350 sidor av historier om kärlek, övernaturliga mysterier och försvunna skatter, som hämtade ur Tusen och en natt, några sägs utspela sig på Scheherazades tid, andra behåller den sagomättade tonen men bär tydlig prägel av ett mer samtida Syrien, ja nästan så att man känner lukten av annalkande krig.
Varför skriver man? För att man bär på en historia? För att det har en terapeutisk verkan? För att det hjälper en att undkomma döden? För att man vill förstå? För att man känner att man endast i skrivandet kommer nära inpå livet?
Scheherazade berättade efter tusen och en natt för perserkungen Shahriyâr att det inte skulle bli några fler sagostunder. Hon hade ingenting mer att berätta och förmådde därför inte längre hindra kungen från att döda henne. Med sig hade hon tre barn som hon fött honom under de tre åren. Han kramade om dem alla fyra. Han hade förlåtit henne för längesedan.
utdrag ur boken (Amazon)
Den syriske författaren Niroz Malek är på sätt och vis sin egen Scheherazade. Varje natt sitter han uppe och skriver för att lugna sitt oroliga hjärta. På så sätt skapar han sin egen tusen och en natt. Hans husläkare och hans hustru, som båda ser med andra ögon på hans skriverier, varnar honom för att han har dåligt hjärta och att skrivandet riskerar ta kål på honom om han inte håller sig till ”ofarliga” historier, sådana som får läsaren att glömma allvaret och fasan. Historier som sprider glädje och solsken.
I den nyutkomna romanen Les anciennes nuits (2017) får vi följa Malek lutad över skrivbordet tre nätter i rad, med en bunt vita papper framför sig. Varje morgon kommer hustrun till honom och undrar hur det har gått och varje gång pekar Malek uppgivet på de vita arken. Inte ett ord har han fått ur sig. Han ser det som skrivkramp, ett förtvivlat nederlag. Det slutar med att hustrun säger åt honom att det är självplågeri det han håller på med, att han måste befria sig från skrivtvånget. Han kan väl plåga livet lite i stället!
Den oväntade uppmaningen gör Malek perplex. Men så kommer han på att ”plåga livet” är en bra arbetstitel på en ny roman, teaterpjäs eller novell. Hastigt och lustigt har hustrun löst hans skrivarvånda. Den ska för övrigt inte tas alltför bokstavligt eller allvarligt. Jag som läsare går inte tomhänt från författarens förment ofruktbara nätter. Jag har i Les anciennes nuits sugit i mig 350 sidor av historier om kärlek, övernaturliga mysterier och försvunna skatter, som hämtade ur Tusen och en natt. En del av dem sägs utspela sig på Scheherazades tid, andra behåller den sagomättade tonen men bär tydlig prägel av ett mer samtida Syrien. Ja, det är nästan så att man känner lukten av annalkande krig. Eller är det samma eviga krig som aldrig någonsin lämnat regionen?
Malek gör ingen hemlighet av att han har bott hela sitt liv i Aleppo och aldrig lämnat staden. Allt han skriver utspelar sig i den, oavsett om det händer nu eller för tusen år sedan. Det gör att vissa byggnader och platser ständigt återkommer. Det gäller i hög grad även Maleks följande bok, Under krigets himmel.
När jag översatte den Under krigets himmel kände jag inte till någon av Maleks tidigare romaner. Det är i och för sig inte så konstigt. Han skriver på arabiska men har under åtminstone det senaste decenniet saknat ett arabiskt förlag villigt att ge ut honom. Han är i stort sett okänd i arabvärlden men Under krigets himmel har nu på kort tid kommit ut i Frankrike, Sverige, Tyskland och Norge. Maleks franska förlag Serpent à Plumes har nu alltså valt att gå vidare med hans författarskap och ge ut även romanen Les anciennes nuits (”Ghilal al-layali”).
Inför översättningen av Under krigets himmel kunde jag inte säga något om hur den förhöll sig till Maleks övriga romaner, kunde inte veta vad kriget gjorde med hans litterära form, bara ana att bomber och granater föll ner även i språket. Det framkommer ofta i texten att hans skrivpass blir extremt korta eller rent av inställda. Den sista ljusstumpen brinner ner. Strömmen går. Pennan trilskas och vill skriva dumheter. Ändå räcker det med att gå ner till den lilla kvartersbutiken för att nås av ännu en gripande historia, som hämtad ur Tusen och en natt.
Nu efter avslutad läsning av Les anciennes nuits vet jag mer. Nu kan jag jämföra och se att det komplexa och det elaborerade (fint fångat av översättaren Fawaz Hussain) fått stryka på foten i Under krigets himmel. Tonen har blivit naknare, desperatare. Texterna har kortats.
Lika tydligt är dock att något också finns kvar, som en obruten tråd genom författarskapet. De döda som fortsätter att leva och de levande som fortsätter att dödas, tiden som står stilla eller tar oväntade språng, det sagoaktiga mitt i den värsta förödelsen.
Om man väljer att läsa böckerna, inte i den ordning de publicerats utan i den ordning de skrivits, är det således tydligt att Malek har behållit sin särprägel som författare, även under ett långt och fruktansvärt krig som tidvis gjort allt skrivande, med eller utan skrivkramp, omöjligt. Kanske är formen inte lika viktig längre. Dessutom har kriget definitivt förflyttat Malek från en tillbakadragen position som författare för sagoälskare och litterära finsmakare, till ett vittne från frontlinjen, en som fått syrier, fransmän, svenskar, tyskar och norrmän att gråta floder under läsningen av Under krigets himmel, för att han kommit sin egen förtvivlan så nära att den blivit allas.