I min grekiska olivlund får jag besök av Élise Bétremieux som har ett litet bokförlag i staden Saint-Omer, nära den belgiska gränsen. Böckerna hon ger ut är små, estetiskt tilltalande föremål. Ett pilljobb utan like, som om jag skulle sälja min egen olivolja i små flakonger, vars tunna halsar i ett tidigt skede och under stor möda trätts över en oliv som sedan fått växa sig stor inuti flaskan, så att man undrar: hur är det möjligt?
Jag får två böcker av henne, båda handgjorda. Köper man dem via nätet kostar de 27 euro styck plus frakt. Med tanke på det fina papperet av flera olika slag, illustrationerna, alla små snören, insydda trådar – det enda man får stå för själv är sprättkniven – och själva den litterära texten, är det en gåta hur hon kan få verksamheten att gå ihop ekonomiskt.
De två böckerna jag fått och som ledigt ryms i en jeansficka eller ett fack i handväskan är Les ailes grises (”De grå vingarna”) av Thomas Vinau och en diktsamling av Éric Sarner, illustrerad av René Botti, som består av 22 dikter utgående från tarotkort. Båda lockar omedelbart till läsning, inte minst Thomas Vinau som i korta meteorologiska anteckningar bygger upp en stämning av underlighet, vari han påminner inte så lite om Edgar Allan Poe.
Min spontana tanke är att Élise jobbar gratis arton timmar om dygnet, i en verklighet som ligger milslångt från Sveriges författarförbunds agenda. Élise bekräftar delvis mina farhågor. Hon kan inte ta ut så mycket i lön men kan å andra sidan inte tänka sig att göra något annat i sitt liv. Allt handlar därför om att då och då ge ut en bok som täcker förlusterna för, låt säga, de senast utgivna tio böckerna. ”Vinstboken” kan för hennes vidkommande vara att hon erbjuder ett konstmuseum att sammanställa deras katalog, kanske att ge ut en hel konstbok åt ett galleri. Här handlar det inte bara om arbete utan om segdragna förhandlingar. Vem tar den ekonomiska risken? Vilka krav på prestation och motprestation är rimliga? Vad kan ett litet förlag utan ekonomiska resurser erbjuda? Ja, kanske en upplaga som köparen får sälja efter eget skön, utan att behöva redovisa något.
I en samtid där alltfler författare och läsare tycks hänvisade till en osäker och svåröverskådlig nättillvaro tar Élise ett steg tillbaka och erbjuder oss boken som fysiskt och konstnärligt objekt. Diktsamlingen ”De grå vingarna” får jag i en vikt brun papperspåse med en så vackert kalligraferad förslutning att jag knappt nänns öppna den. Sedan visar den lilla boken sig vara fjättrad med små rep och råbandsknopar. Det vill till en hel del pyssel innan jag får loss dessa. Och då visar det sig att jag fortfarande inte är framme vid texten. Illustrationerna är tillgängliga när jag bläddrar men för att komma åt att läsa texten måste jag första sprätta boken. Élise berättar med en grimas att kanske var femte köpare låter bli att sprätta boken och ser den mer som ett investeringsobjekt.
Jag frågar hur hon hittar sina författare – eller om det är de som hittar henne. Hon säger att det nästan alltid ligger ett möte bakom, eller att hon blir berörd av någons text eller bilder. Hon får förstås icke beställda manus skickade till sig men än så länge har det inte resulterat i någon utgivning på hennes förlag, éditions les Venterniers.
Det har precis som i Sverige uppstått en allt tydligare segregering bland författarna i Frankrike, och faktiskt bland förläggarna också. De författare som ges ut på små förlag ser sig som de enda kvarlevande garanterna för att det litterära arvet hålls vid liv och anser att det är litterärt självmord att komma ut på något av storförlagen. Det är som att självmant sätta på sig åsnestrut. De författare som däremot kommer ut på storförlag som Gallimard, med en garanterad minimiupplaga på kanske fyratusen exemplar, tar naturligtvis lätt på sådan kritik, skrattar om de får se något kul på väg till banken, och betraktar de sura reaktionerna som utslag av ren och skär avundsjuka.
Så här var det inte för 20 år sedan! Författare har naturligtvis i alla tider både hyllat och förtalat varandra men inte avfärdade man så lättvindigt de stora förlagen som man gör nu.
Det har blivit allt enklare att ge ut böcker och allt svårare att få dem lästa. Småförlagen upplever jag ofta som lika ensamma som vissa bloggare. Tappert och envetet formulerar de tankar om världen och inte en enda kommentar får de, inte ett enda ”gilla”. Ingen blick har dröjt vid deras funderingar. Att kunna distribuera sin vara har blivit de stora förlagens privilegium. Problemet är bara att de stora förlagen har blivit av med adresserna till många läsare. Därför blir returerna stora. Nästan alla diktsamlingar de skickar ut kommer i retur. Och då slutar de ge ut dem.
Medan Élise och hennes vän Cyrille reser vidare genom ett Grekland som har landssorg, dyker jag ner i en nyutgiven svensk bok. Jag läser Sven Smedbergs nyutkomna bok med – som han påstår – balkonganteckningar från huset i Hrysokellariá (det betyder guldkällarna och kan eventuellt anspela på att byn haft god tillgång på ljuvligt vin i svalt placerade tunnor). Jag förväntar mig en serie lättsamma eller tungsinta betraktelser över livet i Grekland. Men Smedberg tycks mena att för att över huvud taget kunna yttra sig om landet i fråga så måste man rådfråga kloka föregångare som historikern Pausanias och försöka se kopplingarna mellan antiken, frihetstiden, andra världskriget, inbördeskriget och juntan. Först med de historiska trådarna uppsamlade kan man syna dagens Grekland i sömmarna.
Någonstans skriver Smedberg att han måste veta vilka som seglat i viken som han har utsikt över för att han ska kunna njuta tillfullo av utsikten. Det visar sig att i princip världens alla stormakter har seglat i viken som han ser från sin lilla balkong. Och även landvägen har de dragit fram. Men de historiska kartorna är godtyckligt ritade och att till exempel försöka resa i Fredrika Bremers fotspår visar sig nästan lika ogörligt som att följa Gudarnas och halvgudarnas vandringar. Man kan följa dem i tanken men inte på kartan.
Smedbergs bok är av det slaget som jag har svårt att släppa och som jag vill diskutera med andra. Det kommer jag lyckligtvis att kunna göra, för Smedbergs bok går åtminstone delvis att återge i samtal med någon som inte har läst den. Jag kan berätta hur den är uppbyggd, om Smedbergs lätta hand med gudarna, hans eminenta förmåga att visa att historiska sanningar är ren myt och gudasagorna ibland rena historiken, med en lite torr, ironisk humor, och så hans notoriska vägran att utmana gudarna genom att framhäva sin egen person, nä, inte en enda gång får vi veta om han äter oliver eller nötter på balkongen och vad han sköljer ner dem med, ordet ”jag” förekommer nog bara på ett par tre ställen, förmodligen på grund av slarv, som när Marcel Proust på några enstaka ställen i På spaning efter den tid som flytt missade att radera namnet ”Marcel”…
Smedberg ger ut sin bok på eget förlag och är tillräckligt stor i Värmland för att nå i alla fall en del intresserade läsare. Boken saknar råbandsknopar men är utsökt illustrerad av hustrun Gunilla Brander Smedbergs vävar. Dessa är väl integrerade i texten inte bara genom sina motiv. Sven Smedberg återkommer ständigt till vävandet som motiv och metafor; den manliga varpen och den kvinnliga väften, kvinnligt och manligt.
Men som jag skrivit i en tidigare text på Dixikon – är mitt bekymmer att de flesta bra böcker jag läser kommer ut på små förlag. Jag stöter aldrig på någon annan som läst dem och som jag kan diskutera dem med. Nej, jag måste göra mig ung på nytt, söka mig ner i katakomberna, där de andra småläsarna finns. Och småförläggarna. Och småförfattarna. Eller så får jag sitta kvar i olivlunden och vänta på att ännu en läsare, förläggare eller författare ska ha vägarna förbi. Och helst stanna så länge att de hinner läsa några av de utmärkta böcker jag har i hyllan, Sven Smedberg till exempel, för att sedan diskutera dem med mig.