När Berlinmuren föll 1989 tycktes det gränslösa samhället ha kommit för att stanna. På senare tid har det dock ifrågasatts, allt starkare röster talar för återupprättandet av isolationistiska nationalstater, och det tycks nu vara dags för en ”murarnas återkomst”. Men historiskt är gräns- och murvärlden regel snarare än undantag. I sin bok Welt aus Mauern ger den tyske författaren Tobias Prüwer på bara drygt hundra sidor en mångsidig bild av murens kulturhistoria.
Den 9 November 1989 föll Berlinmuren, och med den en hel världsordning. Man talade om ”historiens slut”, att den liberala demokratin slutgiltigt vunnit de stora ideologiernas kamp och att mänsklighetens uppgift hädanefter främst skulle handla om att implementera det bokstavligen gränslösa samhällssystemet på global nivå. Men på senare år har som bekant en tilltagande oro för och ett missnöje med den politiska, ekonomiska och kulturella internationaliseringen brett ut sig, i synnerhet hos dem som inte bara betecknar sig som globaliseringens förlorare, utan de facto också är det.
I allt bredare folklager runtom i västvärlden har befrielsen från rädslorna, vreden och ”orättvisorna” kunnat skönjas i den politiska viljan att sluta sig samman inom den suveräna och mer eller mindre isolationistiska nationalstaten. Kort sagt, den frihetliga hallelujastämningen från 1989/90 verkar nu gradvis ersättas av en ”murarnas återkomst”, inte minst mot bakgrund av senare års flyktingströmmar och integrationsproblem. Donald Trump har som bekant lovat sina väljare att bygga en mur mot Mexiko, Israels säkerhetsbarriär/”apartheidmur” på Västbanken (definitionerna går förstås isär) är ännu under konstruktion, för att nämna blott två exempel på de omkring 70 stycken nationella gränsmurar som finns runtom i världen just nu (fem gånger fler än vid tiden för Berlinmurens fall).
Historiskt betraktat är just denna gräns- och murvärld dock regel snarare än undantag; världshistorien är full av demarkationslinjer, palissader och barriärer, och där i synnerhet muren alltid utgjort ett motsägelsefullt fenomen: ett skydd som också avvisat, ett fängelse som spärrat in, en mäktig skepnad som genererat såväl trygghet som skräck. ”Man kan läsa av ett och annat om världens tillstånd genom att studera murarna”, skriver den tyske journalisten och författaren Tobias Prüwer i sin nyligen utkomna bok Welt aus Mauern. På bara drygt hundra sidor får läsaren mycket riktigt också en mångsidig bild av murens kulturhistoria. Det handlar om muren som metafor och konkret fenomen, om dess fysiska och mentala inverkan på samhället, politiken och konsten, från sumeriska stadsmurar till Pink Floyds konceptalbum ”The Wall”.
Ur olika perspektiv ställer Prüwer det historiska faktumet att människan sedan urminnes tider byggt murar mot den lika obestridliga omständigheten att murarnas löfte om skydd och avskiljande aldrig helt kunnat infrias. Även den mänskliga mobiliteten har alltid varit ett normaltillstånd, och inte ens den väldiga kinesiska muren lyckades på sin tid hindra människor från att hitta en väg över, under eller genom skyddsvärnet. För att inte tala om alla de mer eller mindre fantasifulla flyktförsöken (omkring 5 000 lyckosamma och 300 dödliga) under Berlinmurens 28 år. Här erinrar man sig hur begreppet ”murroman” blev ett dominerande begrepp i den tyska samtidslitteraturen de närmaste två decennierna efter Berlinmurens fall, och där moderna klassiker som Christa Wolfs ”Der geteilte Himmel” och Peter Schneiders ”Murhopparen” på sin tid lyckades gestalta alla möjliga implikationer av muren och det tudelade Tyskland, såväl symboliskt och psykologiskt (”muren i huvudet”) som rent faktiskt.
Behovet av murar – Prüwer talar om ”domesticeringen av rummet” – tycks alltså hos människan vara lika starkt som lusten att ta sig förbi eller rentav rasera dem, vilket åter igen befäster murens janusansikte: inkluderande/uteslutande, tillhörande/främmande, laglig/förbjuden, normal/avvikande, en yttring av såväl makt som vanmakt. Med stöd av inflytelserika kontinentalfilosofer, stjärnsociologer och konstteoretiker som Michel Foucault, Zygmunt Bauman och Joseph Beuys granskar Prüwer också muren som bild och som materiell kulturhistorisk artefakt. Det medför också att begreppet ”mur” i boken vidgas allteftersom, och kan hänsyfta på allt från Trojas murar, Romarrikets limes och dagens diskussioner om ”Fort Europa” till den ”inhägnade naturen” i medeltida trädgårdar, forna tiders ”pestmurar” och vår tids grindsamhällen och ”getton”. Däremellan sticker Prüwer förvisso också in exempel på historiens avlägsnade murar, med rivandet av de gamla befästningsvallarna runt Wiens innerstad och grundandet av den cirkulära paradgatan Ringstrasse på 1860-talet som ett utmärkt exempel på hur man i perioder tvärtom valt att ”öppna” världen och främja det dynamiska framför det statiska.
I kapitlet Raumteiler: Ordnung der Mauern behandlas muren som konkret byggnation och som ”strukturlinjer i kulturlandskapet”, men också hur visionära idéer om det perfekta samhället – från Thomas Mores Utopia till DDR – oftast framställts som hermetiskt slutna system. ”Paradiset verkar bara vara möjligt att förverkliga bakom murar”, lyder Prüwers beska slutsats. Men vare sig vi låser in oss i avskärmade så kallade panic rooms eller med murspett och i frihetens namn hackar bort diktaturers cementerade fångenskap, lär vi allt framgent få vänja oss vid den mänskliga tillvarons ständigt pågående pendelrörelse mellan just uppföranden och nedrivningar av murar. Låt vara att vi just nu verkar befinna oss i pendelns misstrogenhetsläge, som den tyske sociologen Thomas Lemke kommenterat på följande vis:
”Städerna kommer åter att spärras av, och i städerna kvarteren, och i kvarteren husen [. . .]
Framtidens statsgränser kommer åter att tjänstgöra som en gallring av människor baserad på ras, härkomst, inkomst, yrkesval etc. Detta är inte ’historiens slut’. Det är den nya medeltiden.”