Det var en liten utvald skara studenter som togs in på kursen i Book Design på Dartmouth College hösten 1964. Dels fick vi en introduktion till bokens historia, dels lärde vi oss att sätta och trycka böcker. Föreläsare och faktor var Ray Nash, skicklig, gammal i gamet och med många kontakter. De blev till nytta när han tog oss med på utflykter, både till Leonard Baskin, mästare på träsnitt som bodde i närheten i New England-skogarna, och ner till New York där vi fick en privat förevisning av J. Pierpoint Morgan Librarys ovärderliga dyrgripar: illuminerade inkunabler, Gutenberg-tryck, Kobergers Nürnberg-bibel…
Ray Nash tog mig dessutom med till sin privata klubb på Manhattan, kanske för att jag var den ende utlänningen i gruppen. Där mötte vi en äldre gentleman, en gång utrikesminister, som genast kom in på sina intryck av Stockholm, en vacker stad som han mindes den från ett besök drygt trettio år tidigare. Han hade varit där samman med presidenten som den gången var Herbert Hoover, och träffat Gustav V, lång och stilig. Jag har den senaste veckan funderat på vad Hoover fick ut av det statsbesöket, om det nu var ett sådant, och om han träffade arkitekterna bakom det framväxande svenska folkhemmet, Per Albin och de andra.
Jag undrar om Sverigeresan skedde när världskrisen var ett faktum, efter kollapsen på Wall Street och när Ivar Kreuger senare skjutit sig på sitt hotellrum i Paris och hans tändsticksimperium och så mycket annat hade rasat samman, och arbetslösheten rusat i höjden. Hoover försökte bemästra den ekonomisk katastrof som snabbt växte honom och alla andra över huvudet genom en svångremspolitik och ett snålande med allmänna medel, åtgärder som bara förvärrade det hela. Allt detta är noga beskrivet inledningsvis i Nick Taylor högintressanta rundmålning över vad som hände när Hoover väl efterträtts av Franklin Delano Roosevelt, i början av 1933.
”American Made”, med den förklarande undertiteln ”The enduring legacy of the WPA: when FDR put the nation to work” (Bantam) är både en historieskrivning att dra lärdom av, och en högaktuell bok. Barack Obama skulle ha nytta av att läsa den just nu (det är inte otänkbart att han gjort det). Liksom Obama tillträdde FDR vid en kritisk tidpunkt, vid depressionen som följde på börskraschen. Under sina första hundra dagar genomförde han slag i slag långtgående reformer, som TVA, det väldiga dammbygget i Tennesse, och det statliga arbetsprogrammet WPA, Works Progress Administration. Till chef för det utsåg han arbetsnarkomanen Harry Hopkins som redan från första stund gavs vida befogenheter, i en politik som var rakt motsatt Hoovers.
Hopkins satte genast sprätt på miljontals dollar federala medel, redan innan J M Keynes förordade allmänna beredskapsarbeten som ett verksamt sätt att motverka massarbetslöshet. Nick Taylor är mycket detaljerad i sin genomgång av vad WPA åstadkom under de åtta år den tilläts existera: mängder av dammbyggen om än inte lika grandiosa som TVA, broar, tusentals mil nya motorvägar, nya flygfält över hela kontinenten (New Yorks La Guardia var ett av dem, uppkallat efter borgmästaren där), skolor, bibliotek, kommunala simbassänger, offentliga byggnader: allt var välbyggt, det mesta finns kvar.
Konstnärer engagerades för muralmålningar på sjukhus, postkontor och skolor, en hord författare sattes i arbete med en storsatsning på resehandböcker för alla delstaterna, klassiker som trycktes om femtio år senare, musiker togs i anspråk för fria konserter. Teaterprojekt drogs igång av den unge Orson Welles och många andra, oftast med radikal inriktning. Arbetslösa arkeologer fick jobb genom att gräva fram lämningarna efter tidig indiankultur, och man sökte släcka en kolgruva som brunnit i mer än femtio år. Timberline Lodge byggdes, ett ståtligt turisthotell i Oregon, nu renoverat. Mängder av WPA-arbetare slussades också in akut vid återuppbyggnaden efter orkaner, stormfloder och översvämningar, något som Obama kanske tänkte på när han talade i New Orleans häromveckan.
Taylor lättar upp den kompakta faktamängden och statistiken genom att låta folk som var med den gången komma i blickpunkten, liksom i Studs Terkels många reportage eller Tom Brokaws ”The Greatest Generation” som också bygger på ögonvittnesskildringar av depressionen men går längre fram i tiden. Nick Taylor är särskilt intressant när han kartlägger det ihärdiga motståndet mot Roosevelts politik och hatet mot honom, hans hustru Eleanor, och Harry Hopkins, från folk på högerkanten. Republikanerna satte systematiskt käppar i hjulet, och ett kongressutskott som utredde påstått oamerikansk verksamhet var en tidig stormsvala för vad som komma skulle, McCarthys kommunisthets på femtiotalet.
Den högerextreme demagogen Father Coughlin vrålade mot FDR och WPA, och Louisiana-guvernören Huey Long – så nära en diktator som man väl haft i USA – hade kunnat bli en farlig konkurrent till FDR men sköts ihjäl vid en läglig tidpunkt. Hans historia ligger till grund för Robert Penn Warrens roman ”All The King´s Men”, liksom för Sinclair Lewis tankeexperiment om ett fascistiskt maktövertagande i USA i ”It Can´t Happen here” – samma sak tas upp av Philip Roth i ”The Plot Against America” där den isolationistiske Charles Lindbergh spelar en huvudroll. Det försökte han också i verkliga livet, som Nick Taylor kommer in på, när han propagerade för att hålla Amerika neutralt. WPA överlevde trots ständigt byråkratiskt bråk, stora pendlingar i antalet arbetslösa, och politiskt käbbel. WPA avsomnade först sommaren 1943, då statliga stödåtgärder var överspelade. Då befann sig USA i krig sedan knappt två år, och alla fick jobb.
– Se en trailer för filmatiseringen från 1949 av All the King´s Men här:
– Se en trailer för den senaste filmatiseringen av All the King´s Men här: