Dagerrotyp av Ralph Waldo Emerson (Wiki Commons)

Religion för fria andar
Ralph Waldo Emerson som radikal reformator

Är varje helig skrift bara ett mausoleum över religionen som Schleiermacher menade? I den andan verkade i alla fall Emerson som, utan att för den skull överge kristendomen, menade att man måste följa sin inre röst, sitt ”moral sentiment”, när traditioner förstelnar och slutar att vara ett levande idéarv, när dess förespråkare ägnar sig åt mekanisk upprepning istället för att tala med själ och hjärta. Jayne Svenungsson skriver här om Emerson – Religion som moralsk livsform av Troels Nørager

________

Hur förvaltar vi arvet från våra stora profeter, poeter och vishetslärare? Genom att aldrig blott imitera, citera eller referera. Detta var nerven i det budskap som Ralph Waldo Emerson förmedlade i sin ”Adress” till en samling blivande förkunnare vid Harvard Divinity School den 15 juli 1838.

"Stiltjen i religionen; antagandet att inspirationens tid ligger i det förgångna, att Bibeln är sluten; fruktan att Jesu karaktär förminskas om man framställer honom som människa; detta indikerar med tillräcklig klarhet falskheten i vår teologi. Det är den sanna förkunnarens uppdrag att visa att Gud är, inte var; att Han talar, inte talade."

Naturligtvis tog det hus i helsike. Talet förkastades som utterly distasteful och det skulle dröja nästan trettio år innan Emerson välkomnades tillbaka till sitt alma mater. Emerson, som själv var skolad predikant och hade tjänat som präst i flera år, blev både överrumplad och bestört över de kraftfulla reaktionerna.

Vari låg det skandalösa? Harvard var trots allt högborgen för unitarismen, en radikal falang inom den reformerta traditionen som avfärdade treenigheten och såg Kristus som en moralisk snarare än metafysisk förlösare. I själva verket säger oss episoden något väsentligt om protestantismens inre logik, vilket tål att begrundas detta jubileumsår. Protestantismen växer fram som protest och strävar därmed efter att spränga traditionens gränser. Samtidigt har den visat sig vara mycket stingslig när någon i sin tur dristat sig att utmana den väl reformerade traditionen.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Denna logik var fullt aktiv redan under själva reformationseran, allra tydligast i Luthers resoluta avfärdande av reformationens mer radikala förespråkare, vilka stämplades som svärmare, vederdöpare eller allmänna uppviglare. Eftersom segrarna skriver historien och Luther tillhör segrarna, så har dessa negativa epitet i hög grad fortsatt att färga bilden av lågkyrkliga och radikala strömningar inom protestantismen. På motsvarande sätt har de även präglat den teologiska receptionen av Emerson, som med förebrående undertoner framställts som individualist, panteist eller rentav ateist.

Det är mot denna bakgrund både spännande och välkommet att den första mer omfattande skandinaviska läsningen av Emerson på länge författats av en teolog. I Emerson – Religion som moralsk livsform skriver Troels Nørager, lektor vid Aarhus Universitet, fram Emerson som en del av en den radikala reformationen. Precis som 1800-talets danska giganter, Grundtvig och Kierkegaard, hade Emerson läst och tagit intryck av den tidiga tyska romantiken. Med författare som Schelling och Schleiermacher delade han inte bara en idealistiskt underbyggd fascination för både naturen och människan. Han delade också deras radikala förståelse av religionen.

I historieskrivningen förbigås ofta i hur hög grad den tyska romantiken var en förlängning av den radikala reformationen. Samtliga dess ledande gestalter var protestanter och flera av dem stammade från lågkyrkliga traditioner. Samtliga delade också övertygelsen att den bibliska traditionen rymde ännu oförverkligade potentialer. Det är mot denna bakgrund man ska förstå den återkommande idén om en högre religion för fria andar, en tolkning av det bibliska arvet som bevarar dess andliga kärna men kastar av sig dess ”mytologiska hölje” i form av förstelnade dogmer och moraliserande föreskrifter. Allra mest radikalt formuleras idén hos den unge Schleiermacher 1799:

"Varje helig skrift är blott ett mausoleum över religionen, ett minnesmärke som säger att en stor ande varit till som nu ej mer är; ty om han ännu levde och verkade, varför skulle han lägga så stor vikt vid den döda bokstaven, vilken blott kan vara ett vagt avtryck av honom? Religion har inte den som tror på en helig skrift, utan den som ingen behöver och som själv skulle kunna skriva en."

Det är i denna anda Emerson verkar, vilket kommer fram i de redan citerade raderna ur hans Divinity School Address. Ofta har talet – liksom Emersons tänkande överlag efter hans uppgivande av prästkallet 1832 – tolkats som ett avståndstagande från religionen. En av de många förtjänsterna med Nøragers läsning är att den visar på det förenklande i denna bild. Emerson utvecklades med åren till en kraftfull religionskritiker, precis som Schleiermacher, Schelling, Kierkegaard och en rad andra protestantiska tänkare. Men i inget av fallen innebar det att de gav upp anspråket på religionen. Tvärtom sökte de på olika sätt höja det kristna idéarvet till en ny nivå – en estetiskt förädlad och filosofiskt sublimerad tro för den bildade klassen.

Även om ambitionen hos just Emerson förenades med ett värnande om tron hos den vanlige församlingsbon (i kontrast till prästerskapet), handlade det givetvis om ett rakt igenom elitistiskt projekt. Ändå finns det något betydelsefullt i denna ovilja att kasta religionen på historiens sophög. Den västerländska moderniteten har i hög grad inneburit att det bildade skiktet vänt sig bort från religionen. Har man inte varit troende i någon mer preciserad mening har man antingen intagit en sval likgiltighet eller en starkt avfärdande attityd gentemot det bibliska idéarvet. Emerson väljer istället att göra anspråk på detta arv som en levande tradition som han själv vill bidra till att utveckla in i sin samtid.

I god protestantisk anda såg sig Emerson helt enkelt som reformator, och det är ingen tillfällighet att både Luther, Swedenborg och kväkarnas grundare George Fox var viktiga inspirationskällor för honom (även om han var djupt oenig med Luther i fråga om de goda gärningarnas betydelse). Vad Luther gjorde för 1500-talets människa ville Emerson göra för 1800-talets, nämligen rädda det förlösande budskapet undan institutionens krossande tyngd. Om det för Luther handlade om att ge den enskilde troende tillgång till det uppenbarade Ordet utan onödiga mellanhänder, handlade det för Emerson om att ge den enskilde oförmedlad tillgång till uppenbarelsen som sådan:

"Tiden närmar sig då alla människor ska förstå att Guds gåva till själen inte är en storvulen, förhävande, exkluderande fromhet, utan en mild, naturlig godhet, en godhet som din och min, och som inbjuder din och min godhet till att vara och växa."

Uppenbarelse kokar för Emerson till sist ner till vad han benämner moral sentiment. Metaforen ”kokar ner” riskerar dock att här leda fel. Emerson är inte intresserad av att reducera religionen till moral, inte heller till känsla såsom vi i vardagligt tal förstår ordet. Istället handlar det om att utveckla ett liv i andlig fullhet, en ansats som ska ses mot den djupt platonska fonden av hans tänkande. Att följa sin moral sentiment är ytterst en fråga om karaktärsdaning (self-culture), om att leva ett liv som är helt och sant i betydelsen av att vara trogen sina inre övertygelser (self-reliance). Inget av detta innebär dock ett avkall på Gud eller det gudomliga. Tvärtom är det först när människan börjar utforska djupen i det egna själslivet – istället för att blint förlita sig på yttre auktoriteter och nedärvda traditioner – som hon på allvar kan påbörja resan mot det gudomliga.

Som nutida läsare stannar man upp inför Emersons starka tillförsikt till den egna inre rösten. Som om denna på något enkelt sätt skulle existera bortom auktoriteter och traditioner. Men Emerson är naturligtvis mer subtil än så. Hans romantiskt drivna uppfordran att lyssna till den egna rösten vilar inte på en naiv föreställning att denna skulle existera som en isolerad inre källa – tvärtom uttrycker Emerson ständigt sin kärlek till de stora andliga och filosofiska traditioner som format hans tänkande. Vad det handlar om är helt enkelt en uppfordran till motstånd när dessa traditioner förstelnar och slutar att vara levande idéarv; när dess förespråkare ägnar sig åt mekanisk upprepning istället för att tala med själ och hjärta.

Att läsa Emerson – liksom hans nutida porträttör Troels Nørager – blir därför till sist en uppfriskande påminnelse om det kanske viktigaste arvet från reformationen, vad den reformerte teologen Karl Barth (bland andra) sammanfattat i devisen ecclesia semper reformanda: reformationen var ingen engångshändelse, utan är något som varje levande kyrklig tradition ständigt genomgår.

__________

  • Klicka här för att läsa Anton Jansson om tyska Luther-Jahr 2017  och om hur Luther och reformationen uppmärksammas stort i Tyskland

  • Jayne Svenungsson

    Jayne Svenungsson

    Professor i systematisk teologi vid Lunds universitet

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: