Alla människor utanför Afrika bär på DNA från neandertalarna. Ny teknik och nya fynd har givit ny kunskap om dem och därmed om oss själva och vår egen historia.
Kunskapen om neandertalarna och deras epok har på bara de senaste tjugofem åren ökat högst betydligt och det är i ljuset av all denna nya kunskap som Dimitra Papagianni och Michael A. Morse publicerar The Neanderthals rediscovered. How modern science is rewriting their story.
Författarna är inte bara meriterade och kunniga inom området utan också besjälade av en vilja att ge neandertalarna deras rättmätiga plats i människans utvecklingshistoria. Med stöd i nyare forskning som visat att neandertalarna inte var outvecklade, gravt underlägsna grottmänniskor, förmår de också beskriva en människoart långt mer sofistikerad än sitt rykte och i de flesta avseenden väldigt lik oss.
Ännu för tjugo år sedan trodde få det skulle bli tekniskt möjligt att utvinna och kartlägga DNA från tiotusentals år gamla skelettdelar. Tack vare pionjärarbete av den svenske forskaren Svante Pääbo och hans grupp är det nu fullt genomförbart. Sedan Neandertalmänniskans arvsmassa kartlagts vet vi att alla människor utanför Afrika har DNA-sekvenser från neandertalarna bland sina gener, och att de förekommer i samma omfattning hos både européer och aboriginer. Det talar för att det förekommit sexuella kontakter mellan Homo sapiens och neandertalarna och att de ägde rum relativt kort tid efter att grupper av Homo sapiens lämnat Afrika för bortemot 100 000 år sedan och kommit i kontakt med neandertalarna i Främre Orienten.
Men sexuella kontakter förekom inte bara med neandertalarna. Under Sapiens utbredning i Asien stötte de samman med en annan, senare utdöd människoart, denisovamänniskan. Också deras DNA har kartlagts och återfinns idag på motsvarande sätt som neandertalarnas i flera asiatiska folkgrupper.
Utöver dessa tre fanns det ytterligare en människoart i Asien, den mycket kortvuxna Homo floresiensis, populärt kallad hobbit med en populärkulturell referens till J. R. R. Tolkiens sagovärld. En tidigare okänd människoart vars kvarlämningar för bara några år sedan sensationellt identifierades på ön Flores i Indonesien. Möjligen fanns det ytterligare en asiatisk människoart vid denna tid. En restpopulation av Homo erectus – som ursprungligen lämnade Afrika för knappt två miljoner år sedan – kan ha överlevt i Sydostasien till för kanske 100 000 år sedan.
Under neandertalarnas tidsepok levde alltså fem människoarter på den asiatiska kontinenten. Det var långtifrån givet att just Homo sapiens skulle komma att bli ensam herre på täppan. Varför vi blev kvar och neandertalarna försvann återkommer vi till. Omständigheterna kring de andra arternas försvinnanden vet vi ännu mindre eller inget alls om.
Inte bara den imponerande snabba genetiska kunskapsutvecklingen och de överraskande arkeologiska fynden av denisovamänniskan och hobbitarna har bidragit till den nya kunskapen. Betydande framsteg har också gjorts när det gäller tekniken att datera lämningar från äldre tid. Den länge använda kol 14-metoden blir av fysikaliska skäl inexakt och svåranvänd på fynd som är äldre än 40 000 år. Med nya metoder kan man nu göra säkra dateringar av äldre fynd, också långt ner i neandertalarnas epok.
Till detta kommer att viktiga arkeologiska fynd gjorts också i Europa, neandertalarnas hemkontinent. Inte minst i Spanien har gedigna utgrävningar av grottsystem och boplatser lämnat ny väsentlig kunskap om ytterligare en människoart, Homo heidelbergensis, som för ungefär 600 000 år sedan utvandrade från Afrika. På europeisk botten kom den att ge upphov till neandertalarna, som därmed är den enda människoart som har utvecklats i Europa. De av Homo heidelbergensis som stannade kvar på den afrikanska kontinenten utvecklades småningom till Homo sapiens. Vi och neandertalarna har därmed gemensamma förfäder.
Neandertalarna själva anses ha äntrat scenen för 250 000 år sedan. Vi det laget hade Homo heidelbergensis alltså förändrats så pass anatomiskt och kulturellt att man kan tala om att en ny art uppträder bland fyndplatsernas lämningar. Givetvis var övergången mellan de båda arterna gradvis och brytpunkten är i viss mån arbiträrt satt. Under drygt 200 000 behärskade sedan neandertalarna Europa och trängde djupt in i Asien. En lång period med ett delvis mycket krävande klimat.
I flera avseenden levde neandertalmänniskan precis som vi gjorde. De använde kläder och kunde göra upp eld, en förutsättning för att alls kunna överleva i istidernas Europa. De hade rimligen också ett ganska avancerat språk, nödvändigt för att kunna iscensätta en så pass avancerad jakt som att driva mammuthjordar utför stup och sedan gemensamt stycka och ta hand om det rika bytet. De praktiserade precis som senare Homo sapiens kannibalism men tog också hand om och sörjde för medlemmar av gruppen som skadats och inte längre fullt ut kunde klara sig själva. Man har hittat neandertalskelett med läkta frakturer efter avancerade skador. Av skadorna att döma måste de drabbade ha fått hjälp på olika sätt annars hade de inte överlevt.
Neandertalarna levde liksom Homo sapiens av jakt även om jakttekniken var annorlunda. Istället för att förfölja villebrådet under långa småspringande uttröttningsjakter attackerade neandertalarna sina bytesdjur ur bakhåll och fällde dem i närkamp. En farlig jaktteknik med hög skaderisk. Det finns inte många fynd av skelett från äldre individer, man levde hårt och dog ung. De verkar också ha ätit vegetabilier, skaldjur och annat marint, medan regelrätt fiske däremot verkar ha varit mer av en sapiensspecialitet.
Alla arter på människans stamträd har i varierande men i ökande omfattning haft förmågan att planera och se konsekvenserna av sina handlingar. Med början för 250 000 år sedan blir detta än tydligare såväl bland Europas neandertalare som Afrikas tidigmoderna Sapiens. Förmågan att tillverka allt mer avancerade verktyg, att transportera det råmaterial som krävs långa sträckor och att man begraver sina döda vittnar om en tilltagande mental förmåga eller, om man så vill, modernitet.
Det finns dock en avgörande kulturell skillnad mellan Homo sapiens och neandertalarna och det gäller bruket av symboler. Att jorda de döda samman med gravgåvor, att ornamentera föremål, att använda snäckskal som smycken, att måla kroppen med rödockra och att, längre fram i tiden, kunna måla fantastiska djurscenerier på grottornas väggar tycks enbart Sapiens ha gjort.
Att det är på konstens och symbolikens område som den tydligaste skillnaden förelegat mellan oss och dem har länge varit den förhärskande uppfattningen även om det finns arkeologiska lämningar som indikerar att också neandertalarna kan ha använt konstens symboler. Ett rykande färskt och mycket spännande fynd i den riktningen publicerades nyligen i den topprankade tidskriften Nature – Early Neandertal constructions deep in Bruniquel cave in southwestern France.
