om en liksom Plum i grunden opolitisk och i hans fall anarkistisk människas dilemma att inte få förbli neutral i krigstid:
– ”I came under suspicion not because I was a Nazi, which God knows I never was, but because I was not on any side. Because I did not believe in one propaganda or the other. Because I had a more or less blind instinct against three-quarters of the whole organized civilization, the machine monster with all its camouflage of false idealism under which I had lived. And if I spoke on German radio to my own people it was primarily to say this.”
Ivo Holmqvist