Götaplatsen, Konstmuseet och Konsthallen - alla från Jubileumsutställningen 1923 (Wiki Commons)

När författaren Zacharias Papantoniou kom till Göteborg och sedan reste till Stockholm

Göteborgsutställningen stod öppen för allmänheten från maj till oktober 1923. Utställningen besöktes av 4,2 miljoner varav 41 000 utländska besökare. En av dem var Zacharias Papantoniou.

Om jag till att börja med väljer ett svenskt perspektiv och går tillbaka till vad som skrivits om Göteborgsutställningen i pressen, finner jag överraskande mycket kritik mot utställningen. Den ansågs cementera klassamhället. Beslutet om att utställningen skulle bli av klubbades i ekonomiska kristider. Arbetet med det storvulna projektet kantades av arbetarstrejker och protester. Dessa fortsatte även många år senare. Så fort en krissituation uppstod och ekonomiska medel saknades skyllde man på Göteborgsutställningen.

Zacharias Papantoniou

Zacharias Papantoniou

Det var mycket som slog fel och som ingen hade förutsett. Eftersom det regnade 111 dagar av de 161 som utställningen var öppen kom mindre folk än väntat och underskottet på över 10 miljoner euro (omräknat i dagens penningvärde) motsvarade hela den samlade budgeten för utställningen. Det tog många år innan Göteborg hämtade sig ekonomiskt från detta. Men precis som Papantoniou skriver utgjorde utställningen en injektion rent arkitektoniskt, som präglar Göteborg än i dag. Många prominenta byggnader, exempelvis Göteborgs Konstmuseum och Konsthall, byggdes just för jubileumsutställningen.

Men Papantoniou var ingen kritisk ekonom, han såg annat, sådant som låg bortom, eller kanske snarare hitom siffrorna. Han var inte heller någon naiv utlänning som lät sig hänföras av allt nytt han såg utan en van resenär, bland annat bosatt tre år i Paris. Regnet bekymrade honom föga. Och han beskriver utställningen med en detaljrikedom och en hänförelse som saknar motstycke i svensk press och litteratur.

Jag minns när jag under mina första resor till Aten undrade varför alla människor var så arga på varandra. Och på färjorna ut till öarna klev försäljare av mandelpita ombord och skrek ut vad de kostade med en röststyrka så stark att det höll på att slå lock för öronen. I Sverige är vi mera lågmälda. Med undantag för fotbollsarenor, pubar, väckelsekyrkor och demonstrationer är decibeltalet lågt i den svenska offentligheten. Där har nog inte mycket förändrats sedan Papantoniou var här 1923 och fröjdades över hur ordnat och städat allt gick till, att man slapp maskinbuller och skrikande gatuförsäljare och i stället i små stånd kunde köpa svalkande läskedrycker av leende flickor.

Ord som ”planering”, ”genomtänkthet”, ”ordning”, ”organisering”, ”metodiskhet” återkommer ständigt i Papantonious reportage från Sverige. Att en så stor utställning kunnat byggas utan att ett enda träd i Göteborg skadats imponerade storligen på honom. Det var i hans ögon ett mått på hur viktig naturen är för det svenska folket, detta att man till och med i det innersta stadslandskapet hade naturen som måttstock.

Från Jubileumsutställningen 1923

Från Jubileumsutställningen 1923

För Papantoniou börjar äventyret redan på Centralstationens restaurang där ett dignande smörgåsbord dukats upp och där han till sin häpnad ser svenskar gå runt bordet och lägga upp korv och sill på samma tallrik. Han beskriver rätterna och stämningen med en noggrannhet och ackuratess som vi själva nog bara kan hoppas finna hos Strindberg. Nästa steg är att bege sig till hotellrummet och även detta hänför Papantoniou. Ja, efter ett antal sidor inser jag att om jag vill läsa om något som denne grekiske Sverigeresenär inte tycker om i mitt land så får jag söka någonstans, kanske i något privat grekiskt arkiv, bland dagböcker och brev som Papantoniou skrev till särskilt förtrogna. I de texter av honom som jag fått till läsning lyser nämligen all kritik med sin frånvaro.

Från Göteborg fortsätter resan till Stockholm och här växer hänförelsen ytterligare. Stockholm är granitens och järnets stad. Sjön Mälarens glittrande vatten, de bländvita ångbåtarna som tuffar ut i skärgården eller in till Drottningholm, så nära stränderna att man kan stå på däck och nudda vid tårpilarnas grenar som hänger ut över vattnet. Allt detta gör Papantoniou lycklig. Hans bästa råd till läsaren är att ställa sig högst upp på någon av Stockholms alla broar och se ut över staden. Grekiskan borde vara ett aningen klumpigt instrument för att fånga alla stadens nyanser, så långt från de hellenska, kan man tänka, men så är inte fallet. För äldre svenskar förmedlar Papantoniou ett svunnet, nästan bortglömt Stockholm, så som vi andra endast sett det i konsten och i gamla filmer. Med sitt vackra, sensuella språk målar han upp blekhyade jungfrur som badar i strandkanten, husen längs Strandvägen, villorna ute på Djurgården, grosshandlarvillorna i skärgården med punchverandor och lusthus. Vad han än skriver om finner han renhet, ordning och proportioner.

Jag undrar ibland över balansgången mellan journalisten och författaren Papantoniou. Jag minns en svensk flygkapten, ordförande i kolonilotternas förening, som på min skrivarkurs skrev underbart roliga och ganska elaka texter om alla intriger och fiendskaper som kunde frodas bland kolonistugeägare. Efter kursen gav han mig ett exemplar av kolonilottsnytt, en liten tidning som han var kåsör i. Hans kåserier där var småtrevliga och fullkomligt harmlösa. Det förstod jag ju att de texter som han egentligen ville skriva och som han faktiskt skrev också på min kurs – dem skulle han aldrig våga publicera. Kanske hade Papantoniou som journalist uppdraget att servera läsaren positiva reportage från andra delar av världen. För hur är det möjligt att han inte fann någonting alls att kritisera eller misstro?

Paul Fischer (1860-1934) - Højbro Plads, København (1921)

Paul Fischer – Højbro Plads, København (1921)

När Papantoniou kommer till Danmark blir han lika hänförd som i Sverige. Nu är det mejeriproduktionen som fångar hans intresse. Danmark producerar förstklassiga ägg, ambrosiaaktigt smör och bacon – grunden för en riktig engelsk frukost, och så gott att England blivit helt beroende av Danmark och detta land stort tack skyldigt för att engelsmännen kan börja dagen på ett så förträffligt sätt.

Papantoniou lovprisar den stränga kontrollen av alla mejeriprodukter och alla krav som måste uppfyllas vad gäller vattenhalt, renhet etc. Danmark hyllas som ett föredöme inom lantbruket och för sin kvalitetsmedvetna produktion av mjölk, smör och fläsk. Texterna skriver fram en annan tid, med andra förutsättningar och idéer. I dag skulle en utsocknes besökare kanske råda Danmark att istället satsa på odling av sojabönor och minskad köttproduktion. Han skulle kanske inte heller tala bara om kvalitetskontroller och renhetskontroller utan även lyfta fram mer psykologiska aspekter, som djurens välbefinnande, att de får gå fritt, att man inte tillsatt antibiotika och bekämpningsmedel i djurfodret osv.

Om svenskarna står för renhet, måtta och ordning får danskarna beröm för sin ordning och samverkan. Deras kooperativ framhävs som ett föredöme. Jordbruket är småskaligt, man utnyttjar begränsade resurser och begränsat utrymme på ett klokt sätt och visar prov på stor anpassningsbarhet till skiftande omständigheter.

Papantoniou hinner även hälsa på hemma hos den danske filosofen Harald Høffding (1843-1931). Denne på sin tid internationellt kände filosof har till Papantonious häpnad aldrig varit i Grekland eller Italien och lämnar sällan sitt arbetsrum där han 82 år gammal sitter och skriver på en lärd bok om Platon. Nyss har han haft besök av den indiske poeten Tagore som förstås bjudit honom till Indien men även den resan har han tackat nej till. Han har det bra där han är. För att skriva om Platon behöver man inte sitta i Aten.

Harald Høffding

Harald Høffding

Papantoniou ser det som ett tecken. I hans ögon är Danmark ett land där folk klarar sig själva till skillnad från i länderna vid Medelhavet, som Frankrike eller Grekland, där man förväntar sig allt från staten. Enligt Papantoniou definieras den danska staten utifrån vad den kan göra. Den sydeuropeiska staten definieras utifrån vad den inte kan göra. Se där anledningen till danskarnas lycka…

Annars är Papantoniou sparsmakad med grekiska jämförelser. Kanske inser han att de inte behövs, den grekiske läsaren kan själv göra dem. På sätt och vis är han, åtminstone i ett svenskt perspektiv, något av en modern Pausanias. Varför? Jo, han lägger märke till varje liten detalj – sådana som en svensk reporter från samma tid aldrig skulle ha nämnt eller dröjt sig kvar vid – för att de var så självklara att man inte ens reflekterade över att skriva ner dem, de ansågs inte behövas för att förstå framställningen. Därför bidrar texterna till att vaska fram ett svunnet Skandinavien, sett genom en lins som i våra ögon i dag tycks vara tonad i rosenrött men som hjälper oss att återknyta kontakten med ett förflutet som vi delvis har tappat ur sikte och inte riktigt förstår längre.

Naturkatastrofer, krig, svält, straffkolonier, brottslighet, terrorism, migration… är sådant som saknas helt. Samma idyll han finner på Skansen eller på Göteborgsutställningen tycks omfatta hela Skandinavien. Han nämner inte ens mörkret och kylan i Sverige. Sverige har förvandlats till ett Idyllien, ett Schlaraffenland, paradiset på jorden.

Greker som läser de här texterna i dag kommer nog mest att uppfatta dem som ett försök att skildra ett utopia snarare än en realitet. Även jag som svensk kan trots en hög grad av igenkänning störa mig på den naiva tonen och vilja berätta för honom om alla skandalerna som kantade Göteborgsutställningen, om att ”Skansen” ibland används som skällsord för ”inskränkthet” samt att hans texter inte längre berättar om hur Europa av idag ser ut. Ett världskrig, ett kallt krig, terrorism i Guds namn, miljöförstörelse, ekonomisk kris och klimatkris är sådant som drastiskt har ändrat förutsättningarna för Europa. Men om man läser Zacharias Papantoniou för just det han skrivit och låter bli att snegla på det som utelämnats, om man möter hans hänförelse som resulterat i så många fascinerande bilder, måste man ge honom heder av att ha räddat ett stycke levande svensk historia åt eftervärlden, även om det kanske har bidragit till det seglivade och inte helt rättvisa ryktet om att Sverige är det bästa landet att leva i på denna jord.


Jan Henrik Swahn

Jan Henrik Swahn

Författare, översättare och skribent. För en tid sedan kom hans översättning av Olga Tokarczuks Löparna och dessförinnan en antologi grekiska noveller, Grekland berättar. Fikonträdets sång. 26 noveller.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: