Nalle Valtiala – Humboldts papegoja

François Dubois (1790–1871) - Allegori över Amerika
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Papegojan som i Nalle Valtialas senaste roman (Ellips förlag) ledsagar den tyske naturvetenskapsmannen Alexander von Humboldt på hans sydamerikanska färder kring 1800 följer med honom tillbaka till hans tyska slott, och där dör den, likt sin herre mätt av år och dagar. Flera skilda teman slås an i boken: botanisternas upptäckariver i exotiska trakter, europeiska etnografers insamlingar av skelett som håller på att gå illa när man skändat indianernas gravar, levande och i synnerhet döda språk, skapelsemyter i koncentrerad förkortning, västerländskt självgott bättrevetande i mötet med så kallade primitiva stammar.

Man får veta mycket om flora och fauna, detaljer om både växtgiftet curare och om kryddan angostura, besked om höjden över havet för Chimborazo och andra vulkaner och bergstoppar, i en fakticitet som man kan förvänta sig av en bok om en expedition med vetenskapliga pretentioner, här visserligen med bara tre medlemmar. Förutom Humboldt uppträder hans franske assistent Aimé Bonpland, båda med fast förankring i en historisk verklighet. Den tredje i sällskapet, den infödde Zerepe som nog är fiktiv, är lika trovärdig. Till all lycka är han mera praktisk än de, särskilt när översvämningar gör deras kanotfärder livsfarliga.

Papegojan ser allt, och den bevarar i sitt minne allt den hört av en mängd olika indianspråk. Romanen resonerar om ords ursprung och släktskap: ”Ord, bärgade från den andra sidan/ Döda ord./ Ännu vid liv.” Om de orden, exotiskt ljudande, är fritt uppfunna eller om de grundar sig på språkliga fragment är en fråga som man gärna bollar över till en professionell språkhistoriker liksom man överlåter åt den insatte att granska bokens invecklade matematiska formler för skilda slags beräkningar. Bilder från det förgångna vävs samman i skapelsemyter, kärleksmöten och den återkommande synen av en ung kvinna endast klädd i sitt mörka utslagna hår: ”bilden upprepas tusenfalt genom historien/ med nya aktörer mest varje gång/ och samtidigt desamma…”

Den stilistiska briljansen i denna roman som ibland är tät som den sydamerikanska djungeln är påfallande: spanska och franska blandas med finlandsvenska dialekter och spillrorna av försvunna språk. Inte minst imponerar Nalle Valtialas uppdrivna skicklighet att skriva 1700-talspasticherande epistlar. Sådana brev skickar Alexander hem till sin broder, språkforskaren Wilhelm i Berlin. Om man skulle lockas att tro att de är autentiska ska man nog betänka vad som står både på och mellan raderna: ”Varken detta brev eller något av de andra kommer att nå sin adressat.”

Wilhelms dotter Gabriele vårdar sin farbror under hans sena år, ömt och uppmärksamt, fram till hans död 1859. Papegojan har avlidit två år tidigare och blir då genast uppstoppad. Men inte ens i den skepnaden har den evigt liv. ”En vacker dag, det kan ha varit i början av det tjugonde seklet, var fågeln jämte fundamentet plötsligt borta, som om den aldrig stått där på sin kakelugn. Mycket snart föll den också i glömska, tillsammans med det gåtfulla tungomål den behärskat, som den sista varelsen på jorden. En vacker dag kommer också namnet Alexander von Humboldt att vara utsuddat ur historiens bok”. Jo, men inte än.

Hur långt bortom Helsingforsförorten Grankulla Nalle Valtiala rört sig och vilka alla hans källor kan vara överlåter jag åt andra att bedöma. Vare nog sagt att hans roman om Humboldt och hans papegoja är sällsamt fascinerande, förtätad och mångtydig om än det bara handlar om en av många fotnoter i historien. Knappt är man klar så börjar man läsa den på nytt.

_____________

Rachel Berwick ©

Rachel Berwick ©

– Klicka här för att se en installation av Rachel Berwick med utgångspunkt i Humboldt och hans papegoja
 
 

 

 

 

 

 

 

Kommentera: