Ristningar i Gorham´s Cave i Gibraltar (Wikicommons)

Det förflutnas spår
The Neanderthals rediscovered. How modern science is rewriting their story

Alla människor utanför Afrika bär på DNA från neandertalarna. Ny teknik och nya fynd har givit ny kunskap om dem och därmed om oss själva och vår egen historia.
_____________

Kunskapen om neandertalarna och deras epok har på bara de senaste tjugofem åren ökat högst betydligt och det är i ljuset av all denna nya kunskap som Dimitra Papagianni och Michael A. Morse publicerar The Neanderthals rediscovered. How modern science is rewriting their story.

Författarna är inte bara meriterade och kunniga inom området utan också besjälade av en vilja att ge neandertalarna deras rättmätiga plats i människans utvecklingshistoria. Med stöd i nyare forskning som visat att neandertalarna inte var outvecklade, gravt underlägsna grottmänniskor, förmår de också beskriva en människoart långt mer sofistikerad än sitt rykte och i de flesta avseenden väldigt lik oss.

Ännu för tjugo år sedan trodde få det skulle bli tekniskt möjligt att utvinna och kartlägga DNA från tiotusentals år gamla skelettdelar. Tack vare pionjärarbete av den svenske forskaren Svante Pääbo och hans grupp är det nu fullt genomförbart. Sedan Neandertalmänniskans arvsmassa kartlagts vet vi att alla människor utanför Afrika har DNA-sekvenser från neandertalarna bland sina gener, och att de förekommer i samma omfattning hos både européer och aboriginer. Det talar för att det förekommit sexuella kontakter mellan Homo sapiens och neandertalarna och att de ägde rum relativt kort tid efter att grupper av Homo sapiens lämnat Afrika för bortemot 100 000 år sedan och kommit i kontakt med neandertalarna i Främre Orienten.

Men sexuella kontakter förekom inte bara med neandertalarna. Under Sapiens utbredning i Asien stötte de samman med en annan, senare utdöd människoart, denisovamänniskan. Också deras DNA har kartlagts och återfinns idag på motsvarande sätt som neandertalarnas i flera asiatiska folkgrupper.

Utöver dessa tre fanns det ytterligare en människoart i Asien, den mycket kortvuxna Homo floresiensis, populärt kallad hobbit med en populärkulturell referens till J. R. R. Tolkiens sagovärld. En tidigare okänd människoart vars kvarlämningar för bara några år sedan sensationellt identifierades på ön Flores i Indonesien. Möjligen fanns det ytterligare en asiatisk människoart vid denna tid. En restpopulation av Homo erectus – som ursprungligen lämnade Afrika för knappt två miljoner år sedan – kan ha överlevt i Sydostasien till för kanske 100 000 år sedan.

Neandertalarnas utbredning i ljusgrått och Sapiens i mörkgrått (Wikipedia)

Under neandertalarnas tidsepok levde alltså fem människoarter på den asiatiska kontinenten. Det var långtifrån givet att just Homo sapiens skulle komma att bli ensam herre på täppan. Varför vi blev kvar och neandertalarna försvann återkommer vi till. Omständigheterna kring de andra arternas försvinnanden vet vi ännu mindre eller inget alls om.

Inte bara den imponerande snabba genetiska kunskapsutvecklingen och de överraskande arkeologiska fynden av denisovamänniskan och hobbitarna har bidragit till den nya kunskapen. Betydande framsteg har också gjorts när det gäller tekniken att datera lämningar från äldre tid. Den länge använda kol 14-metoden blir av fysikaliska skäl inexakt och svåranvänd på fynd som är äldre än 40 000 år. Med nya metoder kan man nu göra säkra dateringar av äldre fynd, också långt ner i neandertalarnas epok.

Till detta kommer att viktiga arkeologiska fynd gjorts också i Europa, neandertalarnas hemkontinent. Inte minst i Spanien har gedigna utgrävningar av grottsystem och boplatser lämnat ny väsentlig kunskap om ytterligare en människoart, Homo heidelbergensis, som för ungefär 600 000 år sedan utvandrade från Afrika. På europeisk botten kom den att ge upphov till neandertalarna, som därmed är den enda människoart som har utvecklats i Europa. De av Homo heidelbergensis som stannade kvar på den afrikanska kontinenten utvecklades småningom till Homo sapiens. Vi och neandertalarna har därmed gemensamma förfäder.

”The origin of our species” från utställningen på British Natural Museum (här beskuren. Klicka på bilden för att se hela)

Neandertalarna själva anses ha äntrat scenen för 250 000 år sedan. Vi det laget hade Homo heidelbergensis alltså förändrats så pass anatomiskt och kulturellt att man kan tala om att en ny art uppträder bland fyndplatsernas lämningar. Givetvis var övergången mellan de båda arterna gradvis och brytpunkten är i viss mån arbiträrt satt. Under drygt 200 000 behärskade sedan neandertalarna Europa och trängde djupt in i Asien. En lång period med ett delvis mycket krävande klimat.

I flera avseenden levde neandertalmänniskan precis som vi gjorde. De använde kläder och kunde göra upp eld, en förutsättning för att alls kunna överleva i istidernas Europa. De hade rimligen också ett ganska avancerat språk, nödvändigt för att kunna iscensätta en så pass avancerad jakt som att driva mammuthjordar utför stup och sedan gemensamt stycka och ta hand om det rika bytet. De praktiserade precis som senare Homo sapiens kannibalism men tog också hand om och sörjde för medlemmar av gruppen som skadats och inte längre fullt ut kunde klara sig själva. Man har hittat neandertalskelett med läkta frakturer efter avancerade skador. Av skadorna att döma måste de drabbade ha fått hjälp på olika sätt annars hade de inte överlevt.

Neandertalarna levde liksom Homo sapiens av jakt även om jakttekniken var annorlunda. Istället för att förfölja villebrådet under långa småspringande uttröttningsjakter attackerade neandertalarna sina bytesdjur ur bakhåll och fällde dem i närkamp. En farlig jaktteknik med hög skaderisk. Det finns inte många fynd av skelett från äldre individer, man levde hårt och dog ung. De verkar också ha ätit vegetabilier, skaldjur och annat marint, medan regelrätt fiske däremot verkar ha varit mer av en sapiensspecialitet.

Alla arter på människans stamträd har i varierande men i ökande omfattning haft förmågan att planera och se konsekvenserna av sina handlingar. Med början för 250 000 år sedan blir detta än tydligare såväl bland Europas neandertalare som Afrikas tidigmoderna Sapiens. Förmågan att tillverka allt mer avancerade verktyg, att transportera det råmaterial som krävs långa sträckor och att man begraver sina döda vittnar om en tilltagande mental förmåga eller, om man så vill, modernitet.

Det finns dock en avgörande kulturell skillnad mellan Homo sapiens och neandertalarna och det gäller bruket av symboler. Att jorda de döda samman med gravgåvor, att ornamentera föremål, att använda snäckskal som smycken, att måla kroppen med rödockra och att, längre fram i tiden, kunna måla fantastiska djurscenerier på grottornas väggar tycks enbart Sapiens ha gjort.

Att det är på konstens och symbolikens område som den tydligaste skillnaden förelegat mellan oss och dem har länge varit den förhärskande uppfattningen även om det finns arkeologiska lämningar som indikerar att också neandertalarna kan ha använt konstens symboler. Ett rykande färskt och mycket spännande fynd i den riktningen publicerades nyligen i den topprankade tidskriften Nature – Early Neandertal constructions deep in Bruniquel cave in southwestern France.

Grottan i Bruniquel (Wikipedia)

Djupt inne i Bruniquelgrottan har man funnit ringformade konstruktioner gjorda av avbrutna jämnlånga stalagmiter och tecken på att eldar brunnit på eller i närheten av dem. Att förmå ta sig drygt trehundra meter in i en kolmörk grotta, bryta av ett stort antal stalagmiter, längdanpassa dem, arrangera dem på ett ordnat sätt och göra allt detta i skenet av brinnande eldar eller facklor säger en hel del om neandertalarnas förmåga till planering och koordination. Det pekar också på att de tänkte i symboliska termer, vad nu än dessa konstruktioner betyder.

Det blir än intressantare när man beaktar att stalagmitkonstruktionerna dateras till något så häpnadsväckande avlägset som 175 000 år före vår tideräkning. Även om det inte rör sig om sapiensartisteri som i Altamira eller Chauvet så är detta nya fynd nästan 150 000 år äldre. Här vidgas verkligen perspektiven.

Om likheterna ändå var så stora mellan Sapiens och neandertalarna, varför försvann just de? Medan man tidigare tänkt och resonerat närmast i termer av predestination – vi var de utkorade – verkar oddsen nu ur ett vetenskapligt perspektiv i själva verket ha varit betydligt jämnare. Flera smärre tidigare utvandringar av Homo sapiens misslyckades. De stannade upp redan i Mellanöstern och tappade fotfästet där innan de småningom lyckades etablera sig i Europa och resten av världen.

Sannolikt var det flera faktorer som bidrog till att vågskålen till sist tippade över till Sapiens fördel, bl.a. en alltmer avancerad redskapskultur. Också klimatologiska förändringar bidrog. Sapiens uttröttningsjakt gav sannolikt bättre utdelning på den eurasiatiska tundran än neandertalarnas överfallsjakt, som lämpat sig bättre i de försvinnande skogarna. I vad mån direkta skärmytslingar mellan grupperna ägde rum vet vi inte, eller om Sapiens på något annat sätt hade med neandertalarnas försvinnande att göra. Vi vet faktiskt inte ens om vi levde nära varandra eller ens möttes i Europa så sent som för 40 000 år sedan, då neandertalarna försvann.

I en aktuell artikel, Neanderthal genomics suggests a pleistocene time frame for the first epidemiologic transition pekas på infektionssjukdomar som en möjlig förklaring. Homo sapiens hade utvecklats i Afrika och anpassats till att bekämpa de bakterier och parasiter som fanns där. I Eurasien mötte de helt nya smittämnen mot vilka de inte hade någon immunitet, men där de inhemska människoarterna givetvis hade ett visst skydd. Det verkar nu som om en del av de neandertalgener som förts vidare till oss är kopplade till immunförsvaret. De sexuella kontakterna mellan arterna kom då att tjäna som en sorts vaccination mot dessa nya lokala smittämnen. I vår arvsmassa inkorporerades en immunologisk kompetens som ursprungligen härstammade från neandertalarna. Sapiens drog alltså nytta av lokalt utvecklade gener

Man kan också tänka sig att det var tvärtom, att Sapiens smittade neandertalarna med ursprungligen afrikanska infektioner mot vilka de inte hade något nedärvt skydd. Som när Columbus och hans efterföljare spred europeiska infektioner som mässling bland den oskyddade befolkningen i Amerika. I retur förde de med sig andra gissel till Europa, till exempel syfilis, ett allvarligt hot mot dåtidens européer.

_________

  • Klicka här för att se British Natural Museums online-utställning ”Revealing the lives of ancient Britons”

  • Svante Pääbo på TED-talks:

  • Jarl Torgerson

    Jarl Torgerson

    Jarl Torgerson är docent och regionläkare.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: