När är en poet skald?

Jean-Honoré Fragonard - "Inspiration"

Jean-Honoré Fragonard - "Inspiration" från 1769

Av MERETE MAZZARELLA

Jag har funderat på frågan i några veckor, ända sen jag hörde litteraturvetaren Anna Cullhed – forskare vid Svenska Akademien – tala (eller som vi av nån för mig obegriplig anledning numera alltid säger: prata) om Bengt Lidner – ”tårarnas poet” som hon i sin rubrik kallade honom även om hon sedan under själva föredraget satte ett frågetecken efter epitetet.

Bengt Lidner kallade själv sina dikter för skaldestycken och Anna Cullhed menar att det är en skillnad mellan att vara poet och att vara skald: en skald är mer inspirerad, mer naturlig eller naturnära.

Jag kan inte bedöma om hon har rätt. Däremot vet jag – liksom alla finländare – vad en nationalskald är.

Det vet man inte i Sverige. Bara unga nationer har nationalskalder: Sverige och Danmark behöver ingen nationalskald men Finland har Runeberg. En nationalskald är folklig – eller åtminstone folkligt sinnad. Han är  konstruktiv, nationsbyggande, överhuvudtaget uppbygglig (en Strindberg, en Ibsen och en Kierkegaard är alla för utpräglat ironiska för att vara nationalskalder.)

En nationalskald är självklart just en han: man måste vara man, kanske rentav en patriarkalisk man, för att kunna bygga något så tungt som en nation (en Edith Södergran, en Astrid Lindgren eller en Tove Jansson är alla mycket lästa och älskade men nationalskalder är de inte.)

En nationalskald skapas av behov i sin samtid och hans betydelse haussas upp av samtiden. När Runebergs Samlade Skrifter började komma ut  på 1870-talet presenterades han såhär:

”Johan Ludvig Runeberg äger ett namn, som i våra dagar har mäktigare klang än kanske något annat, tillhörigt nutidens män. Grunden härtill är enkel och klar. Han är det finska folkets levande skyddsvärn, den manligt förtröstansfulla bilden av dess folkande, med all dess undergivna, men dock modiga samt av omutlig rättskänsla ledda motståndskraft och trofasthet, han är det svenska språkets utan gensägelse främste nu levande tolk inom diktens förklarade rymd; han är nordens och den västerländska odlingens mäktigaste utpost mot öster; han är i vår jämförelsevis diktfattiga tid ett av världens yppersta skaldesnillen, vida omkring bekant och älskad, ej blott i norden, utan i en stor del av det bildade Europa.”

Jo, det är lätt att dra på mun nu – och det är intressant att föreställningen om Finland som utpost mot öster finns redan här – men det kan inte hjälpas: också för min generation är Runeberg inte bara nationalskald utan Skalden.

Edith Södergran har naturligtvis aldrig kallats skald men litteraturvetaren Gunnar Tideström som skrev hennes biografi kallade henne skaldinna. Fast oftare har hon kallats poetissa.

Jag vet inte om det är stor skillnad mellan att vara poet och skald men det är helt klart stor skillnad mellan att vara skaldinna och poetissa.

Själv har jag genom åren inte varit odelat förtjust när jag kallats kåsör men värre var det den gången jag kallades kåsös.

Det var av  Göran Schildt och även om jag senare lärde känna honom och kom att uppskatta honom har jag aldrig helt förlåtit honom.

1 kommentar

  1. Kjell Hedman says:

    Huvudet på spiken

Kommentera: