Nobbade italienska författare

Naturligtvis är inte Nobelpriset någon absolut och objektiv mätare av litterär kvalitet. Många är de stora och betydande författare som förbigåtts. Och lika många är de intetsägande andraplansfigurer som krönts med ära och pengar. Ändå, eller just därför, upphör aldrig diskussionen kring vilka författare som borde ha fått priset och vilka som inte borde ha fått det. Diskussionen gäller heller inte enbart enskilda författarskap. Lika ofta är det hela nationer, kontinenter och språkområden, som anses missgynnade eller som anser andra nationer och kontinenter orättvist gynnade.

Carducci 1906
Carducci 1906

Italien är ett land som ofta känner sig förtalat och misskänt i olika internationella sammanhang, så också i fråga om litteratur. Trots att landet har en stor och rik litterär tradition tycks omvärlden inte riktigt ha insett detta faktum. Och självklart ältar man då ofta Italiens uteblivna Nobelpris i litteratur.

För några år sedan läste jag, i Corriere della Sera, en bitter artikel om ”intrigerna i Stockholm”, en artikel där författaren inledningsvis ställde frågan:
– ”Vad händer där uppe, i de hemliga rum i Stockholm där man utser Nobelpristagarna i litteratur?” Och så följde en uppräkning av tänkbara orsaker till Italiens tillkortakommanden, alltifrån egna försummelser (oförmåga att lansera lämpliga kandidater och okunskap om Svenska Akademiens rutiner) till omständigheter som har med svenska förhållanden att göra (det italienska språkets svaga ställning i det svenska utbildningsväsendet och, efter Anders Österlings död, avsaknaden av Italienkännare inom akademien).

Grazia Deledda 1926

Artikeln stödde sig på uppgifter från Enrico Tiozzo, lärare i italiensk litteratur vid Göteborgs universitet, en man som haft kontakt med flera av akademiledamöterna personligen och också haft tillgång till akademiens arkiv. Bland dem som, under 1900-talet, borde ha fått Nobelpriset nämndes Gabriele d’Annunzio, Giovanni Pascoli, Giovanni Verga, Luigi Capuana, Federico De Roberto, Cesare Pavese, Elio Vittorini, Carlo Emilio Gadda och Mario Luzi.

Pirandello 1934
Pirandello 1934

Men när jag begrundar dessa namn och sedan därtill lägger de italienska författare som under 1900-talet faktiskt fått Nobelpris (Giosue Carducci, Grazia Deledda, Luigi Pirandello, Salvatore Quasimodo, Eugenio Montale och Dario Fo) upptäcker jag att både listan över dem som inte fått och de som fått detta hett åtrådda pris saknar de stora italienska 1900-talsförfattare som verkligen betytt någonting, både i sin samtid och efter sin död. Jag syftar på namn som Alberto Moravia, Elsa Morante, Pier Paolo Pasolini, Natalia Ginzburg och Leonardo Sciascia, författare som skrev en ren och klar italienska och som därtill hade något väsentligt att berätta, ett angeläget ärende och en vilja till kommunikation.

Quasimodo 1959
Quasimodo 1959

Jag har förvisso ingenting emot Cesare Pavese och Elio Vittorini och har flera gånger sett Pirandello på teatern (för att nu inte tala om Dario Fo). Men hur kan man i en uppräkning av värdiga Nobelpristagare missa de viktigaste namnen i 1900-talets italienska litteratur? Här måste det ligga någon hund begraven, troligen av politisk karaktär.

Förklaringen till varför Dario Fo, helt oväntat och helt otippat, fick Nobelpris är dock intressant. Enligt Enrico Tiozzo ville Svenska Akademien få tyst på de italienska kritiker som påstod att Italien alltid bojkottades i Nobelprissammanhang. Men man hittade då ingen värdig italiensk romanförfattare eller poet och vände sig, av det skälet, till teaterns värld.

Montale 1975
Montale 1975

Enrico Tiozzo har nu också, läser jag i La Repubblica, skrivit en bok i detta ämne. Den heter La letteratura italiana e il premio Nobel (Den italienska litteraturen och Nobelpriset) och är utgiven av förlaget Olschki. Tiozzo har studerat listan över nobbade italienska kandidater och haft tillgång till akademiens handlingar från åren 1901-57. Och han ägnar sig i boken bl.a. åt frågan varför Svenska Akademien så ståndaktigt nobbade Alberto Moravia. Ett akademiskt omdöme lyder:
– ”Moravia saknar fullständigt de stora författarnas heta puls. Han har aldrig haft något att säga och aldrig varit i stånd att initiera någon diskussion om mänsklighetens villkor.” Det framgår också att Moravia som romanförfattare ansågs vara ”voyeur” och syssla för mycket med erotik. Samt att hans språk var för torftigt.

Själv har jag alltid, ända sedan tonåren, haft Moravia som en av mina favoritförfattare. Länge läste jag honom i svensk översättning. Men när jag sedan, i mogen ålder, lärde mig italienska var han den första skönlitterära författare jag försökte mig på. Vilken fröjd det då var att möta hans kristallklara språk, det som de svenska akademiledamöterna inte begrep sig på, troligen för att det var alldeles för enkelt och verklighetsförankrat för deras ”förfinade” och artificiella smak!

Dario Fo 1997
Dario Fo 1997

Om jag skall rekommendera ett enskilt verk i Moravias stora författarskap — lämpligt att läsa för dem som vill träna upp sina kunskaper i italienska — föreslår jag någon av romanerna La romana, La disubbidienza, Il conformista, Il disprezzo, La ciociara eller La noia. Glöm heller inte att Moravia var en gudabenådad författare i det lilla formatet, en novellist som skrivit mängder av Racconti romani (Romerska berättelser)!

Alberto Moravia
Alberto Moravia

Och till skillnad från många gamla Nobelpristagare är Moravia fortfarande läsvärd och inte ett dugg föråldrad! Han missade att skaka hand med kungen men vann i stället läsarnas kärlek, och det gäller också mina favoriter Morante, Pasolini, Ginzburg och Sciascia. Alla tillhöriga ”de nobbades akademi”.

Frågan är bara var Dante hade hamnat. Bland de nobbade eller de krönta?

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).