NONSENS. EN KONST I SIG
Om Edward Lear

Magnus Hedlund skriver här om konstnären, illustratören, kompositören, ”limerickaren” och nonsensdiktaren Edward Lear och om Mr. Lear,  en nyligen utkommen biografi över honom.
 

Edward Lear var en av de största författarna i sin speciella art. Arten var nonsensvers, en etablerad litteraturform framför allt i Storbritannien. Han var samtida med den kanske allra störste i genren, Charles Lutvidge Dodgson, känd under pseudonymen Lewis Carroll. Dennes prosaverk Alice i Underlandet torde vara ett svåröverträffat verk i denna art, i alla litterära arter.

Edward Lear var ”egentligen” landskapsmålare och som sådan långt mer än den dilettant eller söndagsmålare som han ibland karaktäriserats som. Han hade en visserligen ingen speciell utbildning men förkovrade sig snabbt redan i tonåren främst med djur- och växtillustrationer, som utmärkte sig av sin livfullhet mest tack vare att Lear studerade levande fåglar (han fick specialtillträde till London Zoo) ) och inte målade av uppstoppade exemplar, som var det vanliga i den samtida facklitteraturen. Lear blev senare en tid teckningslärare åt drottning Victoria.

Hans målningar, det var framför allt akvareller men senare även oljemåleri, med landskapsmotiv först från Italien, sedan från Grekland och Albanien och så småningom Indien och Västasien, var detaljerade och skickligt utarbetade men saknade närstudier av människor i bildrummet, människorna var anonyma figurer i fjärran. Hans teckningar och målningar är mycket illustrativa och har en naturromantisk touche, men de har också en personlig ton, en atmosfär som är otvetydigt learsk och de har en attraktiv kraft som bär över tiden. Eller som någon av experterna i The Antiques Roadshow nyligen sade: ”Highly popular among collectors right now and very sellable.” Hans egna tuschillustrationer till nonsensversarna var helt annorlunda. Spretiga, groteska och med en makaber humor, liksom verserna själva.

I den nya biografi över Edward Lear av Jenny Uglow som nyss utkommit ägnas stort utrymme åt Lears nästan tvångsmässiga resande och de därav resulterande målningarna och åt hans metod, som var att skissa under resandet och markera på skisserna vilka färger motivet hade. När han sedan kom till England målade han ut motiven i färg och med förbluffande väl avvägda toner. Uglows biografi är strikt kronologisk och mycket av det rika illustrationsmaterialet ägnas följaktligen Lears måleri.

Lear kom från ett hem med 21 barn, en del tidigt avlidna. Han var det 20:e. På grund av moderns ointresse och faderns långa bortovaro blev Edward uppfostrad huvudsakligen av storasyster Ann, tjugo år äldre än Edward. De båda kom att ha en tät och nära kontakt Anns liv ut.

Lears liv präglades i mycket av de kroniska sjukdomar han hade och som han skickligt dolde för sin omgivning, också för nära vänner. Han hade astma, han fick tidigt epilepsi – som det då inte fanns något verksamt botemedel mot. Han har skrivit en illustrerad historia Miss Maniac som med inlevelse och stor precision beskriver ett epileptiskt grand mal-anfall. Det har missats av många kritiker.

Nonsensdiktningen kom till under hans besök hos mecenater, och vänner som han snart fick många. Han vände sig främst till barnen i familjerna, men blev genom sitt blida sätt och sin närmast kompulsiva ordlekarhumor en gärna sedd gäst också hos de vuxna. Han anpassade sig själv och sitt beteende efter den han hade att göra med, det var en förställningskonst han hade med sig från barndomen. Förutom att han målade och skrev nonsensvers sjöng och spelade han, även egna kompositioner. Han blev allmänt omtyckt i alla läger.

Och trots hans fina måleri, romantiska ofta dramatiska landskap, hur utsökt skissade och målade de än var, så var det ändå som nonsenspoet han hade sina största framgångar. För några år sedan hade man i England ett upprop om den mest kända och lästa dikten i landet och Lears The Owl and the Pussy-Cat vann.

När den dikten gavs ut hade Lear flera nonsensböcker bakom sig. De innehöll framför allt limerickar. Ordet limerick fanns inte på Lears tid, men väl versformen. Hur länet och staden Limerick på Irland kan ha givit namn åt denna formstränga och helst komiska form vet man inte. Flera teorier har framkastats utan att man kommit närmare lösningen. Lear var i alla fall den som gjorde genren känd och uppskattad. Hans limerickar var till formen lite speciella. Som genren föreskrev hade han ett ortnamn som slutord på första raden som gav rim på rad 1,2 och 5. De korta raderna 3 och 4 skrev Lear ofta ihop till en, med två rim i samma rad. Sedan lät han oftast samma ortamn vara slutrim och satte vanligtvis ett lite ovanligt adjektiv före. Så här:

There was an old man of Cape Horn
Who wished he had never been born
He sat on a chair till he died of despair
That dolorous man of Cape Horn

Limericken kom ganska snart, redan på Lears tid, att förknippas med ett skabröst innehåll. Lears limerickar innehöll givetvis ingentting sådant. De var framför allt skrivna för barn och deras innehåll var alltid nonsensartat. För den som är intresserad av den andra sortens limerickar kan jag rekommendera Norman Douglas Some Limericks. Den publicerades privat 1928 och sedan i diverse piratutgåvor och den kom inte ut i komplett form förrän 2010 på det lilla avancerade förlaget Atlas Press.

”Edward Lear var en mycket olycklig man” sa en gång en Lear-kännare till mig. I Uglows biografi får man en annan bild. Visserligen var han vissa tider mycket olycklig, men för det mesta tycks han ha varit en glad och lycklig man, i synnerhet på sina långa strapatsrika vandringar genom farliga och dramatiska trakter. Det är egendomligt att föreställa sig denne lätt korpulente man ge sig ut på¨långa, svåra och tröttande vandringar.

Ett ständigt problem hade han: brist på pengar, men han lyckades oftast, genom olika mecenater och välvilligt inställda beundrare av hans konst, skrapa ihop tilräckligt för att komma iväg. Ändå längtade han ofta efter en fast tillvaro med en förstående och omtänksam hustru. Detta trots hans platonska homosexualitet – som tas för given av Uglow; men inte av alla Learkännare. Han försökte tre gånger fria till samma kvinna, men ångrade sig alltid i sista stund. Skulle han kunna resa? Skulle han kunna måla?

Han blev god vän med den samtida poet han beundrade mest, Tennyson (han med Nyårsklockorna), men kanske särskilt med dennes hustru Emily, som han ofta vände sig till med sina bekymmer av alla slag. Han tonsatte och illustrerade några av Tennysons dikter utan särskilt gott resultat. Han köpte sig ändå ett hus i San Remo (som han döpte till Villa Emily) men kunde inte stanna länge där heller, han måste ut och resa. Han fick byta tomt, ett hotellbygge kom att förstöra hans utsikt, men fann ett stycke land en bit ner på samma sluttning och byggde där ett nytt hus. Det var vid denna tid han skrev merparten av sina längre nonsensdikter som den nämnda The Owl and the Pussycat, The Jumblies m fl.

En gång i tiden översatte/tolkade den eminenta översättaren Britt G. Hallqvist några av Lears limerickar och dikter och det är inte utan att det kliar i fingrarna på en gammal översättare. Inte för att tävla med Britt G. Hallqvist naturligtvis, men för att ge sig på några av det hundratalet limerickar och dikter hon inte hade med.

Mot slutet av sitt liv fick Lear vara med om att efterfrågan på hans målningar avtog. Han var inte i takt med tiden, som uttrycket lyder. Symbolism var en vogue och impressionism var på frammarsch.

Men nonsensskrifterna stod sig och Lears Complete Nonsens har inte varit ”out of print” sedan Lears dagar. Just nu kan man räkna till ett tiotal åtkomliga utgåvor.

• Klicka här för en på Ellerströms 2018 utkommen samling av ett antal av Lears nonsensdikter