Galveston ligger i Texas vid Mexikanska golfen inte långt från gränsen till Louisiana och New Orleans. Efter en våldsam kolonisationsprocess i början på 1800-talet utvecklades staden snabbt till en viktig hamn– och industristad där representationsvillorna och strandpromenaderna byggdes i takt med välståndet. Nu minner endast villorna och stränderna om guldåldern.
Galveston heter också Nic Pizzolattos debutroman från 2010. Den väckte uppmärksamhet när den gavs ut och utnämndes t.ex. till bästa utländska roman i Frankrike 2011. Den prisbelönte debutanten, universitetsläraren i litteratur, kreativt skrivande och filosofi, nådde några år senare än större berömmelse som manusförfattare och producent till den mycket omtalade TV-serien True detective. Även om vissa paralleller med TV-serien inte kan undvikas klarar sig Galveston på egna meriter och kvalitéer.
Romanen har ibland betecknats som en deckare, bland annat av Jens Lapidus i DN . På ett plan ger Galveston också intryck av att vilja återskapa 60-talets kioskdeckare. Huvudpersonens obligatoriska, lakoniska och totalt dominerande jagform, den rappa stilen med korta meningar och stycken, barerna, supandet, brudarna, de prostituerade, skjutandet, våldet, svartsjukan och språket, allt ingår – utom just deckaren eller privatspanaren/polisen.
Tre vinddrivna människor från östra Texas är här på flykt i bil västerut, från New Orleans till Galveston. Platsen och miljön, gränstrakterna mellan Louisiana och Texas, spelar en avgörande roll i boken. Scenografin är en faktor som leder handlingen framåt. Den nästan asketiska och faktiska handlingen kan på detta plan upplevas stiliserad, som en pastisch, eller som den roman Modiano hade velat skriva om han vore amerikan. Hos båda författarna finns den lågmälda stilen, de noggrant namngivna gatorna, barerna och interiörerna, melankoliska stämningar och den anonyme mannen som söker och räddar kvinnan. Författarnas hemlighetsfulla figurer spelar med olika identiteter vid behov. Reflektionerna kring minnet återkommer ständigt, som en ritornell. Men medan Modianos huvudperson tycks medverka i en fransk noirfilm samlar Pizzolattos antihjälte, Roy, på filmer med John Wayne.
Roys resor i öst-västlig riktning förlänar boken en speciell dimension och antyder ett annat plan än kioskdeckarens. Roy kommer från The Golden Triangle i Texas, alldeles vid gränsen till Lousiana. Pizzolatto planterar detta faktum som avgörande information. Roy reser österut tidigt för att arbeta i New Orleans. Resorna och vistelserna österut innebär alltid våld. Roy har en gång tillbringat en vecka med Lorraine, en av bokens tre kvinnliga gestalter och älskarinnor, i Galveston. Minnet därifrån återkallar dagar som i en Edens lustgård och får tillsammans med havet symbolisera friheten och framtiden, till skillnad från Louisianas träskmarker vars natur och växtlighet gömmer och föder fattigdom och våld, en civilisation som en samhällets yttersta utpost. Han längtar till Galveston, till havet och till minnet av ett annat liv. I resorna dit, västerut, söker han ett slags ro och besinning.
Roy är en ”nobody”, en alkoholiserad kriminell med ett visst mått av moral och med en känsla av något förlorat. Känslan av rättrådighet utgår från drömmarna och idealen som de amerikanska filmhjältarna John Wayne och Clint Eastwood representerar – den ensamme starke mannen, makten, vandraren och kvinnoräddaren. Till skillnad från filmstjärnorna har Roy långt hår, ett fysiskt attribut med gammaltestamentlig betydelse för styrka och råhet. Det får också antyda det ociviliserade, rebelliska, okontrollerbara, kvinnliga och antiamerikanska. Roy rakar av sig håret när han återkommer till Galveston andra gången. Utan hår går han inte att känna igen.
Dessa amerikanska hjälteberättelser utmärks av en teatralitet och en formmässighet som ligger operan nära. Att de kvinnliga aktörerna är tre, för tankarna till Hoffmanns projektion av Kvinnan i Offenbachs Hoffmanns äventyr. En av kvinnorna i boken, Carmen, vars entré i romanen, från barens andra våning där hon tänder en cigarett och blickar ner över männen, leder associationerna direkt till operan med samma namn.
Romanen, som för det mesta utspelas bland söderns ”outcast”, präglas trots dialogernas autenticitet paradoxalt nog av en poetisk ton. Beskrivningarna av barerna, motellen och landsvägarna innehåller i kontrast till dialogerna en sällsam språklig nyansskala, en färgrikedom och exakthet. Ordens bokstavsrim, ljudkombinationer och rytmer får den amerikanskan prosan att klinga och läsningstempot sänks. Språkets musik förstärks av de många musikreferenserna, effektiva som stämningsskapande nostalgimarkörer.
Roy reser fram och tillbaka som för att övertyga sig själv, inte långt, utan i mikroformat mellan två stater i samma land. Skillnaderna mellan här och där är monumentala men resultatet blir detsamma. Han inser att minnet, eller rättare idén om minnet, är det enda han äger. Småningom upptäcker han orden, språket och böckerna och hur de utvecklar synen på tid. Den blir inte som förr i hans liv något som endast han styr över, utan skapas i samklang med andra och andras berättelser. Det ökande medvetandet och förmågan till ett intellektuellt tänkande skapar förutsättningar för en framtid, om än bräcklig.
De filosofiska reflektionerna kring minnet, hjälten/räddaren, platsen och naturen, de suggestiva bilderna av södern som interfolieras med mord, flykt och alkohol, frambringar ett osannolikt poetiskt organiskt flöde. Gradvis och utan sentimentalitet eller patetik framträder till sist en – bildningsroman!
För andra författare i samma genre, klicka här för Cormac McCarthy och klicka här för Denis JohnsonLäs ett utdrag ur boken här: