Något skrivet. Om Pasolini

Pier Paolo Pasolini

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus, 154 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus, 154 kr)

Av IDA ANDERSEN
Författaren Emanuele Trevi, som är verksam i Rom också som litteraturkritiker, debuterade 2003 med romanen I Cani del nulla (ung: Intighetens hundar). Hans Qualcosa di Scritto kan läsas som en skönlitterär biografi eller en essäistisk roman, ett slags fingerad autofiktion som samtidigt är en roande text med högt litterärt anspråk.

I början av 1990-talet arbetar en ung, ironisk författare med att sammanställa intervjuer om Pier Paolo Pasolini i arkivet Fondo di Pier Paolo Pasolini, inrymt i ett hyreshus i den fashionabla stadsdelen Prati i Rom. Berättelsen inleds med författarjagets chockartade möte med chefen på arkivet, den despotiska Laura Betti, en gång skådespelare i flera av Pasolinis filmer, numera både bedagad och överviktig och en ganska tragisk relik av sig själv. Laura Betti ser sig som den enda som kan föra Pasolinis arv vidare medan alla andra i hennes ögon, inklusive författarjaget, är kvinnliga slampor som inte förstår att göra Pasolini rättvisa. Mellan henne och författaren, dessa omaka individer, växer ett platonskt, sadomasochistiskt kärleksförhållande fram som så att säga står i centrum av romanen.

Samtidigt som romanen skildrar denna märkliga relation och även är ett mångsidigt porträtt av Laura Betti, som liksom omedvetet förkroppsligar den ambivalenta relation Pasolini hade med både henne och andra kvinnor är den en närläsning av Pasolinis sista verk, Petrolio som han aldrig hann färdigställa och som utkom postumt så sent som 1992. Den är ingen roman i egentlig mening, eftersom den inte blev färdigskriven utan består av avsnitt i form av numrerade anteckningar, Pasolinis egna kommentarer till texten samt bredvidanteckningar och markeringar för utelämnanden, i princip en avskrivning av hans maskinskrivna manusanteckningar. Petrolio handlar om Carlo, en seriös ingenjör med inflytande i ett italienskt oljebolag. Genom honom kommer Pasolini åt att genomskåda den intima sammanflätningen av politik, finansvärld och underrättelsetjänst i Italien.

Men Pasolini har även andra uppgifter åt sin huvudperson. En dag upptäcker han att han har en dubbelgångare som också heter Carlo. Den andre Carlo är sin namnes förvrängda spegelbild och ägnar sig enbart åt kroppens lustar. Ganska snart förvandlas han till kvinna och så småningom även den andra Carlo. Pasolini låter båda två försätta sig i sexuellt utmanande situationer, den ena underkastar sig sex med tjugo män, en efter en, den andra enbart med en ung och välutrustad man. Med detta grepp undersöker Pasolini såväl metamorfosen och androgyniteten som den underkastade rollen i en sexuell relation, det vill säga att totalt underkasta sig mannens könsorgan. Detta tycktes för Pasolini utgöra passagen in i en extas av ett annat, upphöjt slag än vad som är möjligt i en fast kärleksrelation, ungefär som Pasolini själv till varje pris skulle hitta nytt ungt blod varje natt, och ju längre han drog ut på sökandet desto högre värde tycktes det ha. Med andra ord, menar Emanuele Trevi, handlar denna passage om ett slags initieringsrit och initieringen som företeelse är även ett genomgående tema i Petrolio. På detta sätt kan man även läsa ramberättelsen, med den unge författaren som för en period kliver in i arkivets irrgångar, underkastar sig Laura Betti och till slut landar i en större personlig mognad.

Boken spänner som jag visat över flera plan. Emanuele Trevi är en driven skribent med ett egensinnigt och ironiskt språk som gärna tar ut svängarna i absurda och långsökta metaforer, men han är även en stor litteraturkännare. Genom att läsa Petrolio som ”provokation, bekännelse och utforskning /och/ naturligtvis som testamente” diskuterar han med den som bakgrund berättandet i mer generella ordalag och drar slutsatser om litteraturen av idag, i såväl Italien som Europa, till exempel i vilken grad författarna kommit att bli mer lika (blivit tvungna att underkasta sig?) sina läsare för att få förlagen att publicera deras romaner. Och han menar att vid tiden för Petrolios utgivning skrevs överhuvudtaget inte längre litteratur av en sådan kvalitet och säger att Petrolio tycks härröra från en annan dimension.

Titeln på romanen, Qualcosa di scritto (ung. Något skrivet), är det uttryck Pasolini själv återkommer till för att beskriva det han håller på med när han skriver Petrolio. ”Något skrivet” var för Pasolini ett sätt att undkomma de konventioner som låg i att kategorisera sig som ”berättare” eller det han höll på att skriva inom någon genre. Han ville inte längre vara delaktig i det litterära spelet. ”Något skrivet” kan vara mycket, kan överträda gränser och inordnar sig inte men innebär att ha samma ”intima, smärtsamma relation till orden som det sängvätande barnet har med den våta fläcken som breder ut sig under det.” Pasolinis förhållande till det han skriver bottnar således i en djup skam, men det var enbart där han kunde hitta det sanna – det var där ödmjukheten, underkastandet och alltså initieringen låg.

Hades rövar bort Persefone

Hades rövar bort Persefone

Arbetet i arkivet fortskrider, den unge författaren följer med Laura Betti på olika evenemang och möten hon anordnar till Pasolinis minne och med Pasolinis texter. Under tiden fortsätter Emanuele Trevi att resonera kring Petrolio och Pasolinis övriga senare arbeten, inte minst filmen Salò som Pasolini också gjorde under sin sista levnadstid, och även om han inte döljer sin beundran för Pasolini känns ändå läsningen berikande i ljuset av den tid som passerat sedan Pasolinis död, och med dagens litteraturklimat som bakgrund. Pasolini var och förblir en storhet, en referenspunkt och något för sig, och det tycks ständigt gå att utvinna fler och fler lager ur hans litteratur och verk.

Författarjagets tid i arkiven avslutas med att han reser med Laura Betti till Aten för att genomföra ett program om PPP och med hans texter. Då får han se fresken där Hades rövar bort Persefone, Demeters dotter, för att göra henne till sin fru i dödsriket. Målningen gör starkt intryck på författaren och som en epilog utspelar sig sista delen i boken igen i Grekland, nu år 2011. Då besöker han Elefsina, platsen för en antik religiös fruktbarhetsritual, till Demeters ära, vars utförande ännu är höljd i dunkel. Nu knyts resonemanget med initieringen ihop med denna ritual, vilken Emanuele Trevi menar att Pasolini också kände till och anspelade på i Petrolio som viktig för det han ville säga angående metamorfos, underkastelse och dualiteten död och liv. Det man kan fråga sig efter läsningen av Qualcosa di scritto är vad initieringen syftar till. Initiering till vad då? Själv skulle jag vilja säga till sanningen, till det autentiska, utan vilket ingenting annat är giltigt.

_____________

– Trevi presenterar boken här:
– Trevi i programmet Che tempo che fa:

Kommentera: