Rekonstruktion av Australopithecus sediba utförd av Kristian Carlson (Wikipedia)

Nästan människa
Lee Berger – Almost human

När och var blev vi – nästan – människor? Många nya fynd har på senare tid givit ny kunskap om människans historia. Professor Lee Berger har i Sydafrika gjort inte mindre än två spektakulära fynd av två nya grenar på människans släktträd och Jarl Torgerson skriver här om Bergers rappt skrivna och stundtals riktigt spännande bok Almost Human och sammanfattar också vad som nu är känt om människosläktets utveckling, som kanske inte varit lika linjär och ödesbestämd som man tidigare antagit.
___________

Den amerikanskfödde paleoantropologen Lee Berger har de senaste tio åren gjort sig ett betydande vetenskapligt namn. Berger är professor vid University of the Witwatersrand i Sydafrika och ledare för den internationella forskargrupp som på kort tid upptäckt och beskrivit två nya grenar på människans släktträd, Australopithecus sediba och, mest spektakulärt, Homo naledi.

Det är därför med ett betydande mått av läslust jag griper mig an Almost human som Lee Berger nyligen publicerat tillsammans med forskarkollegan John Hawks, professor i antropologi vid University of Wisconsin. Berger är huvudförfattare och det är hans perspektiv som dominerar stort i boken.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

De upptäckter Berger och Hawks redovisar är vetenskapligt mycket spännande och sättet varpå de gjordes ganska spektakulärt. Vi återkommer strax till detta och till de vidare implikationerna av fynden – och då framför allt av Homo naledi – för synen på människans förhistoria. Men första några ord om boken i sig.

Almost human är rappt skriven och stundtals riktigt spännande. Ett slags blandning av kriminalroman och Henry Stanleys sökande efter David Livingstone. Just hjälterollen verkar Berger inte helt främmande för. Väl medveten om värdet av sina upptäckter vill han skriva in sig i antropologins pantheon. Han kommer dock ibland väldigt nära den gräns där självmedvetenhet slår över i skryt, vilket han ju för all del inte är ensam om bland framstående akademiker. Detta balanseras emellertid på ett försonande sätt av den entusiasm och upptäckarglädje som genomsyrar boken. Här kan jag känna en stor sympati för Berger, som alltsedan barnsben verkar ha varit en synnerligen nyfiken person, alltid villig att runda också nästa krök.

Berger har gjort sina fynd i ett område nordväst om Johannesburg som kallas Cradle of Humankind och som är upptaget på UNESCOs världsarvslista. Mänsklighetens vagga är genomsatt av kalkstensgrottor, bland andra Sterkfontein där Australopithecus africanus hittades 1947 och Rising star där Berger härom året fann Homo naledi.

Alltsedan Charles Darwins dagar bedömer antropologer människoliknande fossil utifrån tre centrala frågeställningar. Hur stor är hjärnan? Är kroppsställningen upprätt? Liknar tänderna den moderna människans bett? Darwin insåg att baserat på dessa karaktäristika kunde ett potentiellt utvecklingsscenario för människan skissas. Allt större hjärna gav våra förfäder en förmåga att utveckla alltmer avancerade verktyg och vapen. Med upprätt gång frigjordes händerna till annat än att stödja sig på, till exempel att bruka jaktvapen. Med vapen och verktyg att nedlägga och stycka bytesdjur blev huggtänder inte längre lika betydelsefulla och bettet alltmer mänskligt och mindre rovdjurslikt.

Mänsklighetens vagga – The Cradle of Humanknd, Sydafrika (Bild Lee R. Berger och Wikipedia)

Människan och schimpansen, vår närmaste släkting bland de stora aporna, anträdde separata utvecklingslinjer för ungefär sju miljoner år sedan. De följande årmiljonerna brukar delas in i tre paleoantropologiska faser med, enkelt uttryckt, alltmer människoliknande skelettfynd. Under den första perioden, fram till för 4,3 miljoner år sedan, är de anatomiska skillnaderna gentemot aporna inte så stora. Hjärnvolymen hos Ardipithecus ramidus, som är en av arterna under denna period, är av schimpansens storlek. Händer och fötter indikerar en god förmåga att klättra i träd, men hörntänderna är mindre än hos schimpansen och mer människolika. Ryggraden har varit upprätt som hos oss, även om en upprätt kroppshållning troligen inte dominerat dagen.

Den följande evolutionära fasen omfattar tiden mellan 4,2 och 1,5 miljoner år och domineras av olika arter av Australopithecus. Nu talar vi helt klart om upprätt gång, men hjärnvolymen är ännu bara en tredjedel av Homo sapiens. Skelett av Australopithecus har återfunnits i Afrika söder om Sahara men ingen annanstans i världen.

Den tredje perioden tar sin början för cirka 1,8 miljoner år sedan med Homo erectus. Den art som är först ut att lämna det afrikanska urhemmet och sprida sig till andra delar av världen och som möjligen levde kvar i Sydostasien ännu vid tiden för de moderna människornas ankomst dit. Homo erectus var lika stor som den moderna människan och hjärnan var dubbelt så stor som hos de tidigare arterna av Australopithecus.

Homo erectus ses av många som den första riktiga människan i släktträdet. Den större hjärnan och kroppsstorleken möjliggjorde att erectus rörde sig över större områden, använde stenredskap och åt en kost med högre kvalitet än tidigare arter, bland annat med kött från nedlagda villebråd.

Långt senare, för ungefär tvåhundratusen år sedan, dyker den population av moderna människor upp vars gener dominerar alla idag levande människors arvsanlag. En mindre grupp av dessa moderna människor kom för cirka sjuttio tusen år sedan att lämna Afrika och sprida sig ut över jordklotet.

Den nya art som Berger och hans team först fann och beskrev var Australopithecus sediba. En relativt sen art som levde för ungefär två miljoner år sedan. Fyndet må vara viktigt, såväl för att förstå förgreningarna på vårt släktträd som för Bergers akademiska renommé. Hans andra fynd, Homo naledi, är av en helt annan kaliber och tvingar också fram ett antal högintressanta följdfrågor.

Djupt inne i grottsystemet Rising star fann Berger och hans medarbetare en oöverträffat stor mängd skelettdelar av en, skulle det visa sig, helt ny människoart. Kammaren med fynden är ytterligt svårtillgänglig. För att komma in måste man jobba sig igenom ett flertal långa och mycket trånga passager. Det smalaste stället är bara arton centimeter brett. Berger, som har den medelålders mannens rondör, kunde själv inte klämma sig igenom utan fick helt förlita sig på sina yngre spensligt byggda kollegor.

Inne i kammaren fanns alltså en mycket stor mängd mänskliga skelettdelar, några friliggande, andra inbäddade i årtusendenas avlagringar. Fyndet var spektakulär på många olika vis. Vi talar om en i antropologiska sammanhang mycket mycket stor mängd ben från ett stort antal individer. Härigenom har forskargruppen kunnat rekonstruera i stort sett kompletta skelett, vilka uppvisar en fascinerande blandning av moderna och betydligt mer primitiva anatomiska drag. Fötter och händer är väldigt mänskliga medan fingrarna och skuldran ter sig betydligt ålderdomligare och påminnande om den mycket tidigare arten Ardipithecus ramidus. Mycket förvånande är skallen med en beräknad hjärnvolym på 500 – 600 kubikcentimeter, vilket är i samma härad som Australopithecus och betydligt mindre än Homo erectus.

Mest frapperande ändå var att fyndplatsen endast innehöll skelettdelar av Homo naledi och inte av några andra djurarter. Det fanns heller inga bitmärken på skeletten, vilket innebär att dessa människor inte fallit offer för rovdjur eller hittats döda av asätare, till exempel hyenor. Grottan innehöll heller inga sedimentära avlagringar som borde varit för handen om kropparna förts dit av strömmande vatten. Berger och hans team stod inför en unik och spektakulär fyndplats vars motsvarighet bara återfinns i moderna mänskliga massgravar. Det hela antydde att kropparna efter döden placerats i grottkammaren med vett och vilja och inte släpats dit av rovdjur eller förts dit av en vårflod. Det verkar heller inte rimligt att tro att förmänniskorna skulle fastnat i grottan av en olyckshändelse för då borde där funnits skelettdelar också av andra djur som förirrat sig så lång in i mörkret.

Människoliknande ben från Homo Naledi

Än mer fascinerande blir fynden när åldern kunnat fastställas till blygsamma 335 000 – 230 000 år. En tid strax innan Homo sapiens äntrar den afrikanska scenen. En tid vid vilken det fanns gott om mänskliga konkurrenter, med större hjärnor och rimligen vassare kognitiva förmågor, ute i terrängen. Detta till trots kunde en art som sannolikt hade betydligt sämre intellektuella kvaliteter hävda sig och överleva, även om de ju så småningom dog ut.

Fyndet av Homo naledi reser en mängd spännande och viktiga frågor. Deras små hjärnor, vad gav de dem för uppfattning om livet och världen? Begravde de sina döda? Ser vi här ett exempel på de mänskliga kulturbrukens gradvisa framträdande ur det mer ohöljt djuriska? Parade de sig med andra samtida människoarter? Vi vet att den typen av artöverskridande sexuella kontakter ägde rum långt senare i Eurasien när Homo sapiens möte neanderthalarna och denisovamänniskan. Behärskade de elden? Hur förmådde de annars tränga mycket långt in i beckmörka grottsystem? Kunde de göra verktyg? Hittills har det varit svårt att i Afrika knyta redskapsfynd till specifika människoarter. Fynden finns helt enkelt inte på samma platser. Detta öppnar kanske för att också naledi med sin lilla hjärna kunde tillverka enkla verktyg. Kanske lärde sig och berikades olika tidiga människoarter av varandra. Ett kulturellt utbyte snarare än knivskarp konkurrens mellan olika arter.

Mer och mer framstår människosläktets utveckling som ett myller, ett nätverk, en böljande evolutionär dans med steg i lite olika riktningar snarare än en ödesbestämd segerparad där släktet gått från klarhet till klarhet. Eller med Hjalmar Gullberg i hans dikt Offerhymn från 1933:

"Många, många ha gått fel i dimman,
frusit, bott i grottor, ätit bark,
tills en yngre släkt i gryningstimman
hittat deras ben på främmad mark.
/…/
Många, många måste förolyckas.
Här är fråga om ett stort försök.
Folk slås ner och riken sönderstyckas.
Byar och palats gå upp i rök.
/…/
Herren Gud skall experimentera
så, tills han har skapat människan."

__________


Jarl Torgerson

Jarl Torgerson

Jarl Torgerson är docent och regionläkare.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: