När jag och Elsa Grave var i Helsingfors

Svenska teatern och domkyrkan i Helsingfors (Bild: Wikipedia)

AV JAN HENRIK SWAHN

I februari 1985 tog Elsa Grave tog kontakt med mig. Hon hade stora planer för vår del. Man hade bjudit in henne till litteraturdagarna i Helsingfors, med uppläsningar på Svenska teatern. Elsa tyckte absolut att jag skulle följa med. Hon arbetade på en radiopjäs och måste ta med manuset på resan och behövde någon som såg till så att hon inte slarvade bort det. Hon var så rysligt glömsk av sig. Och pengar behövde jag inte tänka på. Hon var etablerad, jag en fattig, opublicerad poet. Pengarna var det femte elementet, utan det kunde man inte leva. Ville jag?

Några veckor senare satt jag ombord på en av de väldiga Finlandsbåtarna, vid ett dukat långbord, omgiven av författarna Torgny Lindgren, Sara Lidman, P C Jersild, Heidi von Born, Göran Sonnevi och Elsa. Göran förklarade att han inte tyckte om ”dessa väldiga skokartonger”. Just det, så skulle en slipsten dras, genom att jämföra Finlandsfärjan med en skokartong hade man gett den dess rätta proportioner! Jag njöt, det var lätt att andas, jag deltog livligt i samtalet, kände att jag var bland jämlikar. Samtidigt måste de ju ha undrat vad jag var för en liten parvel och var Elsa hade plockat upp mig, men de hade väl varit med om långt märkligare ting än så och sa inget.

Nästa dag, vilken uppenbarelse: Jag vaknade inte upp i Stockholm, det var en annan stad som väntade på mig, med en tyngre arkitektur som något kunde påminna om Karlskrona men framför allt om Östeuropa (där jag inte hade varit). I en magnifik lunchrestaurang fick jag se Henrik Tikkanen träda in, två meter lång och dödsmärkt. Lite längre bort skymtade Solveig von Schoultz och Tove Janson. Tove berättade att hon avgudade P C Jersild men att han bara vänt sig om och gått när hon sa det till honom. Han blev kanske blyg eller så hörde han dåligt. P-O Sundman kom i sin tur fram till henne och sa: ”mina barn tycker mycket om dina böcker.” P-O var med på båten också men höll sig för sig själv, föreföll närmast folkskygg. Så fort han hade framfört sin replik till Tove drog han sig snabbt tillbaka från scenen.

På eftermiddagen gick jag en lång promenad med Göran. I en skivaffär, mitt i ett samtal om ryska kompositörer, tog han mod till sig och frågade: ”Vem är du egentligen?”

Sent på kvällen förklarade Tove för en allt mera häpen Sara att hon läste precis all post hon fick och besvarade alla brev. ”Men hur hinner du skriva då?” kom det från Sara som varken läste eller besvarade stora delar av sin post. Deras ljusa röster, uttrycksfulla gester och vackra ögon var rena teatern. Så försvann Sara och jag satt kvar med Tove. Hon rökte filterlösa cigaretter, drack konjak och utbrast ”Voj, voj, voj!” Jag berättade om mitt brovaktstorn och hon skrattade och sa att det var ju precis som att bo högst upp i en fyr, precis som muminfamiljen gör i Muminpappan och havet.

Vid midnatt gick vi på diskotek. Efter några vilda danser blev Tove trött och vi tog farväl av varandra. Efter någon vecka fick hon ett långt brev av mig. Hon besvarade det inte.

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    1983-85 var jag informationschef vid Nordiska språk- och informationscentret i Helsingfors, underställt nordiska ministerrådet, som huserade hos finska skolstyrelsen (dvs skolöverstyrelsen) i en avskräckande byråkratisk byggnad. Jag varannanveckopendlade, kom med färjan till Åbo och med tåget därifrån till Saarinens vackra järnvägsstation, vandrade förbi Finska Teatern och över långa bron som hade (och fortfarande har, kan jag tänka mig) spår i graniten av kulor från inbördeskriget.

    Sedan kryssade jag över Hagnästorget där polisen i den tidiga morgontimmen hade fullt sjå att hysta in polityrgubbar i sin svarta maja, uteliggarna som höll sig hjälpligt varma med rödsprit. Och så var jag framme i den byråkratiska högborgen där strikt hierarki rådde, också i matsalen: cheferna för sig, mellancheferna i sina grupper, sekreterarna på sin kant. Som neutral svensk rörde jag mig friare, och vårt centrum var ett vattenhål i den byråkratiska öknen, folk kom ofta ner till vårt bibliotek, och till våra kaffepauser.

    Första veckan jag var där och bekantade mig med blivande kolleger, alla lika trevliga och förekommande – min chef hette lämpligt nog Pirkko Ruotsalainen och hade därmed kunnat försvenska sitt namn till Birgitta Svensk – bodde jag några nätter på det överdådiga Palace hotell nere i hamnen; där bodde samtidigt Umberto Eco vars Rosens namn gjorde sitt segertåg överallt. Han var väl inbjuden att hålla föredrag på Helsingfors universitet i något semiotiskt ämne, och dessutom framträdde han säkert på Akademiska Bokhandeln som höll sig med en särskild författarscen (lite senare upplevde jag bland andra Joseph Heller där). Till frukosten på hotellet svepte han in i slängkappa och bredbrättad hatt, med ett entourage av yngre män.

    Till de roligare inslagen i min nordiska vardag den gången hörde att arrangera seminarier på Hanaholmen, det fina kulturcentret som ligger på sin holme i Esbo just bortom Helsingfors stadsgräns, det vållade vissa transportproblem. Dit kom nordiska författare, alla på gott humör särskilt efter det superba smörgåsbordet, och på kvällen bastubad, simning i den stora bassängen, och grillkorv – vi följde en trevlig fastslagen ritual.

    En av gästerna västerifrån var just Elsa Grave som jag fortfarande kan se framför mig med sitt yviga hår, och för mitt inre öra höra hennes nordvästskånska tonfall. Hon var bra på att läsa upp sina dikter. Det är väl tänkbart att Svinborstnatt var en av dem, fast jag inte minns om hon läste upp den då och där. Inte heller kommer jag ihåg om det var i februari 1985 – kan hon ha varit där redan något år tidigare? Om hon framträdde med sina kolleger i samlad trupp borde jag ha något minne av det.

    Hursomhelst, att Elsa Grave varit i Helsingfors (med eller utan en yngre manlig assistent den gången jag såg och hörde henne låter jag vara osagt) kan jag intyga:

    ”Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

  2. Cyklar ut i det regnskimrande Lund, Stadsparken, Harlösabanan, Botan och slutligen Bantorget där jag stannar för en fika på Espressohouse. När jag ställer cykeln ser jag att mitt emot caféet står ett gäng unga personer som trots förhållandevis fräscha kläder verkar ”ha fallit ur systemet”. En smal, gänglig tjej iklädd jeans med hål på knäet, ny vadderad himmelsblå jacka och en magentafärgad stickad mössa, över vilken hon fällt en gråmelerad huva, håller i kopplet till en valpaktig beige/vit pittbullterrier. Hunden hoppar upp på en av parksofforna som står i rader på torget med sin mattes medgivande. Hennes kontakt med hunden är vänlig och självklar. Hon är den enda kvinnan i en grupp med 6-7 män. De verkar vara i ungefär samma ålder, röker, samtalar, dricker öl, klappar hunden. Det är något hos kvinnan som verkar bekant. Medan jag låser cykeln ser jag bilden av kvinnan med bulldoggen. Hennes foton ställdes ut på Fotografiska i Stockholm i ett projekt där Stockholms Stadsmission deltog. Josefine. Ja, tänkte jag, Josefin i Jan Henriks bok Kull. Om jag haft kameran med skulle jag bett att få fotografera henne och hunden på soffan. Går fram till dem, hälsar och berättar mina fototankar för den unga, vackra kvinnan vars blekta hår sticker oregerligt fram ur mössan. Hunden hoppar ner från parksoffan. ”Kom hit och hälsa”, kallar ”Josefine” på hunden. Och hunden lufsar valpaktigt fram till mig. Den är 7 månader och heter Budda.

    Vinkar hej och går in på caféet. En enkel espresso och SDS. Medan jag sitter bekvämt tillbakalutad i den mjuka fåtöljen, smuttar kaffe och läser tidningen, går en ölflaska laget runt bland dem därute. ”Josefine” räknar pengar med gruppen av män runt sig. Plötsligt är de borta, en ensam man rör sig i rask takt mellan papperskorgarna invid parksofforna.

    När jag kommer hem är det ditt reportage från Litteraturfestivalen i Helsingfors, tillsammans med Elsa Grave, som kommer upp på dataskärmen när jag går in på fb!

Kommentera: