Non habemus papam

(Bild: Wikimedia Commons)

akeAv ÅKE MALM

”Påven avgår”, flashade nyhetsbyråerna och sällan har en journalistkår kommit så snabbt på benen. Vi hade slagit oss ner runt den inbjudne gästen Franco De Benedetti, ledarskribent på ekonomitidningen IL Sole 24 Ore, för att i lugn och ro höra hans synpunkter på den pågående valkampanjen.

Men påven Benedikt XVI trängde sig emellan. På latin läste han upp sin deklaration inför biskopskonsistoriet – den katolska kyrkans högsta församling av kardinaler. Det som hade sett ut som en rutinmöte i konsistoriet avslutades med denna världsnyhet. Bakom oss flammade TV-skärmen till och alla störtade iväg.

Vad var det påven sa – egentligen. Så här lät det på latin:

Conscientia mea iterum atque iterum coram Deo explorata ad cognitionem certam perveni vires meas ingravescente aetate non iam aptas esse ad munus Petrinum aeque administrandum.

Eller i Vatikanens officiella översättningar:

– Dopo aver ripetutamente esaminato la mia coscienza davanti a Dio, sono pervenuto alla certezza che le mie forze, per l’età avanzata, non sono più adatte per esercitare in modo adeguato il ministero petrino.

– Après avoir examiné ma conscience devant Dieu, à diverses reprises, je suis parvenu à la certitude que mes forces, en raison de l’avancement de mon âge, ne sont plus aptes à exercer adéquatement le ministère pétrinien.

– After having repeatedly examined my conscience before God, I have come to the certainty that my strengths, due to an advanced age, are no longer suited to an adequate exercise of the Petrine ministry.

– Nachdem ich wiederholt mein Gewissen vor Gott geprüft habe, bin ich zur Gewißheit gelangt, daß meine Kräfte infolge des vorgerückten Alters nicht mehr geeignet sind, um in angemessener Weise den Petrusdienst auszuüben.

Hans ord spreds blixtsnabbt över gränserna – mest tack vare att en kollega från Italiens nyhetsbyrå Ansa, Giovanna Chirri, inte slumrade vid TV-skärmarna som alla de andra. Hon förstod påvens latin direkt. Det måste bli en ryggmärgsreflex om man är ”vaticanista” i något decennium.

– Knäna började skaka. Jag undrade om jag hade hört rätt. Jag började skriva på en notis men försökte samtidigt hitta någon som kunde bekräfta vad jag hört. Ingen svarade. Efter påven kom kardinalskollegiets dekanus, Angelo Sodano, och hyllade påven. Och då förstod jag att detta var dagens nyhet. Ansa sände ut den kl 11.46.

Inte bara en världsnyhet – det skrevs historia också. Man kan diskutera om det var Celestino V som var den siste som avgick frivilligt 1494 eller om det snarare var Gregorius XII som lämnade över 1415. I det senare fallet var läget litet speciellt. En påve fanns i Avignon och Gregorius blev vald i Rom med bara 15 kardinaler närvarande. Till slut bestämde man sig för ett gentlemens agreement. Om båda avgick kunde man till slut välja en tredje som en enande kyrklig länk.

Och så gjorde man det.

Nåväl, i rapporterna nu sägs det att påven funderat på att avgå i nästan ett år. Hans bror Georg kände till att Josef var trött och helst ville dra sig tillbaka. Men påvar går inte pension. Eller som kardinalen Dziwisz i Polen, som var Johannes Paulus II sekreterare, citerades med en syrlig kommentar: ”Man stiger inte ned från korset”. Underförstått – det gjorde inte Karol Wojtyla, han led sig genom sina sista år trots att Parkinson gjorde varje steg och ord till en plåga.

Den 28 februari kl 20 – vanlig kontorstid i Vatikanens apostoliska palats – åker alltså en bil ut från Vatikanen och beger sig upp till Castelgandolfo. Där kommer Josef Ratzinger att vänta ut konklaven som skall välja hans efterträdare. Under tiden sysslar journalister och en tålamodsfylld pressrumsdirektör, padre Federico Lombardi, med att besvara frågor som: ”Vad händer med fiskarens ring som varje påve får när han valts till sitt ämbete. En ring som förstörs när han dör.” I det här fallet finns ingen död påve – så vad göra med ringen. Jo, svarar jesuiten Lombardi, den kommer att brytas sönder. Det blir den gest som definitivt avslutar Benedikt XVI:s påvetid.

Naturligtvis har nu den stora kandidatbörsen startat. Vem kommer att bli katolska kyrkans 266:e påve? La Repubblica presenterade 18 möjliga kandidater och alla andra tidningar gjorde likadant. Radion sände en diskussion mellan ”vaticanisti” och alla hade bra argument för eller emot de olika kandidaterna. Så var så säkra – precis vad som helst kan inträffa. Det gamla italienska ordspråket säger ”Chi entra nella conclave come papa, esce cardinale”. Alltså, den som går in i konklaven som påve, han lämnar den som kardinal.

I Ratzingers fall var valet ganska självklart. Påven Wojtyla, Johannes Paulus II, hade utsett honom till ansvarig prefekt för troskongregationen, det som en gång var Inkvisitionen. Där hade han värnat om de gamla reglerna just så som polacken Wojtyla ville ha det. I stormvågen av känslor efter hans död när folket krävde ”Santo subito – gör honom till helgon bums” var det lätt att förutse att Joseph Ratzinger skulle vara favorit. Nu talar många om att det är hög tid för en italienare igen efter en polack och en tysk. Andra hävdar att eftersom kyrkan växer mest i Afrika och Sydamerika borde någon därifrån ligga bra till.

Vem det än blir så inte får han ett lätt jobb. En TV-kanal passade på att sända Nanni Morettis underbara Habemus Papam med Michel Piccoli som gör ett rörande och mänskligt porträtt av en stackars kardinal som utom sig av skräck säger Nej tack till valet. Jag vet inte om filmen visades i Sverige – oavsett vilket vore det hög tid att plocka fram den nu. Nanni Moretti har en stor publik som älskar hans filmer. Här gör han en psykiater som tillkallas för att hjälpa påven att acceptera valet. Vatikanens korridorer genljuder på natten av den tänkte påvens ångestfyllda vrål. För att ge kardinalerna lite terapi ordnas en internationell volleyboll-turnering i kortilen. Har ni chansen – se den filmen.

Kommentera: