Ibland när man tänker på den tyska nazismen och Hitlerregimens massmord på judar, slaver, romer etc. låser sig hjärnan och man frågar sig, i intellektuell vanmakt och känslomässig förtvivlan: hur var någonting sådant över huvud taget möjligt? hur kunde ett folk som framfött några av vår europeiska kulturs främsta tonsättare och författare sluta upp bakom en politisk rörelse med en så bottenlöst ond och fasansfull ideologi?
Vi har ju också under efterkrigstiden matats med böcker och filmer som framställer nazismen som ett unikum, ett historiskt undantag, någonting som är omöjligt att i grunden förstå och därför också omöjligt att känna igen i sentida varianter och versioner. Ty, om alla utslag av ondska är enskilda galningars verk finns ju heller ingen lärdom att dra inför framtiden. Och då blir det precis som med Anders Behring Breivik som stämplas som sinnessjuk, på det att vi skall upphöra med att granska och bekämpa den ideologi och den världsbild som fick honom att begå sina illdåd.
Ändå finns det, tack och lov, analyser och litteratur som kan förklara den annars ”oförklarliga” psykos som grep det tyska folket vid trettiotalets början. En sådan ovärderlig bok utkom 2010 men har i Sverige, åtminstone vad jag vet, i stort sett endast uppmärksammats av journalisten Björn Kumm (i P1-programmet OBS i Sveriges Radio).
Kejsar Vilhelms Tyskland hade vid Berlinkonferensen 1884 ”tilldelats” denna koloni och begick där vid 1900-talets början, när befolkningen gjorde uppror mot det tyska kolonialstyret, vidriga övergrepp, ja rena folkmord riktade framför allt mot herero- och namafolken.
Författare till denna bok är David Olusoga (anglo-nigeriansk historiker och producent vid BBC, speciellt inriktad på frågor som rör slaveriet, kolonialismen och socialdarwinismen som ”vetenskaplig” grund för rasismen) och Casper W. Erichsen (danskfödd historiker som studerat vid universitetet i Namibia och främst ägnat sig åt de tyska folkmorden i Afrika).
Boken är späckad med fakta och detaljer men samtidigt skriven och disponerad så att man läser med obruten uppmärksamhet och mycket hög puls. Där klargörs samband som annars brukar förtigas och där belyses ”gåtor” som annars brukar lämnas olösta i vår gängse västerländska historieskrivning. Alltifrån koncentrationslägren till de brunfärgade skjortorna, alltifrån idéerna om döende och livskraftiga raser till synen på nazismen som en ensam galnings uppfinning.
I Sydvästafrika inrättade det tyska kolonialstyret, delvis efter brittisk förebild, koncentrationsläger, men med ”tillägget” att fångarna först skulle utnyttjas maximalt som tvångsarbetare innan de svältes ihjäl eller handgripligen mördades. På Shark Island fanns ett renodlat dödsläger, kanske det första i världen, i bruk fram till 1907. Där förekom förvisso även tvångsarbete men huvudsyftet tycks ha varit att döda fångar tillhöriga namafolket.
Tusentals människor mördades i tyska Sydvästafrika. Det exakta antalet är naturligtvis svårt att fastställa, men ännu idag kan man i öknen, på de platser där koncentrationslägren legat, finna rester av döda kroppar. Massgravar med skelettdelar som sticker upp ur sanden, vilket illustreras i boken med hjälp av foton. Och det saknas heller inte skriftliga bevis. Här finns både explicita utrotningsorder och andra avslöjande dokument.
Detta var alls ingen uppfinning av Adolf Hitler i dennes Mein Kampf, utan ett tankemässigt allmängods som ”den medicinska professionen, hela rätts- och straffsystemet, armén och den härskande eliten” (för att nu citera bokens författare) på ett alldeles självklart sätt bekände sig till, en del av tidsandan kan man kanske säga (och detta rastänkande var ju heller inte, dessvärre, begränsat till Tyskland). Detta gör naturligtvis inte Hitlers och de andra nazistiska ledarnas skuld på något sätt mindre. Men det hjälper oss sentida européer att bättre förstå hur sådana galna idéer kunde få ett sådant fotfäste och en sådan spridning.
Olusoga och Erichsen ägnar också stor uppmärksamhet åt den politiska miljön i München och dess betydelse för Hitlers utveckling och nazismens uppkomst, en miljö präglad av skyttegravsnostalgi och manligt kameraderi, bolsjevikhat och deppande över förlusten av de tyska kolonierna i Afrika. Här frodades allsköns rasism och revanschism. Här rörde sig flera personer som beklätt höga militära och byråkratiska poster i Sydvästafrika och som nu kom att bli tongivande figurer i den nazistiska rörelsen.
Hela föreställningen om Tysklands behov av ”återfödelse” och återupprättad ”ära” byggde just på erfarenheterna från kolonialkriget och på kolonialismen som ideologi, där strävan efter ”Lebensraum” — på ”lägre stående” rasers bekostnad — var en alldeles självklar ingrediens. Det var ett tänkande som präglade både Wannsee-beslutet om ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” och ”Generalplan Ost”, alltså den plan som gick ut på att Tyskland skulle mätta sin växande befolkning genom att expandera österut, fram till Uralbergen, driva bort, alternativt utrota, befolkningen och ”öppna” området för tysk invandring och kolonisering.
Dagens Tyskland har gjort upp med nazismen och sin historiska skuld vad gäller förintelsen av judar, romer, slaver och andra grupper. Det tog några år men är nu något som genomsyrar hela det tyska samhället. Vad Tyskland dessförinnan hade för sig i Afrika är däremot föga erkänt och bearbetat, ett historiskt arv som fortfarande är okänt för många tyskar, liksom för en stor del av Europas befolkning i övrigt.
Olusogas och Erichsens bok The Kaiser’s Holocaust är därför ett viktigt bidrag till historieskrivningen och till vår kunskap både om den tyska nazismen och den västerländska kolonialismen. En lika viktig pusselbit för förståelsen av Europas mörka förflutna som Adam Hochschilds skildring av Belgiens mordiska framfart i Kongo, alltså boken Kung Leopolds vålnad (svensk övers. Ordfront 2009).
Måtte alltså även The Kaiser’s Holocaust med det snaraste finna en svensk förläggare!
MARGARETA ZETTERSTRÖM
– Se här en ”book-trailer” om boken: