Mytens konstitutiva funktion

Akropolis och Parthenon

Av ROBERT AZAR
Jag stiger upp tidigt på morgonen och betraktar trafiken: spårvagnarna i min hemstad som forslar människor från förorterna in mot centrum; och bussarna som snart ska korsa älven och föra arbetare till Volvo och de andra industrierna på Hisingen.

Skarp kritik har riktats mot uniformiserandet av människan i den västerländska moderniteten. Det har talats om den endimensionella människan, hon som lever som död och dör utan att ha levt. Men kanske är det endast genom att ta del av något större, att ingå i mänsklighetens högre sammanhang, som människan blir människa.

Leonard Cohen har i en av sina tidiga sånger beskrivit denna rörelse, som fostran ålägger barnet i alla kulturer:

I finally broke into the prison,

I found my place in the chain.

Dessa ord, liksom alla poetiska formuleringar, överskrider något i vår förståelsehorisont; de tillfredsställer ett dunkelt begär: begäret efter gåtan som inte kan besvaras. Vi är i dag motvilligt mätta; mättade av förklaringar. Å ena sidan staten – den outgrundliga som alltid skall bortförklaras. Å andra sidan staden – en lika föränderlig som oföränderlig plats, med sina minnen och sin glömska.

Från ett kafé i det centrala Göteborg betraktar jag eftermiddagskommersen. Framför mig, på bordet, ligger en bok av den tyske filologen och antikvetaren Wilamowitz-Moellendorf, på sin tid känd som en av de främsta kännarna av den grekiska kulturen och poesin. De gulnande bladen, som någon bibliotekarie letat fram åt mig ur universitetsbibliotekets källare, vittnar om en tid av vilken spåren blott återstår, det sena 1800-talet med dess framstegstro, som kriget skulle vederlägga. På bara några decennier hade världen genomgått en drastisk förändring. Hantverkarna hade förvandlats till arbetare och bundits till industrierna, järnvägarna genomkorsade landskapen, medan tiden mättes av klockans jämna slag. Kyrkan ansattes för allt hårdare angrepp; och tidens progressiva andar visste vad som skulle ersätta prästerskapets ord: Humanism och Vetenskap stod högt i kurs. Snart skulle religionen bli – ”a thing of the past”.

De väckte tidigt min förvåning, medan jag gjorde mina första trevande forskningar i biblioteken, dessa hyllmeter som skrivits om den grekiska kulturen. Jag såg dem framför mig – dessa unga män med världsliga ambitioner och blek hy – som lärt sig deklinera de grekiska verben, som hade en överblick över Athens, Spartas och Thebes historia, och som genom en doktorsavhandling snart skulle vinna en ställning i samhället.

Jag bläddrar i Wilamowitz bok, Griechische Verskunst, utgiven i Berlin 1921, och inser att jag här står inför en gåta i dess egen rätt. Hur har människan, detta djur som kanske skapades av en slump, detta djur som Gud förmodligen har övergivit, kunnat frambringa denna orgie av fotnoter som samtidigt motsvarar ett humanistiskt-vetenskapligt ideal?

Idag börjar även detta ideal förpassas till historieböckerna. Kvar står de klassiska biblioteken, tomma och tömda likt ett hjärta som förlorat tron på kärleken. De döda språken ska dödas på nytt. Och jag frågar mig: Betyder glömskan av antiken att nostalgin nu är verksam med dubbel styrka? Går det att vara humanist utan att ha läst latin? Har alla dessa fotnoter skrivits förgäves?

Den unge Nietzsche, som levde i filologernas tidevarv, varnade för att ett övermått av historia skulle beröva nuet dess skönhet. Därför hyllade han grekerna, som hade levt utan att kvävas av sin historia, och som inte stått i ett vetenskapligt utan i ett mytologiskt förhållningssätt till sina döda. Antiken har blivit en tillflykt för de ensamma som vänder sig bort från modernitetens plattityder och för dess bristande förståelse för mytens livgivande kraft. Genom läsningen av grekernas poesi försöker de återupprätta bandet till det obegripliga även i industrialismens tidsålder.

Redan Goethe, som var förtrogen med ångans doft, skrev i ett brev hur han ”levde i Pindaros”. Successivt ersätter datorerna mästarna, och powerpoint-presentationerna den bildades fria tal. I det antika Grekland, denna fresk som endast bevarats i beskrivningar, hägrar en fristad från normalitet, uniformitet och endimensionalitet. Rymmer nostalgin efter Grekland just en längtan efter att återupprätta myten? Och är längtan efter myten nödvändigtvis en längtan bort från vetenskapen, eller är det en längtan bort från en viss typ av vetenskap, som är blind för mytens konstitutiva funktion för allt mänskligt liv?

Mytens plats, det är inte bara en plats, utan en instans, omgiven av ceremonier som inbjuder till tro, en tro som människan kanske behöver för att kunna leva och dö i värdighet. En tro som förbinder henne till det outsägliga ursprunget, där den genealogiska linjen förlorar sig i ett ändlöst och heligt mörker. Antikens Grekland är emellertid inte synonymt med detta outsägliga ursprung, utan en kultur i sin egen rätt, en framskriden kulturepok med sin egen nostalgi. Västerlandet förlorar successivt förbindelsen med det antika Greklands mytologiska kraft. Jag talar både om Grekland som myt och om Greklands myter.

Här vidrör vi en av de grundläggande frågorna, vilken berör förståelsen av samhället i stort. Ja, hur föreställer sig ett samhälle sitt ursprung? Hur skriver det sin historia? Och vad händer när vetenskapsmännen övertar denna uppgift från prästerna och konstnärerna?

Det har nu blivit kväll. Solen har gått ner. Med ytterligare en dag har avståndet till antikens Grekland ökat.

___________

  Denna text finns också som radioprogram här och på Kulturkvarten.se.

  Lyssna på Kulturkvartens alla program här:

5 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Tack för en fascinerande essä (eller inledning till en essä)! Jag hoppas få läsa och lära mer av dig.

    Men jag tror inte att det blir vetenskapsmännen som skriver vår tids myter. Det är politikens furstar som förgäves försöker överta uppgiften i konkurrens med allt strunt som fyller våra media. Kanske är vi dömda – eller fria – att försöka klara saken själva, var och en för sig. Det kan nog gå, med Nietzsche och Kundera på nattygsbordet. Men hur ska det gå för samhället?

  2. Robert Azar says:

    Hej Peter,

    tack för din kommentar. Frågan om vem som kommer att skriva historien och vår tids myter är relevant. Kanske kan man se det som att det finns fyra olika sfärer, väsensskilda men likväl djupt sammanvävda, där dessa frågor utforskas: vetenskap, massmedia, politik och konst. Och allt tyder på att det konstnärliga utfrågandet av tillvaron har förlorat sin förankring i institutionerna, inte minst inom skolväsendet. Och då kan man vidare fråga sig, som du gör, hur det skall gå för samhället i stort.

  3. Robert Azar says:

    Jag ser för övrigt fram mot att läsa Lanzmanns ”Haren i Patagonien” i din översättning.

  4. Kaj Genell says:

    Som not vill jag bara tillfoga att det, enligt många, är en mycket god metod att börja studiet av en bok med läsande av noterna.

Kommentera: