Jarl Torgerson, som på Dixikon tidigare skrivit om boken The Neanderthals rediscovered, skriver här om en aktuella artiklar i tidskriften Science, där det redogörs för hur man med hjälp av en nyare dateringsmetod kunnat dra nya och omvälvande slutsatser om neandertalmänniskorna och deras förmåga till konstnärlig gestaltning, något som ställer tidigare uppfattningar om dem på ända.
H.G. Wells ger i sin Världshistoria en tidstypiskt ofördelaktig bild av neandertalmänniskorna. Han beskriver dem som gorillaliknande missfoster med listiga hjärnor, knäande gång, håriga kroppar, kraftiga tänder och möjligtvis fallenhet för kannibalism.
Under egentligen hela nittonhundratalet har uppfattningen att vi, de moderna Homo sapiens är neandertalarna överlägsna på de allra flesta plan, dominerat stort. Under de senaste decennierna har den bilden dock kommit att revideras till följd av nya vetenskapliga fynd. Det kognitiva, kulturella och materiella avståndet mellan oss och dem har helt enkelt reducerats, vilket jag diskuterat i en tidigare artikel på Dixikon The Neanderthals rediscovered. How modern science is rewriting their story.
I stora stycken levde neandertalmänniskan precis som vi gjorde. De hade kläder och kunde göra upp eld. De tillverkade verktyg och använde råmaterial som de hämtade långväga ifrån. De hade rimligen ett ganska avancerat språk. Annars hade de nog inte förmått iscensätta en så pass avancerad jakt som att driva mammuthjordar utför stup och sedan stycka och ta hand om det rika bytet. De tog hand om och sörjde för medlemmar av gruppen som skadats och inte längre fullt ut kunde klara sig själva.
Den stora skillnaden…
Det finns dock – har man bestämt hävdat – en avgörande kulturell skillnad mellan oss och dem och det gäller bruket av symboler. Vi – Homo sapiens – målade väggarna i Lascaux och Chauvet, vi tillverkade Lejonmänniskan från Hohlenstein och Venus från Willendorf, vi prydde oss med smycken, vi jordade de döda samman med gravgåvor. De lämnade inget, eller nästan inget, efter sig som tyder på förmåga till konstnärlig symbolism.
En artikel härom året i tidskriften Nature pekade dock på att sakernas tillstånd kanske var annorlunda. Djupt inne i en fransk grotta (Bruniquel) fann man ringformade konstruktioner gjorda av avbrutna jämnlånga stalagmiter. Det fanns också tecken på att eldar brunnit på eller i närheten av dessa stalagmitkonstruktioner. Det hela daterades till häpnadsväckande avlägsna 175 000 år före vår tideräkning. En tidpunkt långt innan Homo sapiens anlände till Europa för cirka 45 000 år sedan.
Att ta sig drygt trehundra meter in i en kolmörk grotta, bryta av ett stort antal stalagmiter, längdanpassa dem, arrangera dem på ett ordnat sätt och göra allt detta i skenet av brinnande eldar eller facklor säger en hel del om neandertalarnas förmåga till planering och koordination. Det pekar på att de tänkte i symboliska termer, vad nu än stalagmitkonstruktionerna betyder.
…som kanske inte finns
Två rykande färska artiklar i tidskriften Science presenterar data som ytterligare försvagar tanken på människans överlägsenhet genom att övertygande visa på spanska grottmålningar och perforerade snäckor (troligen använda som hängsmycken) med en ålder av åtminstone 65 000 respektive 115 000 år. En datering som, på nuvarande kunskapsnivå, utesluter andra konsthantverkare än neandertalarna.
Att vi under de allra senaste åren fått tillgång till data som pekar på neandertalarnas förmåga till symboliskt konstnärligt tänkande handlar inte om att vetenskapliga fördomar gått upp i rök utan om att vi fått tillgång till helt nya metoder för åldersbestämning. Grottmålningar innehåller oftast inte organiskt material och kan därför inte tidsbestämmas med kol 14-metoden. En teknik som för övrigt inte lämpar sig för att åldersbestämma bortom 40 000 år. Det har inneburit att vi inte på allvar kunnat utmana föreställningen om att endast Homo sapiens kan ha hållit i penseln.
Sedan ett drygt decennium finns en analysmetod som bygger på att man istället mäter relationen mellan grundämnena uran och torium. När grundvatten sakta sipprar ner över en grottmålning bildas ett långsamt växande lager av mineralet kalcit ovanpå färgpigmentet. Vattnet innehåller en mycket liten mängd uran som med bestämd hastighet sönderfaller till torium. Bägge dessa grundämnen ansamlas i kalcitlagret och genom att mäta kvoten mellan dem kan man bestämma den minsta ålder som den underliggande målningen kan ha. Minsta eftersom det av olika skäl kan ha gått tusental år utan att grundvatten sipprat ner i grottan. Det är med hjälp av uran-torium-metoden som de spanska grottmålningarna och de perforerade snäckorna kunnat tidsbestämmas.
Men de nu åldersbestämda målningarna befinner sig trots allt på en estetiskt helt annan nivå än de klassiska grottmålningarnas underbart plastiska djurscener. Det handlar om enkla geometriska figurer och handavtryck. Inte heller de infärgade håltagna snäckorna ter sig med facit i hand alltför konstfärdiga. Vi bör dock ha i minnet att liknande snäckfynd från Sydafrika, vilka åldersbestämts till 70 000 år, av vetenskapssamhället allmänt uppfattats som uttryck för ett symboliskt konstnärligt tänkande, då med våra egna sapiensförfäder som hantverkare. De spanska neandertalfynden måste rimligen då också accepteras som uttryck för ett mer avancerat symboliskt tänkande.
De aktuella grottmålningarna och snäckorna och den härom året beskrivna stalagmitkonstruktionen flyttar det symboliska tänkandets horisont rejält tillbaka i tiden. Det är rimligen så att inte bara Homo sapiens utan också neandertalmänniskan kunde laborera med symboler. Detta innebär i sin tur att den förmågan också fanns hos vår sista gemensamma förfader och då är vi fascinerande 500 000 år tillbaka i tiden. Vår ödesbestämda exklusivitet naggas ytterligare i kanten.