Nathalie Sarraute och läsdramat

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av TOVA GERGE
Nathalie Sarraute, en av den franska nya romanens stora namn, har fått viss uppmärksamhet i Sverige för några av sina sent översatta romaner, till exempel Tropismes (1939/1966) och Le planétarium (1959/2007).

Men Sarraute har också skrivit en stor mängd dramatik. Liksom romanerna innehåller pjäserna olika typer av språkexperiment som blir tematiskt bärande på ett sätt som gör texterna inte bara spelbara utan framförallt läsbara. Med konsekvent genomförda språkliga lekar som anknyter till filosofiska rävsaxar tar de med sin läsare på samma sorts resa som väl genomförda romanbyggen.

Sarraute är på många sätt en starkare dramatiker än den betydligt mer spelade och lästa Jean-Paul Sartre från samma period, men just på grund av det täta bandet mellan tematik och språk är hennes pjäser relativt svåröversatta. Dramatik har av uppenbara skäl andra typer av översättningskriterier än litteratur avsedd för tyst läsning: att hitta en talbarhet för franska idiomatiska uttryck eller ordlekar är ingen lätt uppgift.

Bland Sarrautes bästa pjäser finns till exempel Elle est là (postumt publicerad år 2000), där ”elle” (=”hon” eller ”den”) är på samma gång en fix idé och en person. En liknande översättarutmaning utgör pjäsen Pour un oui ou pour un non (1992) som idiomatiskt betyder ungefär ”för en struntsak”, men som givetvis innehåller ett avancerat språkspel med ”ja” och ”nej” som oundgängliga komponenter. Pjäsen finns i en svensk radioteaterversion från 1994 under titeln ”Ett ja eller ett nej”, men har liksom alla översättningar, inte minst sådana som försöker fånga ett sätt att tala på som ligger i tiden, åldrats snabbt.

Sarrautes skrivande som sådant känns ofta fortfarande märkligt aktuellt. Elle est là är upptagen med absolutism och tolerans bortom de enskilda sakfrågorna, och är kanske just därför lätt att läsa utifrån den kamp om sanningar som pågår i dagens mediala och politiska klimat. Idén som driver pjäsen är en persons besatthet vid att hans kollega inte delar hans åsikt. Denna omständighet driver ett samtal där förhållandet till den Andre sätts på spel på en filosofisk nivå.

På ett liknande sätt plågas huvudpersonerna i Pour un oui ou pour un non av sina absoluta olikheter. Även pjäserna Le silence, C’est beau och Le mensonge uppehåller sig vid detta skillnadstema.

Det är lätt att använda några få utvalda författarskap ur en annan litteraturtradition för att klaga på svenska institutioner, och det är kanske inte helt rättvist. Men Sarraute får mig att sakna läsdramat i svensk litteratur, och dess frånvaro har att göra med hur dramatik ges ut och varför.

Medan franska teaterinstitutioner framför allt spelar material som redan är publicerat har vi i Sverige teatrarna som i princip ensamma beställare av dramatik, ofta med mycket korta deadlines och krav på spelbarhet snarare än läsbarhet. Författare som skriver dramatik har helt enkelt dåliga förutsättningar för att arbeta poetiskt eller eftertänksamt med textmaterial, och i den mån de ändå gör det har förlagen dåliga förutsättningar att publicera och sprida sådana pjäser.

Det är oftast teaterinstitutionerna, inte dramatikerna – och historien, inte språket – som definierar svensk dramatik. Inget ont om en god historia, men det finns andra möjligheter, och för mig representerar Sarraute en av dessa.

_________________

– Klicka här för böcker av Sarraute på svenska

– Klicka här för böcker av Sarraute på franska

– Se en video från Festival du Mot 2008 med olika sätt att spela Sarraute här:

1 kommentar

  1. Tomas Forser says:

    Låter spännande och övertygande. Teaterhistorien måste gång på gång – som all historia – skrivas om. Och vår inhemska teateroffentlighet behöver dörröppnare.
    Tomas Forser

Kommentera: